Det här har varit en ganska trög vecka, måste jag säga. Men ändå på något sätt går det fort, idag går jag in i vecka 24, vilket innebär att det (åtminstone i teorin) är 17 veckor kvar tills vi får träffa bebisen.

Fostret väger cirka 600 gram och är ungefär 30 centimeter långt. Huden, som tidigare har varit helt genomskinlig, börjar bli tjockare och täcks av fosterfett. Nu kan fostret suga på tummen, det är en träning av sugreflexen. De små blodkärlen i lungorna, kapillärerna, växer som mest mellan vecka 16 och 24. Först nu kan fostret börja andas luft, om det skulle födas så tidigt. Hörseln är väl utvecklad. Fostret känner igen röster och kan höra hjärtslag. Det börjar bli lite trångt där inne i livmodern. (källa 1177.se)

Nu har det ändå börjat landa lite, att det faktiskt blir en bebis av magen, och jag har börjat längta efter att träffa den lill* krabaten! Och på tal om magen, nu var det ju längesedan jag var gravid sist, och då hade jag en annan utgångspunkt rent fysiskt så att säga, men jag tycker att den här magen breder ut sig mycket mer på sidorna än de andra två har gjort? Eller så är jag bara mer ovan vid att vara så rund… I vilket fall så fortsätter ju alla spekulationer om vem det är där inne, och jag är nog ändå typ 95% säker på att det är en pojk. Hjärtljuden, om man nu ska gå på det, styrker ju den teorin, de ligger på 140-145 slag / minut – samma som pojkarnas på ett ungefär.

Ännu en suddig magbild med mobilen, från träningen igår. Måste ta mig tid att fota magen med min riktiga kamera känner jag…

Jag försöker ju upprätthålla min träning så gott det går, för nu blir jag så himla tung och får ont i benen framåt eftermiddagen om jag står upp och jobbar, som jag brukar, och det får som bieffekt att jag får ont i ryggen istället – och då hjälper bara träningen. Däremot går det rätt trögt nu, jag känner mig tung, svag och otymplig. Favoritövningen är och förblir marklyft, där inte magen tar emot så mycket – den ger ju dessutom hela baksidan av kroppen bra träning vilket gör att ryggen känns bättre. Hoppas dessutom att den hjälper till att göra så man behåller lite rumpa – den har ju annars en tendens att försvinna när man är gravid. På yogan får jag nu byta ut eller anpassa ganska många övningar, men det känns inte lika dumt nu när det förhoppningsvis syns tydligt varför (ja jag vet att man inte ska bry sig om vad folk tänker, men det är ju inte samma sak som att jag kan släppa det helt). Fyra träningstillfällen i veckan är mitt snitt nu, då är det två luncher med styrketräning (ganska korta pass alltså), en yoga och en cirkelfys (HIIT’en, fast gravidanpassad). Känner mig nöjd med det och tycker det funkar helt ok för mig.