Livsfrustration

Känner mig lite lätt småhängig med huvudvärk i dag, så har jobbat hemma hela dagen. Har haft sällskap av maken som jobbar hemma typ hela tiden och tonåringen som haft ont i halsen. Dagen har som vanligt gått ganska fort, för det är så mycket att göra, men den har också eventuellt innehållit ett par utbrott av livs-frustration från undertecknad. (För att undvika missförstånd – jag trivs jättebra på mitt jobb)

Men alltså jag översköljs ibland av sån frustration att jag bara har lust att skrika rakt ut ibland – ÄR DET DET HÄR DET GÅR UT PÅ?! Eftersom jag nu med mina kollegors mått mätt är nästintill pensionär och man själv känner av att man inte är 20 längre så måste man ju på något sätt inse att det är himla lätt att nåt händer. Nån man känner eller man själv – man kan bli sjuk, råka ut för en olycka, ja men ni fattar. Lite ”livet är så skört”, ni vet.

Det hade ju varit enklare om jag visste lite VAD det är jag känner att jag saknar (ja just nu är det ju en massa saker, men den här frustrationen är ju inte pandemi-unik). Så att man tänker att ”om jag visste att jag skulle dö om ett tag, vad hade jag velat göra då?”. Eller ja, det blir ju inte rätt heller, för VISSTE man så skulle man ju inte jobba en dag till utan bara typ resa (om det går) och hänga med familj och vänner, men så kan man ju liksom inte leva i verkligheten.

Kloka människor säger ”sätt upp delmål, ta ett steg i taget” men det är ju jävligt svårt när man inte vet exakt vad det är man vill? Och en del saker som man vill – tex bo på landet och ha en hund – det är ju sådant som bara går att påverka till en viss del och det vi kan påverka det gör vi ju. Dvs vi letar aktivt efter mark och valpar i nämnda exempel.

Exempel – jag vill gärna åka mer längdskidor, men jag kan ju inte påverka om det kommer snö nog. Eller jo, jag kan åka uppåt norr någonstans, men eftersom jag är den enda i familjen som åker längdskidor känns det inte som ett riktigt görbart alternativ för bara mig. Jag KAN däremot se till att åka så fort det finns möjlighet, och det gör jag ju med.

Klart det här är priviligierat, jag har möjligheten att sätta högre mål för vi har två fasta inkomster, en familj, hälsan och kan betala räkningarna varje månad utan att det är ett pussel. Men för den delen är det ju ändå en frustration? Sedan ska det heller inte misstolkas som jag inte är nöjd med det jag har – för det är jag, det mesta har jag eller vi jobbat hårt för, men när det känns som det saknas en pusselbit, vad gör man då?

Är alla sådana här? Eller är det bara jag? Är det den jäkla ambitiösa ”duktiga flickan” i mig som bara inte kan finna sig tillrätta i det som är, eller är det bara en mänsklig jakt på att göra saker bättre?

Edit… Gud vad sur och trött på mig själv jag blir såna här dagar.

2 reaktioner på ”Livsfrustration

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s