Ödmjuka Insikter

Konstigt det där, hur man helt plötsligt kan komma till nya insikter om sig själv. Eller ja, plötsligt och plötsligt, man går väl och funderar på en massa saker hela tiden men ibland märker man vad det egentligen är man går och funderar runt. På sistone har jag känt mig så himla hudlös, som om allt i omvärlden bara tränger igenom den ytan man oftast har annars, och jag har i vanliga fall ett STARKT grepp om den ytan. Kanske är det för att all energi går åt till att hålla undan känslorna kring en specifik sak som gör att alla övriga intryck går igenom helt ofiltrerade, eller så är det för att jag fått ett till barn eller bara för att jag börjar bli ”gammal”. Först tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt, som tex när jag verkligen höll på att helt bryta ihop och fulgråta under den tecknade filmen Coco, men nu, på ett väldigt försiktigt vis, så tänker jag att jag faktiskt till och med kan uppskatta det? Det går ju inte filtrera känslorna så goda så väl som dåliga tränger ju rakt in, men på ett sätt har det ju sin tjusning att ”låta sig” känna mer. Ja herregud, nu låter det som jag är nån form av isdrottning i vanliga fall, men så långt vill jag inte sträcka mig. Jag har bara haft ett behov av att ha alla känslor under kontroll tidigare, om ni förstår mig?

En annan sak kom jag på just idag faktiskt. Insikten slog mig när jag var på väg hem i bilen från ett himla trevligt restaurangbesök med vänner. Det började med en känsla av att jag är så himla glad och tacksam för de vänner jag har nu, men så kände jag mig också lite sorgsen över de nära vänner jag haft som jag numer bara finner i periferin i mitt liv. Åtminstone fyra väldigt goda vänner har jag ”tappat” genom åren och jag har aldrig riktigt förstått hur eller vad som har hänt. Det kan jag väl fortfarande inte direkt sätta fingret på, men däremot kom jag på att jag har aldrig lärt mig hur viktigt det är att behålla de vänner man har och hur man gör det. Det låter kanske sjukt konstigt, men jag kan inte minnas en enda gång under min uppväxt när vi pratade om hur man ska förhålla sig till sina vänner för att få de förhållandena att hålla. Mina föräldrar hade i princip inga egna vänner så jag antog väl att det var så det var, att man växte ifrån dem liksom och därmed har jag nog inte förstått riktigt hur man gör för att behålla dem. Det här låter himla konstigt när jag skriver det, men det är väldigt svårt att förklara känner jag.

I vilket fall så saknar jag er, mina ”gamla” kompisar, bara så ni vet! Och ni som finns i mitt liv nu, herregud vad glad jag är över att ni fortfarande hänger fast vid mig, trög som jag är… Jag är så himla glad över alla fantastiska vänner jag har runt mig nu och jag hoppas att jag får fortsätta ha lika stor glädje över ert sällskap!

Ta hand om er alla, och en stor kram till mina vänner, gamla som nya!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s