Det är ju helt galet, att en sådan ytlig sak som utseende upptar så mycket av ens tankeverksamhet. Och då är det ändå ingenting idag jämfört med när man var tonåring till exempel, den tiden då man inte tänkte på NÅGOT annat. Idag är det skillnad, det är inte alls så att man går och tänker ”undrar om jag ser tjock ut i den här” utan det är mycket mer subtilt, man har hela tiden en känsla av hur man ser ut.

Problemet (eller vad man nu ska kalla det) där är att jag inte vet. Alltså, mitt eget kropps- och utseendeperspektiv är antagligen skevt och framför allt så förändras det hela tiden. Mest beror det på om jag har en bra eller dålig dag, och min egen känsla av det är att en dålig dag är kanske mer ärlig, medan en bra dag kan man ”låtsas” att man ser bra ut. Fake it ‘til you make it, typ.

Jag verkar till exempel ha en mental uppfattning om att jag är smalare än vad jag verkar vara i verkligheten, vilket blir mest tydligt när jag tittar på kort och helt plötsligt ser så .. jag vet inte, stor ut. Det borde väl egentligen vara tvärtom, man tror man är tjock men egentligen är man smal? På något sätt verkar jag nästan vänta mig att jag vore lika smal som när man gick på högstadiet – knäppt! Sedan ansiktet, det är skevt, snett, platt och brett, och sminkar jag mig inte ser jag ut som en kille tycker jag. Det hänger mycket ihop med att jag har sned näsa och ett ärr på läppen, eftersom jag föddes med läpp- och käkspalt. Hur mycket jag än skulle vilja så lär aldrig vare sig näsa eller mun vara rak och symmetrisk.

Oftast bryr jag mig inte, men lik förbaskat ligger ändå medvetenheten om utseendet och lurar. Och det som stör mig mest är att jag aldrig riktigt vet hur jag ser ut, eftersom min bild av mig själv varierar så mycket från en stund till en annan. Till en viss del kanske det kan spåras till min mamma, som har en extremt skev självuppfattning om att hon är tjock, när hon i själva verket är jättefin och ganska smal, men hennes egen kroppsbild är inte långt ifrån en bulimikers tror jag.

Ihop med maken känner jag mig alltid accepterad, jag har (efter många år) lärt mig att han älskar mig för den jag är och hur jag ser ut, tack och lov. Och konstigt nog verkar jag även kunna släppa tankarna på utseende totalt när jag tränar, då njuter jag bara av att känna att kroppen fungerar och att jag blir bättre, vilket kanske är en del av förklaringen till att jag inte tröttnat än.

Det här inlägget blir sjukt egotrippat (och jag är inte ute efter några kommentarer att jag är fin eller något sådant!!!) men det har stört mig en del att det ändå upptar en så stor bit av mitt medvetande. Dessutom stör det mig något kolossalt att jag inte kan bli så där smal som jag tydligen förväntar mig att jag är, trots 3-4 dagars intensiv träning i veckan och en kost som är MIL ifrån det jag brukade äta förr. Min kropp håller lik förbaskat ENVIST fast vid de kilon fett jag vill bli av med, och jag tar tacksamt emot alla råd för hur jag får den att ändra sig!

Så, nu har jag gnällt färdigt och i morgon återkommer jag med något annat tema… God natt!