I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.

Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.

Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.

Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.

Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.

Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.