Tänkte berätta lite om min förlossning med planerat snitt (pga sätesbjudning) medan jag har det i färskt minne. Började ju lite häromdagen men jag tar det från start igen:

17 mars 2017, vecka 39+1, kl 05:40 

Gäsp… Sitter i ett sovande hus och dricker kaffe och lite läsk innan mitt dryckesförbud inleds vid 06:00. Vill ju inte börja en sån här dag med kaffe-huvudvärk! Sen blir det ytterligare en Hibiscrub-dusch innan vi säger hej då till barnen och åker till förlossningen vid sju. Har sovit riktigt gott, men nu börjar det kännas pirrigt – Vi ska få en bebis idag?!?

7:00

Vi checkar in på förlossningen där vi får ett eget rum och två sköterskor kommer och dubbelkollar att bebisen ligger kvar i säte, vilket den gör. Jag får slangar i båda händerna och vi kollar hjärtljud på bebisen, allt ser bra ut så nu väntar vi bara på operationstid, vilket blir vid ca halv tio.

9:20

De kommer in och ska kolla huvudets position igen och då har han vänt sig sedan vi kom in och de kollade första gången?!? De försöker övertala mig till vanlig förlossning men jag ger mig inte och eftersom bebisen ändå inte ligger nere i bäckenet fortsätter vi med snitt och jag har nog aldrig varit så lättad! Dropp är satt och allt är förberett, och strax innan kl 10 rullar vi upp till operation.

10:00

Jag kopplas upp mot typ 120 slangar, sladdar och maskiner, det är ca 10 personer i salen och jag får allt förklarat för mig av snäll personal. Maken tar sin plats på en stol vid mitt huvud, och sedan får jag lägga mig på sidan och kura ihop mig för att narkosläkaren ska kunna sätta en spinal. Det enda som känns är när han lokalbedövar, men det går fort över. Snart känns benen varma och domnar bort, det tar ca 5 minuter innan det är helt bedövat gissar jag. Nu sätts skynket upp, och jag känner att de gör snittet, bänder och drar, men det gör absolut inte ont. Det enda som är jobbigt är att mitt blodtryck störtdök efter spinalen så jag mår rätt illa i ett par minuter – tills den blodtryckshöjande medicinen kickar in. Jag känner att bebisen sparkar ifrån hårt inne i magen samtidigt som två pers häver sig på magen, sedan säger läkaren ”hej på dig du” och precis efter hörs ett skrik =)

10:21

Nu är vår lille bebis ute, jag känner hur trycket i magen släpper, och nån minut senare kommer de runt skynket och visar upp att vi fått en liten pojk! Han skriker för fullt, vilket är toppen, och får högsta apgar-poängen direkt, jätteskönt.  Maken följer med honom och barnmorskan ut för att göra i ordning honom medan jag ligger kvar och görs klar. Ett par minuter senare kommer de tillbaka in och jag får upp honom på bröstet där jag ligger. Han är så makalöst liten och näpen, och det sötaste jag sett – precis som med våra andra pojkar 🙂

ca 11:00

Allt är klart och jag rullas tillbaka till förlossningen med maken och vår nya familjemedlem – här får jag stanna tills jag kan röra benen ordentligt vilket tar ungefär en timme. Den lille plutten sover mest och vill inte direkt amma, men han ser ut att må jättebra. Strax innan vi rullas upp till BB får vi så klart förlossningsfika – jag är vrålhungrig och det är hur gott som helst!

Jag återkommer med lite om den första tiden precis efter operationen i nästa inlägg sen.