Hon satt där i kyrkan, ensam mellan två familjer på en hård kyrkbänk. Finklädd i klänning, även om den nog inte var så modern. Längst fram i kyrkan stod just nu femteklassarna och sjöng ”sommar och sol”, hennes mellanpojk var en av dem. Envist hade han hävdat att han visst skulle åka skolbuss till skolan idag trots att hon visat på lappen där det stod att de skulle åka med föräldrarna till kyrkan. Självklart var han inte där när hon hade kommit, så hon fick vända och leta efter honom på skolan, men den stod tom. Runt hörnet såg hon hur en skolbuss lämnade, hon kastade sig i bilen och åkte efter, kanske hade han åkt med barnen på fritids i den? Och ja, mycket riktigt. Hon fick en svart blick av honom när hon gick mot honom för att fråga varför han inte hade åkt med henne, som de andra gjort, och hon vek undan.

De andra familjerna såg lyckliga ut i bänkarna, de flesta kände nog varandra och det var många som småpratade lite tyst i bänkraderna. Hon vet ju, skenet bedrar och alla som sitter här är inte lyckliga. De har inte alla ett lyckligt familjeliv med barn som är snälla mot varandra, en del av dem far enligt statistiken till och med illa. Några i kyrkan är enligt samma statistik hustrumisshandlare, eller missbrukare. Men där hon satt och såg alla sommarfina med tårar i ögonen kändes det verkligen inte så, då kände hon sig bara ensam och misslyckad. Hon tänkte att de för 17 år sedan av en slump gift sig i just den här kyrkan, hon hade aldrig kunnat ana då att hon skulle sitta här på en skolavslutning nu. Hade hon ändå vetat det, så hade hon nog inte trott att hon skulle sitta här med ett barn som kändes som det inte ville ha henne där.

Hon förundrades för tusende gången hur livet samtidigt kunde ha blivit så bra på så många sätt och samtidigt så misslyckat på andra. För tusende gången undrade hon vart det hade gått fel. En sekund senare bannade hon sig själv för att hon ens hade mage att inte må fantastiskt, hon hade ju inte RIKTIGA problem. Alla var friska, de hade jobb, rimligt med pengar och världens finaste gård. Och tre fina pojkar som hon älskade, det var orimligt att känna sig ledsen och misslyckad. Men en känsla är en känsla, och den lyssnar inte alltid på hjärnan.

Efter avslutningen var det uppställning utanför kyrkan för barnen, hon fotade och log mot sonen och fick ett hastigt leende tillbaka. Kanske kunde det bli en bra dag ändå? Men kort därefter kom han och drog henne i armen, nu åker vi, kom nu. Hon sa att de kunde vänta till fröknarna hade fått sina presenter, men hon såg att det inte var någon idé att ta diskussionen. Hon hade förstått redan på morgonen att det här skulle bli en bråkig dag, att någon kunde pendla så fort mellan att vara hur snäll och go som helst till att bli så vansinnigt arg på hela omvärlden det skulle hon aldrig förstå, men det var bara att försöka förhålla sig till.

Idag är en sån dag – i morgon blir en annan dag.