Kanske en liten, liten muskel eller så

Det har hänt något väldigt roligt den senaste veckan eller så – äntligen, äntligen känner jag att kroppen sakta börjar svara på träningen! Precis innan jag gick in i väggen så startade jag ju upp min träning som blivit helt bortprioriterad året dessförinnan. Tyvärr var det ju lite av ”fel” anledning, alltså att orka jobba mer och bli mer stresstålig, fast det visade sig ju sedan att det var ju jobba MINDRE och INTE stå ut med stress som var nyckeln, men det där vet ni ju redan. Sen ÄR ju träning ett kanonbra sätt att förebygga stress, men det ska ju inte vara något man lägger till för att orka lägga på ÄNNU mer. Ni fattar.

I vilket fall, det blev crossfit för att den träningen har varit så rolig med jobb-gänget som jag kör med på fredagar. Min motivation till att träna själv på gym som jag gjorde för några år sedan är NOLL och jag har heller vare sig lust eller ork till att tänka ut bra träningsprogram och än mindre ta mig i kragen och utföra dem. Crossfit är rolig, alltid olika och sen har vi riktigt bra coacher/tränare. Jag gillar de funktionella passen bäst, dels för att crossfit-passen är både ganska svåra, tunga och framförallt högintensiva, och framförallt det sistnämnda funkar fortfarande inte. Det blir mycket flås och helkropp ändå, men det är nog ett tag kvar tills jag faktiskt kan pressa mig själv lite – något som är lite av en förutsättning för just den där högintensiva konditionsdelen. Sen är det inga problem att anpassa, är det något ”hetsigt” så minskar jag antalet repetitioner eller liknande och försöker ignorera tider och press så mycket det går.

Hela hösten har det varit så TRÖGT att träna, det har varit så deppigt att känna att jag inte har kvar en muskel och absolut inget flås, och det har liksom inte gett någon bestående effekt rent fysiskt att träna – det har däremot gjort att jag inte direkt fått ont någonstans eller så till vardags. Jag har känt mig rätt kass, helt ärligt, ingen inspirerande känsla. Men nu, nu börjar det ändå släppa lite? Jag börjar känna att det finns liksom lite ”styrsel” i kroppen igen, att något där innanför det mjuka faktiskt kan ta i och jobba. Jag kan till och med känna att jag börjar bli starkare (lite, lite pratar vi om nu) i kroppen – vilket såklart ger en otroligt mycket trevligare känsla än höstens depp!

Nu fortsätter vi bara på inslagen väg – gärna två men kanon om det blir tre pass i veckan när det går, men ingen ångest eller stress om det någon gång inte funkar. För nu börjar det ju bli roligt igen!

Lite hundpromenader blir det ju med, fast lite färre på sistone pga himla oinspirerande väder…

Pst, för ni som hängde här även för ett gäng år sedan, det kommer INTE handla om träning här framöver direkt, utan det blir bara ett kort sidospår vid enstaka tillfällen. Fatta för övrigt hur stor skillnad det är för mig som är ”uppfödd i bantningens tidsålder” att inte ens ÄGA en våg, inte mäta vare sig träning, rörelse eller kroppsmått eller fundera något på mat i form av ”kost”? Det är något jag önskar er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s