För ett år sedan hade jag nyligen blivit sjukskriven för utmattning, och då satte jag ett mål för ett återhämtningsår för mig själv. Jag tror att det absolut viktigaste för mitt mående har varit att se utmattningen som en möjlighet snarare än ett misslyckande – att ha möjligheten att stanna upp HELT, utvärdera i lugn och ro och sedan börja bygga om livet så det är mer hållbart. Sen ska väl tilläggas att har man levt i en takt i då 42 år så är det många saker som är svåra att ändra på, men jag har åtminstone kommit en bit på vägen och är numer mer medveten om mitt tempo. Nu är det ett bra läge att göra en återblick känner jag (det BLIR mycket reflektion i bloggen, men det är ju min terapi-plats):

Läkning – den akuta ”inflammationen” som en utmattning kan liknas vid har lagt sig, men likt ett halvläkt sår så är området fortfarande ömt och skört. Symptomen ligger närmare till hands än innan och det första jag märker av när jag blir stressad är ett tryck över bröst och hals som är väldigt påtagligt. Då vet jag att det varit för mycket under dagen! Den här läkeprocessen kommer fortsätta ta tid i hela mitt liv antar jag, det enda jag behöver tänka på är att respektera den och inte bara ”köra på”.

Träning – det här har jag lyckats med till 100% faktiskt! Jag anmälde mig till Crossfit Södra Wättern redan innan jag blev sjukskriven, och även om träningen inte alls gett sådana resultat som den kunde gjort utan en utmattning så har jag i alla fall prioriterat den. En vanligt vecka tränar jag 2-3 gånger vilket känns som den nivå jag får in i livet nu. Jag har inte dåligt samvete om träningen inte blir av pga omständigheter som VAB, sjukdom eller om det är något akut viktigt som händer, men jag ser också till att inte boka av utan anledning. Jag tänker fortsätta jobba med detta, förhoppningsvis kommer själva träningen gå bättre och bättre med. Den mest intensiva träningen funkar inte än, men lite tempo och puls går bra!

Promenader – nej det här har det då rakt inte blivit många av sedan vi lämnade Nala, men å andra sidan spenderas nästan varje vaken minut med att vara ute och greja fysiskt på gården så jag tänker ändå att ”uteaktiviteter” är minst detsamma som jag siktade på.

Vila – en svårt punkt! Jag är bättre på det än innan, men det finns mycket att jobba med här. Det är svårt att komma ihåg (och vilja) vila när man gör sånt som är roligt, som gårdsarbete, och då blir det lätt för mycket. Här prövar jag mig fram hela tiden känns det som, och det är nog inte optimalt. Jag HAR dock lärt mig att man inte kan ”vila i kapp sig” till helgen utan det behöver finnas stunder till vila varje dag. Dessutom har jag ju förstått att ”vila” kan vara gårdsarbete om man suttit vid datorn hela dagen, det behöver inte alltid vara ”lägga sig i soffan och läsa en bok” (även om jag nog behöver få lite mer av det senare).

Tid med barnen – uhm, nej, här har jag failat känner jag. Men livet här är heller inte riktigt detsamma som det var innan vi flyttade till gård, här är vi ofta hemma allihop och alla fixar lite på sitt hörn fast vi är hemma samtidigt. Det känns ändå som alla trivs med detta? Men det ska sägas att jag saknar lite mer dedikerade familjeaktiviteter med, när vi gör något ihop – det är däremot lite inplanerat framöver!

Roliga saker – det här tog tid att lära sig, och jag är inte klar än. Att ens veta vad JAG tycker är roligt har sedan många år försvunnit i en hektiskt vardag och det är inte självklart att hitta de sakerna. Det är heller inte lätt eftersom många saker som ”samhället” klassar som roliga saker kanske inte är sånt JAG gillar, och vad är då roligt för mig? Jag var till exempel SÅ glad i söndags när jag vaknade och hade en heldag hemma med gräsröjning och fix här hemma framför mig, det är ju också roligt! Sen är vissa saker svårt att få in i vardagen just nu och får därför lite ligga i bakgrunden och vänta – till exempel att skriva (gör jag ju här så det ger lite utlopp för min önskan) och att fota (en prioriteringssak helt klart, men det blir mycket med mobilen för det är enkelt och lite för lite med kameran just nu).

Relationen – jo men den får lite mer tid och prioritet, vilket är extremt välbehövligt efter nästan 15 år med småbarn, men här finns en stor ”prioriteringsskuld” som behöver tas igen, så det här kommer jag (vi) fortsätta jobba med, förhoppningsvis bara mer och mer!

Jobbet – i och med att jag har ett helt nytt jobb så är det såklart mycket som har ändrats från förra året. Jag har en ENORM respekt för de som klarar att jobba som platschefer/projektledare i byggbranschen för när man kommer utifrån branschen så är det ett jobb som inte borde gå ihop. Det är SÅ mycket ansvar, galet mycket kunskap och extremt hög arbetsbelastning. Mitt nya jobb har ett helt annat tempo, mycket mer hållbart. Däremot är det mängder med fackkunskap, nyhetsbevakning och administration som tar energi. September ut så går jag på 80% (20% föräldraledig), sen måste jag gå upp till heltid om vi ska gå runt den här vintern, och det kommer verkligen att bli jobbigt på riktigt. I mångt och mycket känns 80% som mitt max, för att ha ork kvar till familjen efter jobbet, men på något sätt så måste det nog gå ändå.

Att jag har en massa kvarstående symptom är ju sånt som ibland ställer till det för mig (tex när jag har svårt att hitta rätt ord på jobbet bland alla nya uttryck vilket nog tyvärr ibland ger ett väldigt förvirrat intryck) men som jag ändå oftast kan jobba runt.

*Oerhört dramatisk rubrik, men kanske mer intressant än ”utvärdering av mitt hälsoår” som kändes extremt torrt. Ni får låta mig hållas lite helt enkelt 😉