För vem gör jag det här?

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.

Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.

Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!

Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.

Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.

Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.

Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.

Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!

TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!

*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s