Så, idag har jag sansat mig lite från gårdagens ryck – den sortens känslor kommer ju då och då till mig och bubblar upp tills det liksom bara svämmar över – så idag är det mer ett vagt kliande inne i hjärnan som inte riktigt nöjer sig.

Vad glad jag blev i morse ändå när det hade kommit rätt rejält med snö igen?! För det innebär ju att jag troligen kommer kunna åka längskidor i helgen igen! Det ser ju dessutom ut som det kommer ligga kvar ett tag, om man kollar 10 dygn framåt åtminstone, och jag tar alla gånger snö över slask. Ser ju också ut att bli lite sol till helgen, så tänker försöka kombinera längdskidor med att hinna ut med familjen nån av dagarna också. Önskedrömmen är ju att det hann frysa och komma tillräckligt med snö för dumme mosse, men det är väl i ärlighetens namn tveksamt… Annars kanske jag kastar mig ut på banvallen igen. Om ingen har tips om andra spår runt milen?

I övrigt har jag jobbat hemifrån idag igen, är ju lite förkyld. Trodde nog innan pandemin att hemmajobb skulle innebära att man jobbade lite mindre, men tycker nästan att det blir tvärtom. Det blir frukost framför datorn och sen en kort lunch, däremot hinner man ju plocka lite disk och tvätt när man pratar i telefon så lite hemarbete blir ju gjort med. I morgon blir det ju också att vara hemma, då är det skola, så nu blir det inte till att åka till kontoret förrän på måndag. Synd, saknar mina kollegor! (och då har jag bara varit hemma ett par dagar, jag vet)

MEN vad trött jag är på de långa, mörka kvällarna/eftermiddagarna… Jag blir ju så förbaskat trött och oengagerad i det mesta när solen gått ner, kan inte förmå mig att ta mig för nåt mer än det som måste göras (nu är ju det rätt mycket med tre barn, middagar, läxor och aktiviteter, men det blir liksom inte ”extra” eller knappt ens en promenad). Längtar vansinnigt mycket efter ljuset nu, och är tacksam för att det ändå börjar märkas skillnad i soltimmarna.