I morse lämnade jag minstingen hos mormor istället för på dagis, mycket uppskattat av dem båda. Det tar ungefär 30 minuter att åka till mormor och det är motorväg i princip hela vägen så det är smidigt. När jag åkte därifrån och in till jobbet så är det en väg som rent teoretiskt borde ta max 10 minuter genom stan, men i morgontrafiken tog den minst det dubbla såklart. Det blev också väldigt tydligt vilken skillnad i kvalitet det är på tiden fram och tillbaka till jobbet nu (när jag inte åker via mormor då) mot innan när jag skulle ta mig genom hela stan. Tiden är ungefär densamma (ca 25 minuter till jobbet och sen 5 min promenad från parkeringen), men att åka i lugn och ro på landsväg och motorväg dörr till dörr är så mycket mer avkopplande rent mentalt att det faktiskt tillför något i mitt liv snarare än att bara vara en transportsträcka.

På vardagsmorgnar har jag ofta sällskap av tonåringen och även om han är trött vid 07 så ger det ändå möjlighet att få prata lite med honom i lugn och ro. Är vi väldigt trötta lyssnar vi bara på morgonpasset i P3, vilket inte är fy skam det heller.

På vägen hem lyssnar jag ofta på en podd, gärna Gynning & Berg som ger känslan av att man sitter med tjejkompisar och som ofta får mig att skratta. Trafiken är oftast inte så intensiv ens i rusningstrafik åt vårt håll, så hjärnan får den där sköna avkopplingen från jobbet och lite vila innan det är dags för vardagsfix hemma. Det känns himla lyxigt att få nästan en halvtimme för mig själv att ställa om – kanske hade jag förr stressat och tänkt en massa på jobb eller aktiviteter som ska göras, men eftersom min hjärna gladeligen kopplar bort allt som inte händer just nu (inte alltid bra) så blir det verkligen en stund för mig själv.

Sen ska tilläggas att jag fortfarande (och kanske för alltid) har en känsla av att ”wow, att vi bor här ändå” när jag närmar mig vår lilla gård!