Jag gillar verkligen INTE vintertid. Den där timmen ljus man ska ”få” på morgonen äts upp på bara några dagar känns det som, och istället är det helt plötsligt kväll redan vid fyra – det känns inte alls anpassat till det samhälle vi har idag.

Men men, det är väl som det är och nu kommer den tiden där det gäller att bara försöka uthärda mörkret. Ett sätt för mig är att sätta igång med årets tröja (som om jag gjort detta i en massa år och inte började typ förra året). Det är min fjärde tröja och jag börjar få tillräckligt med kläm på grunderna för att kunna göra små justeringar i mönstret själv.

I år har jag valt en tröja som blir bredrandig, med ton-i-ton ränder från beige till grönt. Bra med randiga saker insåg jag också, för det liksom händer nåt när man stickar, istället för att det är samma hela tiden. Har bara kommit ner till axlarna, det går liksom inte fort direkt. Egentligen var det ett annat mönster jag skulle stickat, men efter att ha spenderat LÅNG tid med att försöka bena ut hur jag skulle göra så gav jag upp och kör på det betydligt enklare mönster jag stickat efter tidigare. Det ska ju vara lite roligt liksom.

Kul att se när färgerna sakta stickas in! Också en väldigt bra terapeutisk aktivitet för man får en massa tid för hjärnan att fladdra runt bäst den vill. Ibland lyssnar jag på ljudbok, men ofta är det skönt (om än ovant) att bara sticka och inget annat. Dock inte så skönt för min tennisarmbåge, så det blir inte så långa stunder åt gången… Däremot har armbågen helt klart blivit bättre, även om det är en bit kvar.

Vad gör du för att klara mörkret?