Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.

Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.

Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.

Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.

Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:

1. Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
2. Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…