Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.

Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?

Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.