Ur ett barns ögon

Igår gick vi på promenad för att lämna Oliver på det första kalaset på Histingstorpsskolan. Det är en promenad på ca 8 minuter, med Oliver på kicken och Lukas i vagnen. Att gå hem efter vi lämnat av Oliver däremot, det tog 68 minuter (på riktigt) – här är varför…

Vill gå själv, såklart. Mamma är ju helt koko om hon tror jag tänker sitta i vagnen längre, det är ju mycket roligare att gå själv. 
De här stolparna var intressanta. Om man skulle ta och stanna en stund vid varje och undersöka den lite. Eller mycket. 
Åh, en sten, jag måste klättra lite!
Faktiskt ganska många gånger, när jag tänker efter. Det var ju kul det här!
Den här vägen verkar mycket roligare än den mamma har valt.
Ooooh – en trappa, my favorite!!!
Man kan ju gå upp och ner hur länge som helst utan att det tar slut!
Hmmm, det var ju spännande att kasta ner stenar med.
Titta, en till stolpe!
Den här var ju lika fin som de andra 79 stycken. 
Nä, om man skulle lägga sig ner och vila lite….

Så, det var ju tur att det var så vackert väder, med strålande solsken och lagom kyla, och tur att vi inte hade bråttom till något utan kunde gå och strosa sakta fram (och ganska ofta bakåt). Mycket skratt blev det, åt den här lille pajasen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s