…to raise a child. – så finns något gammalt ordspråk som lyder. Eller ungefär att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Just nu kan jag verkligen, verkligen sakna en by – det har varit konflikter på alla håll med barnen den senaste tiden. Rätt ofta är det ett barn som det är konflikter med i taget, det är som om de andra liksom väntar in sin tur, men just nu är det verkligen högt och lågt. Från en 5-åring som blev trotsig över en natt till en tonåring som tycker att allt är jobbigt och som behöver vila HELA tiden enligt honom själv, och så han däremellan som är så arg och ställer till med dumheter.

Ska vi bara ta en kort mellanlandning förresten, och konstatera några självklara saker. Jag vet ju att just DU kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag älskar såklart mina barn. Dessutom FÖRSTÅR jag dem – till en viss gräns åtminstone. Jag VET att femåringen ska gå igenom den här trotsen och att den betyder att han känner sig trygg med oss. Jag MINNS att man tyckte att ingen fattade nåt och att allt var jobbigt ett tag när man var tonåring. Ok, så moving on – för jag måste få gnälla av mig lite med.

Det känns så hopplöst otillräckligt med bara 2 vuxna när man har tre barn i olika faser som behöver åtminstone 5 olika saker var – från en spark i baken, till rena instruktioner eller vidare till bara en kram. Just nu kan jag verkligen förstå hur skönt det måste ha varit på ett sätt, att ha en hel by där barnen kunde gå mellan och få olika hjälp med olika behov av olika människor, och där det alltid finns någon att leka med som vill göra samma sak som man själv. Nu blir det bara konflikter överallt hela tiden och min ork och mitt tålamod räcker absolut inte till – och jag tycker heller inte att det behöver göra det hela tiden, det hade varit helt orimligt.

Vi är lite olika med, jag hör precis allt vad ungarna gör, direkt när det börjar gå åt ett håll som kommer urarta eller om nån lägger sig i saker de inte borde, medan maken har den avundsvärda förmågan att helt stänga av det. Jag försöker verkligen låta bli att höra, men det är ungefär lika enkelt som att ignorera någon som drar med naglarna över en griffeltavla (nu har jag väl inte superunga läsare, men insåg just att det är en referens som många idag kanske inte förstår?). Just nu känns deras ständiga tjafs som någon som drar med samma naglar rakt över varenda nerv-ände på mig.

Bläh, ville bara klaga av mig lite. Hoppas ni har en bättre helg!