Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?

Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.

Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.

Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.

Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.

Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!