Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Nej, jag är ingen troende person så som man generellt sett talar om tro. Det finns inga religioner jag tycker känns ens lite rimliga, och bara de saker som under människans historia har gjorts i ”Religionens namn” är ju totalt vidriga. Jag förstår att behovet av religion historiskt funnits där, att i tider där något går dåligt få känna att skulden ligger i någon form av gudomlig hand, att man kan blidka sagda gudom genom att kanske offra mat eller genom att tillbe denne. Det måste ju ge en känsla av kontroll och säkert även en känsla av skydd för den enskilda människan. I modern tid kan jag förstå att man uppskattar gemenskapen hos en församling av något slag, den verkar vara stark och ge mycket. Men med det sagt kan jag ändå inte riktigt förstå hur man kan identifiera sig med en religion som ofrånkomligen baserar på en samling (från min syn) godtyckliga texter som någon har ansett gynnat deras mål genom tiderna. (Jag dömer ingen utifrån vad hen vill tro på, jag har bara svårt att förstå det)

Tror jag inte på något då? Jo men det gör jag väl, och det är ju absolut lika lite underbyggt som ”riktiga” religioner. På samma sätt som livet på jorden garanterat tedde sig stort, oöversiktligt och obegriplig för folk för 100-tals år sedan eller mer, så ter sig ju ändå rymden för mig idag. Jag tror på vetenskapen, men min känsla är ändå att det finns någon form av övergripande mening med att saker är som de är. Inte på detaljplan eller ens på den lilla ”detaljen” jorden, utan hela universum. Men det är ju som sagt baserat på att jag inte förstår hur det skulle kunna hänga ihop annars. Om vi som ras lyckas överleva länge nog att få mer information om rymden och allt däromkring från tidernas begynnelse (och troligen innan dess eftersom det kanske inte funnits ”tid” alltid) så skulle jag kanske resonera annorlunda.

Skillnaden som jag upplever det på min tro på en övergripande mening med allt och en tro på en specifik gud, profet eller gudar, är att jag inte på något sätt lägger ansvar för mina eller någon annans handlingar på denne gud. Jag kommer aldrig hävda att min tro är bättre än någon annans och tvinga den till att följa samma, jag kommer inte erövra grannens tomt med hänvisning till att min tro kräver det och jag kommer aldrig på riktigt tro att något jag gör påverkar detta övergripande medvetande eller vad man ska kalla det. Självklart finns det ju däremot stunder när även jag HOPPAS att det finns någon som hör, när barnen är jättesjuka eller när något går riktigt, riktigt dåligt och jag ändå kan be eller önska hjälp – jag är ju bara människa också och även om det inte hjälper så känns det kanske som det hjälper en gnutta för stunden. Absolut helt motsatt allt jag tror på, det är jag såklart medveten om.

Så – tro precis vad du vill, så länge som du inte trycker på någon annan din tro utan att den vill det, och utan att du begår handlingar i ”någons namn” för att slippa ta eget ansvar, är väl kontentan av mitt jättelånga inlägg. Hur tänker du?