Jag har just vaknat till efter att ha tvärsomnat när jag skulle lägga Filip för hans middagsvila, gud så skönt det var. Känner mig som en helt annan människa än bara förra helgen, både jag och maken har känt oss helt isolerade och deprimerade av all sjuka, det har varit jättejobbigt. Nu har väl inte han hunnit komma ur det riktigt heller än, eftersom jag har nytt jobb och inskolningen blivit så försenad så har han fått ta i princip all inskolning, och det går sådär kan man väl säga. Men jag får nog återkomma om det, precis just nu vill jag bara njuta av att alla är typ friska och att åtminstone jag fått komma ut i den verkliga världen en stund igen! Hoppas att maken har det bra, som just nu är på Holmgrensgalan, det är han väl värd!

Det har ju gått en #10yearschallenge på insta ett tag nu, och oavsett om den nu är till för att samla in en massa data om åldrande i bildformat eller ej så tycker jag den är lite kul. Tänker att det ibland kan vara bra att stanna upp och fundera på vad som hänt de senaste 10 åren, de rullar ju lätt bara på annars?

Så vad hände 2009? Jo, det här året blir Oliver 3 år och när jag ser tillbaka på bilderna så känns det som vi har tonvis med tid över fortfarande. Vi åker på SPA och vi har gemensam 30-årsfest med 80-talstema. Det var superkul! På ett sätt vore det kul att göra om det nu när vi fyller 40, men barnen kommer ju vara här så det skulle inte bli ”fest” på samma sätt, det är svårt när man ska ha reda på en 2-åring samtidigt, så vi får se vad vi hittar på. Nu fyller ju maken 40 på onsdag, men jag fyller längre fram i maj så vi har sagt att vi gör något gemensamt när det är lite trevligare väder och man kanske kan vara ute lite med.

För övrigt så var vi på lite fester, våra vänner K&J gifte sig, och vi hade ganska mycket event det året tycker jag det ser ut som. Just sånt känns så himla långt borta nu och det är lite tråkigt, det är så svårt att komma ifrån och komma ut, träffa vänner och få vara ett vuxet par med, inte bara föräldrar, hur fantastiskt det nu än är OCKSÅ.

Annars ser vi rätt lyckliga ut tycker jag, om än väldigt små 😉 Nu har jag inga prick nytagna foton av oss eftersom vi bara varit sjuka, men visst syns det att vi närmar oss 40 och dessutom har tre barn… O.o

Att se tillbaka ger så himla mycket olika känslor, dels beroende på vilket humör man är på när man gör det och dels beroende på vilken del av ens liv man tittar på. Jag skulle aldrig vilja backa bandet, för på så många sätt har vi det helt fantastiskt nu, samtidigt som vissa andra saker känns jobbiga. Men så är det väl alltid?