Jag tycker det är så intressant med självutveckling. Att man förstår och växer som människa genom livet, genom erfarenheter man får och saker man upplever – goda såväl som onda. Jag tror däremot att det är lite olika hur mycket man växer, en del känns som de är fast i någon form av mental tonårsfas, några få utvecklas så kraftigt att det nästan känns som de ändrar personlighet totalt, men de flesta hamnar såklart i gråskalan däremellan.

Jag tror att jag är ganska bra på att utvecklas. Det jag skriver här är ju nästan alltid reflektioner över mina egna tankar och sinnestillstånd och det har kanske gjort att jag är väldigt uppmärksam på mitt eget mående och utveckling. Jag är stolt över modiga val jag gjort och steg jag tagit för att komma dit jag är nu, och tror dessutom jag är ganska väl medveten om mina styrkor och svagheter, vilket flera personer i rekryteringsprocesserna (kikade ju såklart på lite olika jobb) faktiskt påpekade. Till största delen tänker jag att det är bra, för det gör ju att jag kan utvecklas vidare genom att bättra på mina bra egenskaper och slipa på de mindre bra. Men ibland kan jag bli lite trött på mig med, på just svårigheten med att bara landa och vara nöjd i nuet – även om utmattningen hjälpt så otroligt mycket på den fronten.

Ibland är utveckling att veta när man gått fel väg, backa och välja en annan snarare än att bara trycka sig fram på den väg man är nu. Ibland är det att göra något man aldrig gjort förut och ibland är det att göra det man gjort tusen gånger ännu lite bättre. Rätt ofta är det att göra det där som känns läskigt.

Jag tycker det känns så viktigt, för min egen skull, att känna att jag kan ändra mig och utvecklas över tid. Varje gång jag klarar något jag tycker känns läskigt så blir jag lite stolt och vid det här laget känner jag mig mer stolt över mig själv än jag någonsin kunde trott som osäker tonåring (såklart). Jag inbillar mig att det även gjort mig mer ödmjuk inför andra människor och deras erfarenheter, uppgifter på jobbet och allmänt ödmjuk och lite mer respektfull inför andra människor. Det känns gott i magen, förutom när jag tänker bakåt på en väldigt mer fyrkantig och icke-ödmjuk variant av mig själv, då kan jag verkligen ångra att jag inte sett ”hela bilden” utan varit så snabb att döma. Men jag lär mig – och vill lära mig – vilket känns som en väg framåt åtminstone.

Som jag började skriva så tycker jag att det är så intressant det här med människor och självutveckling. Lyssnade senast i dag på Dumma Människor-podden om vad som gör en person till en riktig tråkmåns, älskar att reflektera lite över forskning som finns och roliga saker de tar upp – det är också ett sätt att utveckla mig själv. Jag är inte världens mest spännande utan nog en väldigt vanlig person, men jag är heller inte en regelrätt tråkmåns är kontentan jag tog med mig från dagens podd. Alltid något!

Ok, det här kan vara mitt mest egotrippade inlägg någonsin, men det blir lite ensidigt när jag vet att det är sällan ni orkar och hinner svara, så då måste jag ändå utgå från mig själv. Men det jag undrar är hurdana ni är? Tänker ni mycket på hur ni gör – inte i bemärkelsen att man är rädd för vad andra ska tycka – utan på hur ni utvecklar er själva? Vad tycker du har utvecklat dig mest? Och har du tips på hur man alltid fortsätter utvecklas? Ni ser, så många frågor… Nu ska jag sluta babbla och göra mig i ordning för att lägga mig – så jag orkar utvecklas lite i morgon också!