Jag vet att jag tjatar om att Filip är himla pillig och jag ska strax ge ett exempel. Först vill jag bara konstatera att han har alla egenskaper som krävs för att ta sig precis dit han vill i livet – han är smart, målmedveten, snabb, nyfiken, orädd och företagsam. Däremot gör ju alla dessa fantastiska egenskaper att det är lite ansträngande att vara hans mor.

Låt mig ge ett exempel från i förrgår, allt detta utspelar sig inom loppet av fem minuter:

Jag har två odlingsbrickor här hemma i vardagsrummet, en med tomat och den andra mer chili. Nu hade mina tomater kommit upp nog för att det skulle vara dags att sätta ut dem i garaget under växtlampa, så jag plockade upp dem på en bricka och tog väl ungefär tre steg mot garaget. Strax bakom mig hörde jag då Filip, så jag vände mig om lagom för att se honom balansera brickan med chili. Jag ropar nej, sätter ner min egen bricka och går och tar hans. Medan jag ställer ner den så hör jag hur han plockar upp den brickan jag nyss ställde ner, den som är FULL med tomater. Jag tar den från hans händer precis innan alla välter, och går ut i garaget med Filip i hälarna.

Där ute vänder jag mig bort från honom för att ställa ner brickan på hyllan med växtbelysning, sen vänder jag mig tillbaka till honom. Japp, då har han hunnit trycka på alla knappar på det lilla elementet vi har där ute och har vridit på temperaturinställningen. Jag sätter mig på huk för att försöka komma på hur det var inställt innan.

Medan jag sitter där och vrider tillbaka reglagen så hör jag ett liksom skrapande ljud precis bredvid mig, men jag är lite koncentrerad och tar liksom inte riktigt in vad det är för ljud. Förrän jag är klar och vrider på huvudet och ser Filip stå och slipa på en målad bräda med ett slippapper som legat framme, för allt vad han är värd…

Det här tog som sagt var MAX fem minuter. Det är helt sjukt?! Skrattretande och frustrerande på en och samma gång….