Det här inlägget är skrivet tidigare i veckan, ni förstår snart varför.

Vi hade ju valpar på gång från fina Xoloanne, där det visade sig att hennes hund tyvärr var skendräktigt – såklart väldigt tråkigt. Jag har anmält intresse till typ varenda uppfödare av Xoloitzcuintle (aka Mexikansk Nakenhund) att jag är intresserad, men det har inte varit så mycket kullar på gång just nu – och dessutom är det ju så att bara några valpar i varje kull normalt får päls (och vi vill ju ha en med ”vanlig” päls). Döm då min förvåning när det plingar till i mobilen förra lördagen, och kennel Xiabalba kommer med frågan ”-är ni fortfarande intresserade av en pälsad tik?”.

Jupp, det var vi.

Det visade sig att hennes dotter hade tänkt ta en valp, men efter 3 veckor kände hon att hon inte har den tid som krävs. Alltså fanns det en då 11 veckor gammal valp som var ledig. Dock är det här den stora varianten av Xolo, vilket innebär en mankhöjd på vuxen hund runt 53 cm i detta fallet. Lite snabb överläggning mellan mig och maken i soffan och vi kom fram till att vi tar hellre en större än en mini (den finns i tre storlekar, vi letade ursprungligen efter medium), så vi tackade ja.

I torsdags blev hon 12 veckor, då var hon inne på veterinärbesiktning, avmaskning och vaccin, och idag lördag åker vi till Norrköping och hämtar henne! (Att det blev där istället för norr om Stockholm där de bor var en lycklig slump då de skulle leverera en valp dit på lördag).

Att jag inte skrivit om det här tidigare är för att vi bestämde oss för att inte berätta något för barnen – de har ju såklart varit med på hela resan där vi har bestämt oss för att skaffa hund och väntade också på valpar, men nu när den här möjligheten kom lite från ingenstans så sa vi att då överraskar vi dem. De har alltså spenderat dagen hos mormor (inget ovanligt en helg) och kommer komma hem någon timme efter oss, och det ska bli så vansinnigt roligt att få överraska dem! Här är också då anledningen till att jag inte kunnat skriva något tidigare, det finns ju en risk att speciellt O kunde läsa om det då.

Att valpen – som förövrigt heter Tlalli från uppfödaren (uttalas Talli, betyder ”jord” på Nahuatl som var aztekernas språk om jag förstått rätt) – är 12 veckor när hon kommer till oss kan betyda att det tar lite längre tid att knyta an, då det tydligen är en socialiseringsfas mellan 8-12 veckor, men vi ska ju ha henne livet ut så om det tar nån vecka eller två längre spelar ingen roll tänker jag.

Det känns så pirrigt och typ lite ”förbjudet” att hämta hem henne, lite som den overkliga känslan man hade första gången man var gravid och knappt vågade snegla på bebiskläder – för inte ”kan väl jag ha en sån?”. Förra helgen blev lite akuta inköp av hundtransportbur, koppel, vattenskål och annat – och det var en konstig känsla.

Jag kan garantera att hon kommer synas massor här i bloggen med, men nu när detta skrivs har jag bara tillgång till bilderna jag fått från uppfödaren, så alla bilder i inlägget kommer från kennel Xibalba.

* hon har kallats Tilly, eller Tillie, så det kommer vi nog fortsätta med