Alla goda ting är tre

Tre gånger har jag blivit mamma. Tre väldigt olika gånger, till väldigt olika barn. Jag fattar vilken tur jag haft och är väldigt glad över mina tre barn!

En fruktansvärd förlossning, ett lugnt barn. Oliver, 19 november 2006.
En bra förlossning, ett barn som har mycket av allt i humörväg. Lukas, 2 juli 2010.
Ett bra kejsarsnitt, ett nöjt barn – så länge han får göra som han vill. Filip, 17 mars 2017.

Tack mina små pojkar, för att ni valde mig till er mamma!

En rättfärdig storm

Det pågår ju en storm på internet och i världen, en storm angående aborträtt och kvinnans rätt till sin egen kropp. Att inskränka aborträttigheter ger mig en stor svart klump i magen att tänka på, att män ska bestämma över konsekvenserna av en oönskad, påtvingad eller riskfylld graviditet, förlossning och ett liv med barn.

Jag orkar inte riktigt formulera ihop ett vettigt inlägg om detta just nu, men jag vill VARMT rekommendera Hej Hej Vardag‘s syn i frågan, jag ställer mig bakom den till punkt och pricka! Här är några av hennes inlägg:

Har lånat två av hennes illustrationer:

Även om jag inte känner att jag kan skriva ett genomtänkt inlägg om detta så innebär det INTE att jag inte tycker något, och att jag vill ge en stor kram till alla som engagerar sig i frågan!

PS, som en av de många som haft svårt att bli gravid och heller aldrig behövt göra en abort så vill jag påpeka att jag ändå förstår att det här är en livsviktig fråga som bör hållas isär med en kamp att bli gravid.

Bästa nyheten!

Nu måste jag få berätta något jag har vetat om sedan i påskas! Då fick jag (vi) en av de bästa nyheter man kan få, för när min bror och hans sambo var här och hälsade på så hade de med den här presenten i ett påskägg:

JAG SKA BLI FASTER!!! Jag blev så makalöst glad och blir fortfarande helt bubblig av att tänka på det, så himla stort (och samtidigt ganska konstigt) att min lillebror ska bli pappa och hans fantastiska sambo ska bli mamma! Det är i oktober det är dags och nu vet jag bara inte hur det ska gå när de bor sååå långt bort (haha, Göteborg, men i detta sammanhanget är det ju alldeles för långt), jag vill ju träffa dem massor ju…

(Undrar hur många som klickade sig in här för att de trodde jag var gravid… 😉)

I resten av mitt liv

En av de bästa bieffekterna när man är gravid är enligt mig att man blir varm. Nu vet jag att många inte alls håller med mig, men när man alltid annars fryser så är det helt ljuvligt. Likadant var det ju såklart nu när jag var gravid med Filip och det har också hållit i sig fram till ungefär för någon vecka sedan, och som jag har njutit! Att kunna ha en normal mängd kläder på sig, kunna vara ute en stund utan att bli stelfrusen (ja alltså, är det under 25 grader ute så blir jag kall och det har ju knappt varit 25 grader den här sommaren), det har känts som en stor frihet. Jag hade till och med börjat hoppas att ”nämen jag kanske inte behöver frysa mer”. Men nope…

Det handlar ju inte om jag är inaktiv direkt, igår hamnade jag på strax under 17000 steg, det blir väldigt många promenader här hemma med Filip nu, och annars tränar jag ju normalt sett en hel del med. Visst, går jag en snabb promenad blir jag både varm och svettig, men fem minuter efter jag är hemma igen så fryser jag ju. Det handlar inte heller om underhudsfett eller nåt sånt, oavsett om jag varit smal, lite mulligt eller alldeles normaltjock så fryser jag lika mycket.

IMG_6307

Vintertid? Linne, tröja, stickad tröja och vinterjacka, långkallingar och skidbrallor, yllestrumpor och vinterkängor. Och en eld. Joråsåatte. 

Det hela kan tyckas ganska trivialt, men det är rätt jobbigt när man hela tiden fryser och blir spänd. I min säng har jag nu sytt ihop TVÅ duntäcken. Det räcker inte, märker jag, jag fryser ändå. Att få upp värmen för egen maskin klarar inte riktigt kroppen av, så min vetevärmare går bokstavligt talat varm på kvällarna.

Hade väl inte tänkt skriva ett helt gnäll-inlägg om det här egentligen, inte förrän jag i morse insåg att nu har jag inte tänkt vara gravid någon mer gång, vilket i så fall innebär att jag kommer fortsätta frysa i resten av mitt liv….

Suck.

img_6053

Bara en enda tröja på mig, så smidigt och mycket snyggare…

Träningsreflektioner

Jag har ju smugit igång lite lugnt med träningen nu i en dryg vecka – några förmiddagar när Filip sovit bra så jag kunnat komma iväg och hem innan det är dags att hämta Lukas. Just den här veckan ligger än så länge lite halvdant till med BVC- och optikerbesök, för att inte tala om måndagens katastrofdag, men jag har ändå hunnit göra lite reflektioner.

  1. Jag har absolut inget gratis den här gången heller när det gäller viktnedgång efter graviditet, trots träning under graviditeten och näst intill full amning. Ämnesomsättningen går ju ner när man ammar, och är man dessutom jättetrött så lagrar ju kroppen på sig allt den kan i fettväg, samt ser till att man alltid är vrålsugen på just onyttigheter med. Jag kommer helt enkelt få kämpa järnet, igen, för att nå min vanliga vikt. MEN – jag har bestämt att avvakta lite med det eftersom jag dels fortfarande ammar, är rätt trött och man kan ju inte få till allt på en gång så nu börjar jag med att försöka få rutin på träningen först.
  2. Jag HAR däremot nytta rent styrkemässigt av att jag tränade under graviditeten, förutom de första veckornas rygg- och axelonda när man satt och ammade konstant så känns ryggen nu ganska hyfsad, och även bålstyrkan är mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats, det är ändå bara 7½ vecka sedan jag gjorde kejsarsnitt. Skitbra!
  3. Mina benmuskler har däremot försvunnit ganska mycket, pga åderbråck så blev det inte så mycket av vare sig promenader eller benträning under andra halvan av graviditeten.
  4. Att mina benmuskler minskat kombinerat med att jag nu börjar träna med lättare vikter verkar göra att jag har mycket lättare för att ”hitta” sätesmusklerna? När inte lårmuskeln tar över rörelsen verkar faktiskt baksidan, dvs rumpan, ha lättare för att aktiveras. Det HÄR ska jag absolut jobba vidare med, rumpan får ju gärna sitta där den sitter istället för att bli platt och sjunka ner som den lätt gör när man är gravid – WIN!
  5. Jag har INGET flås kvar. Körde en enkel och kortare form av cirkelfys eller mini-HIIT häromdagen på gymmet och jädrans vad dålig kondis jag har.
  6. Eftersom inte Filip är nåt vidare förtjust i IMG_6870promenader – kombinerat med lite halvdant väder – så har jag kommit ut på mycket mindre sådana än jag vill. Saknar lite vardagsmotion, frisk luft och att bara komma ut lite, även om det blir en promenad för att hämta Lukas varje dag.
  7. Jag måste sätta ihop ett träningsprogram för mig, än så länge har det blivit lite för sporadiskt och oplanerat – när man nu har begränsat med tid är det bättre att ha struktur och övningar uppsatta innan man kommer till gymmet. Måste bara ta mig tid till att sätta ihop nåt som kan passa mina nuvarande förutsättningar.

Oj vad mycket det blev visst. Haha, det blir ju lätt så när man går hemma och bär på bebis eller ammar mycket, man får mycket tid över att tänka, även om det sällan är sammanhängande. Det var ju ändå därför jag började blogga för nästan 7 år sedan när jag var hemma med Lukas på föräldraledighet!

IMG_6886

Tillbaka till min egen kropp

Hmmm, jag har funderat ett tag vad jag vill skriva i det här inlägget, men jag blir inte klokare på det så jag får ta det som det kommer helt enkelt.

Men först av allt – är du gravid eller har nyss fött, snälla utgå bara från dig själv och känn ingen stress, press eller hets, det här är bara mina egna reflektioner. 

Alltså precis i början efter man har fått barn så känner man sig liksom jättefin, för magen krymper varje dag och man känner sig oerhört rörlig och smidig mot när man var höggravid. Rundningarna på kroppen sitter på ”rätt” ställen och den är jättefin! Men allt eftersom den ”gratis” viktnedgången stannar av så känns det ganska segt… Jag känner mig fortfarande ganska ”liten” (jämförelsevis) i kroppen, men jag kommer inte i några av mina gamla kläder, vilket gör att man samtidigt känner sig stor och lite obekväm.

Jag tillhör dessutom INTE den gruppen människor där ”kilona bara rinner av mig när jag ammar”, nu har det stannat av och den sista biten lär jag få jobba för, igen. Mitt mål? Att trivas i kläderna i min garderob, kilona i sig skiter jag helt i.

Men för att komma dit behöver man ju kanske börja tänka sig lite för, just nu är det inte så svårt att passa på vad man äter eftersom jag helt enkelt sällan har möjlighet eller ro till att sitta ner och äta en andra portion mat (pga matkännar-bebis, när mamma ska äta ska jag också det. Först. ) men ändå kan det vara bra att försöka kolla över att man inte fikar varje dag. Den stora utmaningen här ligger i träning, för att få en stark och smidigare kropp som har den form jag vill så måste jag ju styrketräna.

Och det blir inte av / är väldigt svårt att göra hemma.

Dessutom är det lite svårt att få till vettiga promenader, det blir en kort varje dag till skolan för att hämta Lukas och ibland försöker jag hinna ut själv en sväng på kvällen när maken är hemma, men den tiden vi har ihop är samtidigt lite för liten för att jag ska vilja plocka för mycket av den.

Min tanke framöver, när Filip är mer förutsägbar och inte äter lika ofta, är att två förmiddagar i veckan kunna ta med mig honom (när han sover) till gymmet och köra ett snabbt, effektivt pass, för att sen åka tillbaka hem och duscha. Det borde inte vara omöjligt faktiskt, och dessutom räddar det förhoppningsvis min rygg och mina axlar från att förfalla helt.

Faktum är att jag åkte ner själv en sväng till gymmet igår, tog ett ”prova-en-vecka-gratis” kort och körde 30 minuter styrketräning i lite cirkelformat. Basövningar, med samma vikter som när jag var höggravid, för att känna hur det känns och för att sakta bygga på styrka och bålstabilitet på ett bra sätt.


Det var så skönt! Trots lätta vikter var jag helt skakig i kroppen när jag kom därifrån, men det var verkligen en känsla jag längtat efter efter många, stillasittande timmar i soffan.

Nu däremot, en dag senare, börjar träningsvärken komma krypande, och jag gissar att den kommer bli minnesvärd….

Magen då?

Tänkte jag skulle berätta lite hur jag mår nu, 11 dagar efter snittet, eftersom jag vet att det är några läsare som ska genomgå snitt ganska snart. Och jag måste säga att jag mår himla bra! Jag känner i princip inte av såret alls om jag inte stöter emot det – då är det fortfarande väldigt ömt. Det är också svullet, vilket inte direkt synts eller märkts när magen har varit stor, men nu när den sakta men säkert krymper blir det mer tydligt. Det lär väl däremot ge sig allt eftersom! Själva snittet ser jag inte eftersom det sitter steristrips över, som ska få ramla bort av sig själva, men det blir säkert jättebra.

IMG_3489

Hade aldrig vågat hoppas på att magen skulle dra ihop sig så fort ändå. Sen framöver när livet stabiliserar sig lite så får jag sakta börja träna lite, men som det är nu är jag jätteglad över att det gått så fort hit!

Det enda verkliga problemet jag har är att min ena arm är överansträngd och eventuellt inflammerad, det känns ungefär som när jag har riktigt mycket musarm och molar/strålar/svider från skuldra ner till underarmen på ett väldigt jobbigt sätt. Har tagit ett par ipren för att bli av med det värsta och försöker göra lite övningar hemma med gummiband, men det sitter rätt envist där och jag ska ju helst inte äta så mycket ipren när jag ammar… Lite dumt där, men vad ska man göra?

Amningen börjar funka rätt ok, det gör nu bara ont de första sekunderna och jag TROR att han får i sig det han behöver – däremot blir det en hel del täta måltider ibland, som i morse, när han haft låååånga sovstunder på 4 timmar hela natten (hurra!) men behöver äta ifatt sig när han väl vaknar för dagen. Tror inte jag kom ur soffan förrän runt 12 idag, men så får det väl vara då!

IMG_3474

Jag sover jättebra på min lilla fårfäll – och mina vakenstunder håller nu i sig i ungefär en timma, en på förmiddagen och en framåt kvällen. #överlyckligmamma

Annars har vi en väldigt hostig Lukas hemma från skolan idag, han fick bada en stund för att försöka bli av med lite baciller, nu håller jag bara tummarna för att INTE har just RS-viruset utan att det bara är nån ”vanlig” hosta…

IMG_3483

Tiden efter snitt

Det här blir väl på ett sätt lite en fortsättning av min förlossningberättelse, och handlar lite om allra första tiden med bebis och som snittad, finns ju inte så mycket jag själv hittat som täcker in det så jag kan väl bidra med något kanske.

b_IMG_3254

Efter vi hade kommit upp till BB på fredagen, nån gång runt två skulle jag tippa på, så fick vi lite tid i lugn och ro att ”boa in oss” och bara njuta av att sniffa bebis! Så galet mysigt, han var/är ju så makalöst liten, de andra pojkarna har ju vägt 3500 g och den här lille vägde bara 3020 g på 51 cm, så han är makalöst liten och näpen (och ja, jag har garanterat glömt bort hur små nyfödingar är, men ändå). Han sov mest och vi bara nosade, klappade och gosade, världens mysigaste känsla!

b_IMG_3335

Vi har ju en massa kläder i strl 56, men när man ser hur stor den här bodyn är i strl 50 så får vi nog tänka om lite där… Han är såååå liten och söt!

Själv mådde jag helt ok och hade inte direkt så ont förutom när man försökte röra sig. Det gick typ inte alls, eller ja armar och så funkar ju, men så fort man försökte justera läge eller flytta benen så använder man ju sig av magen och då gjorde det ont, men i helt stilla var det absolut ingen fara. Jag fick alvedon och diklofenak, med nån tämligen ineffektiv morfin däremellan.

Framåt 18-tiden kom mormor och morfar med barnen och hälsade på den nya familjemedlemmen, barnen var hänförda och lite avvaktande till en början, med flest frågor om mitt sår och varför jag hade slangar i händerna. Uppmärksamheten varade väl en sisådär en kvart innan de skulle leka med nåt annat, men å andra sidan var det ju disco som hägrade för Oliver, och vad kan tävla med det?!? 😉

b_IMG_3323

Jag blev fort trött och började få rätt ont i magen, liksom lite som magknip när alla tarmar och allt skulle ”ramla på plats” (oavsett förlossningssätt) så det var rätt skönt att inte ha barnen så länge just den kvällen. Mormor och morfar tog med Oliver och åkte till discot, sedan åkte maken och Lukas hem runt halv nio – det kändes lite läskigt när man blev lämnad själv, för jag kunde verkligen inte göra NÅT själv, skulle jag försöka amma så var jag tvungen att ringa på nån som kunde höja sängen, likadant om jag behövde dricka (och GUD vad mycket jag har druckit sedan dess, man är ju helt vansinnigt törstig när man ska börja amma). Men det var inte så himla mycket att göra, så det var bara att gilla läget.

Lagom till att jag tänkte försöka sova så fick jag en rumskompis på rummet – hela BB var fullt. Hon var dessvärre enormt förkyld och hostig, men är det fullt så är det så det fanns inga andra rum – sitter dessvärre nu och tror jag fått hennes förkylning, men som tur är verkar bebis (jag kommer till namnet senare) ha klarat sig. Hon snarkade sig i alla fall högljutt igenom hela natten…. hurra….

b_IMG_3385

Värsta tiden för mig var den kvällen/natten, typ 21-03, då hade jag jätteont. Många saker kände jag igen sedan en vanlig förlossning, men så gjorde ju snittet ont med. Det gjorde ont av eftervärkar, i ryggen efter spinalen (hade samma efter epiduralen insåg jag när jag kände igen det onda), av tarmarna och alla inälvor som skulle hitta sin plats igen och så av snittet. Sammantaget jättejobbigt och inte blev det lättare av den här första tiden när man ska försöka ”hitta” till amningen och mest känner sig otillräcklig innan mjölken rinner till ordentligt. MEN, nån gång på natten där så började det ändå lätta och jag fick under senare delen av natten ett par timmars ordentlig sömn, väldigt, väldigt skönt!

På lördagen sen så blev jag av med de sista droppnålarna och katetern (aj) och blev beordrad att försöka ta mig upp i sittande och stående. Jag hade försökt sitta upp kvällen innan men det gick i princip inte, men nu gick det väldigt mycket bättre så jag kunde ställa mig upp redan vid 10. Härifrån gick det väldigt fort åt rätt håll, och efter lite frukost och lunch hoppade (haha, ja kanske inte hoppade) jag in i duschen – lätt en av de bästa duscharna i mitt liv!

Eftersom jag dels kände mig så himla mycket bättre på lördagen och dels numer delade rum vilket gjorde att allt blev väldigt trångt och stökigt så frågade vi om vi inte kunde få åka hem redan samma eftermiddag – det fick vi ok på efter kontroller av både mig och barn. Det var obeskrivligt skönt att få komma hem kan jag säga, dessutom hade vi det extra lugnt och skönt eftersom de stora barnen sov över hos mormor och morfar.

b_IMG_3368

Så, nu vill vi bara säga, välkommen hem älskade lilla Filip!

b_IMG_3349

b_IMG_3353

Världens sötaste lilla bebis!

Förlossningsberättelse, planerat snitt

Tänkte berätta lite om min förlossning med planerat snitt (pga sätesbjudning) medan jag har det i färskt minne. Började ju lite häromdagen men jag tar det från start igen:

17 mars 2017, vecka 39+1, kl 05:40 

Gäsp… Sitter i ett sovande hus och dricker kaffe och lite läsk innan mitt dryckesförbud inleds vid 06:00. Vill ju inte börja en sån här dag med kaffe-huvudvärk! Sen blir det ytterligare en Hibiscrub-dusch innan vi säger hej då till barnen och åker till förlossningen vid sju. Har sovit riktigt gott, men nu börjar det kännas pirrigt – Vi ska få en bebis idag?!?

7:00

Vi checkar in på förlossningen där vi får ett eget rum och två sköterskor kommer och dubbelkollar att bebisen ligger kvar i säte, vilket den gör. Jag får slangar i båda händerna och vi kollar hjärtljud på bebisen, allt ser bra ut så nu väntar vi bara på operationstid, vilket blir vid ca halv tio.

IMG_3186_sv
IMG_3191_sv

9:20

De kommer in och ska kolla huvudets position igen och då har han vänt sig sedan vi kom in och de kollade första gången?!? De försöker övertala mig till vanlig förlossning men jag ger mig inte och eftersom bebisen ändå inte ligger nere i bäckenet fortsätter vi med snitt och jag har nog aldrig varit så lättad! Dropp är satt och allt är förberett, och strax innan kl 10 rullar vi upp till operation.

IMG_3194_sv

10:00

Jag kopplas upp mot typ 120 slangar, sladdar och maskiner, det är ca 10 personer i salen och jag får allt förklarat för mig av snäll personal. Maken tar sin plats på en stol vid mitt huvud, och sedan får jag lägga mig på sidan och kura ihop mig för att narkosläkaren ska kunna sätta en spinal. Det enda som känns är när han lokalbedövar, men det går fort över. Snart känns benen varma och domnar bort, det tar ca 5 minuter innan det är helt bedövat gissar jag. Nu sätts skynket upp, och jag känner att de gör snittet, bänder och drar, men det gör absolut inte ont. Det enda som är jobbigt är att mitt blodtryck störtdök efter spinalen så jag mår rätt illa i ett par minuter – tills den blodtryckshöjande medicinen kickar in. Jag känner att bebisen sparkar ifrån hårt inne i magen samtidigt som två pers häver sig på magen, sedan säger läkaren ”hej på dig du” och precis efter hörs ett skrik =)

IMG_3205_sv

10:21

Nu är vår lille bebis ute, jag känner hur trycket i magen släpper, och nån minut senare kommer de runt skynket och visar upp att vi fått en liten pojk! Han skriker för fullt, vilket är toppen, och får högsta apgar-poängen direkt, jätteskönt.  Maken följer med honom och barnmorskan ut för att göra i ordning honom medan jag ligger kvar och görs klar. Ett par minuter senare kommer de tillbaka in och jag får upp honom på bröstet där jag ligger. Han är så makalöst liten och näpen, och det sötaste jag sett – precis som med våra andra pojkar 🙂

IMG_3214_sv

ca 11:00

Allt är klart och jag rullas tillbaka till förlossningen med maken och vår nya familjemedlem – här får jag stanna tills jag kan röra benen ordentligt vilket tar ungefär en timme. Den lille plutten sover mest och vill inte direkt amma, men han ser ut att må jättebra. Strax innan vi rullas upp till BB får vi så klart förlossningsfika – jag är vrålhungrig och det är hur gott som helst!

Jag återkommer med lite om den första tiden precis efter operationen i nästa inlägg sen.

IMG_3219_sv

Gravid vecka 40 – sista dagen!

Idag går jag då in i vecka 40 (vilket innebär att jag är i vecka 39+0) med 6 dagar till BF – men i morgon blir det ju snitt eftersom bebis ligger i säte 🙂

Nu är ju bebisen färdigbakad, och bör ligga runt 3,5 kg och IMG_6342ca 50 cm, pojkarna vägde båda 3500 g och var ca 52 cm långa när de föddes (även om de bara mätte Lukas till 50 cm men de sträckte heller inte ut honom när de mätte), så jag räknar ändå med att den här ligger på omkring samma mått/vikt. Alla tillväxtkurvor och ultraljud pekar åtminstone åt samma håll, så där bör det väl inte vara några jätteöverraskningar.

Det som däremot SKA bli en överraskning är ju att äntligen få reda på vilken sort det är som ligger i magen! Jag har ju hela tiden ställt in mig lite mer mentalt på att det är en kille eftersom vi har två och det verkar ”gå i släkten”, men jag är långt ifrån säker. En kollega på jobbet som tydligen gissat rätt alla gånger utom 1 (inte på mina barn då utan på alla som blivit gravida runtomkring) gissar tjej, men hon är inte heller helt säker. En lurig lite bebis är det i alla fall!

IMG_3178

50 shades of grey…. Garderoben är typ slut nu, och de bästa mjukiskläderna ligger nedpackade i BB-väskan. 

Jag får väldigt mycket frågor om hur det känns att veta att bebisen kommer i morgon med planerat snitt, och svaret på det är väl egentligen att ”jag vet inte”?! Det går fortfarande inte riktigt in i hjärnan att det ska hänga med en till familjemedlem hem, men jag litar på att det ger sig när den väl är här 😀

Den näst vanligaste frågan är om jag känner mig orolig för operationen, vilket jag inte direkt gör egentligen. Lite nervös när jag väl vara i morgon bitti, men absolut inte mer än om värkarna startat vid en vanlig förlossning! Det här känns tryggare och mer kontrollerat, och skulle det hända något så befinner vi oss ändå båda i en operationssal.

Även om nu inte mitt psyke verkar vara helt inställt på att det kommer en bebis så är i alla fall alla praktiska förberedelser klara här hemma. Hela huset är städat (inte nödvändigt men känns himla bra ändå) och alla bebisgrejor är förberedda. I tvättstugan står allt redo som ska med till förlossningen/BB, skötbordet är redo för blöjbyten och vagnen är klar för promenader framöver sedan.

IMG_3175
IMG_3177
IMG_3173

Ikväll och i morgon bitti blir det hibbiscrubb-dusch (hurra, jag kommer vara torr som fnöske och med ett hår som ett svinto-troll), och from midnatt är det fasta som gäller. Mina föräldrar tar hand om barnen under morgondagen – eller ja, det innebär att de kommer och ser till att barnen går till skolan på morgonen och sedan hämtar dem efter skolan innan de kommer upp och hälsar på sitt nya syskon! Det är för övrigt det jag är mest nyfiken på näst efter vilken sorts bebis det är – att se hur de reagerar när de får hälsa på bebisen! Självklart är det då vårens skoldisco på kvällen med, så Oliver är nog mer fokuserad på det än på bebis 😉

Oj vad långt det blev, men så går det när man går hemma och samlar på sig en massa tankar i huvudet 😉

Tack för att ni hängt med i min graviditet, håll koll på sociala medier i morgon så bör det komma upp lite info under dagen, om allt går som det ska! Nu lär det väl bli en hel del bebissnack ett tag här, men det har ju sin charm det med, och jag tänker njuta av det här som jag räknar är min sista bebis!

IMG_3184

Tänk, inom en snar framtid kommer jag kunna se mina fötter igen 😉