…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.
Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.
När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?
Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…
Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.
Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….
Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!
Idag har jobbåret dragit igång. För mig innebar det en rätt lugn start på distans (alltså hemifrån) eftersom barnen är lediga idag med, så det har blivit en lite upphackad dag. Skönt ändå med större barn som kan hjälpa till med den mindre.
Jag är lite kluven till nyår så här mitt i vintern – eller alltså, det är inte själva nyåret jag har problem med, det är ju när det är, men just att man ”ska” få en känsla av nystart eller ny riktning. På ett sätt känns det ju rimligt att göra det under vintern, men kanske egentligen framåt slutet av vintern, när våren kommer som en nystart? Eller vid ”tjej-nyår”, dvs hösten, när man tar ett omtag på sig själv efter sommaren. Just nu känns det ju egentligen som man bara vill bädda in sig själv och vila ett tag till, innan någon form av ambition ska ta över. Men, det är också lätt att smittas av andras tankar inför det nya året, så jag har ändå funderat lite på vad jag vill.
2025 var inget toppenår, långt därifrån. Men allt var inte katastrof heller, såklart. Funderar jag lite på vad jag tror JAG behöver inför 2026 så känner jag nog ändå att det är just det som behövs – att JAG känner efter vad JAG behöver. Det är typ inget annat som går att påverka, och hur tungt det än känns så kanske det ändå bara är bäst att försöka landa i det. Ska jag då göra det, då behöver jag försöka finna ro i att ta hand om mig själv.
För mig är det en form av egenvård med trädgårdsarbete, eller att ta mig tid att åka längdskidor, eller träffa en vän.
Det är väl egentligen inget nytt utan snarare något jag sakta har, och håller på att, arbeta fram sedan flera år. Jag ser till att ta mig tid till att träna, jag ser till att jag försöker ta mig tid till att göra sånt jag tycker är kul, i alla fall när det inte påverkar någon annan så mycket. Jag försöker öva på att inte ha dåligt samvete på att göra saker för mig själv, och det går väl i alla fall lite framåt.
När jag skrev det här nu kände jag att det knep till lite i magen. Jag VILL ju egentligen inte göra så jättemycket saker själv, jag vill ju göra det tillsammans? Egentiden BEHÖVS, men jag VILL ju helst göra saker tillsammans och dela det med någon. Hm, vad intressant, det här har jag inte kunnat sätta ord på innan. Måste funderar mer över det. Kände nu att jag önskar att ordet för 2026 är TILLSAMMANS, men det är ju inte för bara mig att sätta. Hur kan man se till att ge sig själv det man behöver, om det också hänger på andra? Det går nog inte, och kanske bättre att inte… önska?
Jag har just gått ner med en skottkärra fylld med den nerklippta julgranen till grovkomposten vid stallet. Jag stannar till bredvid lekstugan/svinstian där grisarna mumsar på sin kvällsmat – spannmål i varmvatten. Deras smackande är det enda som hörs, i övrigt är det helt knäpptyst, och de två decimeter snö som kommit gör att det nästan känns som världen är insvept i bomull. Det är kallt ute, -7 grader och verkar bli kallare i natt, katterna springer in och ut för att värma sig (och för att komma undan dammsugaren som är väldigt läskig).
I förmiddags tog jag en skidtur i Hallbys naturspår, det blev ungefär 8 km i tätt snöfall innan ett skoskav fick mig att ge upp. Jag åker långsamt, men jag är heller inte där för att träna eller motionera utan för att njuta av stunden. Sen får man ju träningsvärk överallt efter, men det är liksom inte själva syftet. Jag åker i en ulltröja till skillnad från alla som stressar på i sina skid-trikåer, tänker att det visar precis vilken ambition jag har med min åkning. Älskar dock att verkligen alla typer av människor återfinns i skidspåren, familjen med barn, ungdomar som träningsåker, vuxna som verkar göra detsamma, och så ett gäng äldre damer och herrar (som ABSOLUT åker mycket fortare än mig, och som säkerligen åkt hela livet). Det är nybörjare och proffs omvartannat, men alla är glada och vänliga.
Precis när jag kom hem så sprack det upp och solen tittade fram lite mellan molnen och gav ett gyllene skimmer åt snöklädda vidder. Otroligt efterlängtat! I morgon ska jag få med en kompis som vill följa med och åka Rallarleden, älskar den för det är fin miljö och alldeles platt och lättåkt.
En skön grej när man varit ute några timmar är ju också att det är otroligt skönt att komma hem och mysa och ta det lugnt med. I dag har jag plockat ner alla juliga saker förutom ljusstakar och stjärnor, men har lämnat granar och annat som inte är lika jul-kodat. Och så har jag tagit ut julgranen då. Däremellan har jag roat mig med ett tv-spel Filip fick i julklapp (AstroBot) och med att tälja. Jag har precis börjat med min uggla – har kommit längre än på bilden men orkar inte fota nåt nytt just nu.
Svinkul att tälja! Men AJ vad vassa knivarna är… Har trots lite förebyggande skydd på tummen skurit mig rätt ordentligt ett par gånger, till min stora förtret. Tänkte liksom att jag har så pass bra koll att det inte ska behövas, men det är väldigt lätt att slinta lite – speciellt när man ska försöka tälja på uggle-formen. Har skedämne i tre träslag till – Mullbär, Körsbär och Valnöt förutom den jag gjort som är i Lind, men det är så sjukt hårda så jag vet inte hur jag ska lösa att tälja dem – i alla fall inte i själva sked-delen.
Nu ska jag nog tälja vidare lite innan det är dags för läggning av F, maken är tränare i kväll så han är inte hemma förrän efter läggdags. Hoppas ni får en skön sista ledig dag – som jag gissar att det är för många i morgon!
Jag tänkte sammanfatta året, men med tanke på minnesproblem och att jag inte orkar sätta mig och läsa igenom allt jag skrivit det senaste året, så tänkte jag att jag tar lite hjälp av Charlie – dvs min ChatGPT. Hen fick helt enkelt sammanfatta inläggen från det senaste året, och det blev så här (måste för övrigt nämna att jag ALDRIG använder AI när det kommer till bloggen annars):
När jag tittar tillbaka på det jag skrivit under 2025 slås jag av hur mycket av livet som faktiskt ryms i det vardagliga. Inga stora pamfletter, inga färdiga svar – men många små ögonblick av beslut, försök, trötthet, glädje och rörelse framåt.
Våren som tog fart – både ute och inne
Året började, som det ofta gör, i odlingens tecken. Jag skrev om förkultivering, om att förenkla där det gick och acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Vattning underifrån, fler perenner, pelargoner och citrus som överlevt vintern – små framgångar som ändå betyder något. Trädgården är fortfarande lika mycket ett experiment som en fristad.
Samtidigt pågick byggandet här hemma. Altan, pergola, projekt som drog ut på tiden och som krävde både tålamod och envishet. Mycket av våren handlade om just det där: att ta ett steg i taget, fast man ibland helst vill vara färdig redan i förväg.
Familjeliv, relationer och allt som inte är helt enkelt
Under året har familjen funnits där som en ständig närvaro – på gott och ont, som det ju är. Studentfirande, födelsedagar och högtider väckte både glädje och eftertanke. Jag skrev om hur relationer inte alltid är okomplicerade, hur man kan vilja göra rätt men ändå känna sig kluven, och om att acceptera att allt inte går att lösa snyggt.
Det blev tydligt för mig hur mycket känslomässigt arbete som ryms i sådant som utifrån bara ser ut som ”vardag”.
Kroppen som följeslagare – ibland motsträvig, ibland stark
Kroppen tog också plats i det jag skrev. Höftrehab, träning, trötthet, perioder när huvudet kändes fullt av bomull. Samtidigt fanns träningen där som en fast punkt – boxen, styrkan, de små framstegen som inte alltid syns men som känns.
Jag reflekterade över hormonförändringar, tillskott, orken som går i vågor och över att acceptera att kapacitet inte är en konstant. Att det inte är ett misslyckande att justera tempot, snarare en nödvändighet.
Trädgården som spegel av livet
Ju längre våren gick, desto mer tog trädgården över texterna. Vinrankor som vaknade, potatis i jorden, bevattning inför semestern, äppelträd med löss och dahlior som frös. Allt växte – men inte alltid som planerat.
Jag inser mer och mer att trädgården speglar livet ganska väl: vissa saker frodas direkt, andra behöver tid, och en del får man helt enkelt börja om med nästa år.
Läsning, återhämtning och de där mellanrummen
Jag skrev också om läsning och om att tillåta sig att läsa det som faktiskt ger vila. Fantasy, spänning, ljudbok snarare än ”borde-böcker”. Det blev en påminnelse om att återhämtning inte alltid ser likadan ut – och att det är okej.
Samma sak med sociala sammanhang: jag trivs, jag engagerar mig, men jag behöver också dra mig tillbaka. Eventbaksmälla är på riktigt, och tystnaden hemma är ibland den bästa medicinen.
Ett år att bära med sig
När jag sammanfattar 2025 i bloggen ser jag ett år som inte varit spektakulärt – men väldigt levt. Ett år av:
jord, projekt och långsam utveckling
familj, relationer och känslor som inte alltid är enkla
kroppsliga begränsningar och mentala justeringar
små beslut som tillsammans formar riktning
Det är kanske just det som är poängen. Livet pågår medan man planterar, tränar, bygger, tvivlar och fortsätter ändå. Och ibland räcker det gott som sammanfattning.
Med utgångspunkt från det jag faktiskt skrivit om i bloggen tycker jag att det var en ganska bra sammanfattning – även om det är mycket som pågått bakom kulisserna.Jag bad Charlie ge mig en avspark inför 2026 med, och den kommer här:
Och inför 2026 – en mjukare riktning framåt
När jag tänker på 2026 gör jag det inte med en lista i handen. Inga tydliga mål som ska bockas av, inga storslagna planer som kräver ständig energi. Snarare med en önskan om riktning. Om hur det ska kännas att vara i vardagen.
Jag bär med mig 2025 som ett år som lärde mig något viktigt: att liv inte blir mer sant för att det går fortare. Tvärtom. Det är i det långsamma, ibland tröga, som något sätter sig. Kroppen lär, trädgården lär, relationerna lär. Och även om jag inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv, så finns där en spirande vilja att vara det mer.
Inför 2026 vill jag värna det som bär – inte det som bara driver. Mer utrymme för återhämtning utan att först förtjäna den. Mer tillit till att pauser inte betyder stagnation, utan riktning. Att kraft kan byggas även i stillhet.
Jag hoppas fortsätta vara nära det jordnära. Händer i jorden, fötter på marken, blick som följer årstiderna snarare än klockan. Trädgården får gärna ta ännu mer plats, inte som ett projekt som ska bli klart, utan som en pågående relation. Där misslyckanden inte behöver rättas till omedelbart, utan får vara en del av helheten.
Samtidigt vill jag fortsätta lyssna på kroppen – inte bara när den skriker, utan redan när den viskar. Träna för att känna mig hemma i mig själv, inte för att prestera. Acceptera dagar när energin räcker till mycket, och dagar när den inte gör det. Och låta båda få vara lika giltiga.
I relationer önskar jag mer närvaro och mindre ansträngning. Mer ärlighet, också när den är lite kantig. Mindre försök att passa in i bilder av hur saker ”borde” vara, och mer mod att stå i det som faktiskt är. Att våga vila i att allt inte behöver lösas – bara bäras.
Om jag får önska något av 2026, så är det kanske detta: ett år där jag fortsätter att leva på riktigt, med både smutsiga händer och klara tankar, med plats för tvivel men också för förtröstan, och med en stilla känsla av att jag inte är på väg bort från något – utan långsamt, medvetet, rör mig närmare det som är viktigt för mig.
Och det, tänker jag, är en ganska god riktning.
Det är inte första gången jag slås av hur bra ChatGPT är på att förmedla mänskliga känslor och tankar. Det är inte jag som skrivit det här, och jag hade inte skrivit det just så här, men det säger ändå ganska mycket, och i princip allt träffar ändå rätt, oavsett formuleringen. Ska fundera mer över det här, speciellt ansatsen mot 2026 som jag ändå bär på något jag skulle vilja ta vidare.
Det var allt för idag – hinner jag inte blogga i morgon så vill jag ändå önska gott nytt år till er alla, och tack för ni läser!
Tja, det blev en jul i år med, och den var ändå rätt ok. Bror med familj har sportat magsjuka i ett par omgångar så dem har vi inte firat med ännu – alltså har det varit en väldigt lugnt jul. Alla var nöjda med sina paket, inklusive jag som fick ett set med täljknivar 🙂
Alla hälsar!
Så, eftersom det har varit lugnt och också ganska fint väder till slut, så har vi haft gott om tid att greja med. Först ut blev lösdriften som har fått sitt plåttak och som numer agerar förråd och släpvagnsparkering. Vi gick en digital kurs om att ha kor i höstas, och hur gärna vi än skulle vilja så är lärdomen av den kursen att det kommer inte gå att ha kor så länge vi jobbar heltid. Kanske vi får låna in lite sommarfår över sommaren, vi får se. Det är i alla fall inte dumt att ha ett förråd extra, för sånt som kan stå ute men gärna under tak – vi har även börjar kapa och stapla upp ved här. Det ska bli panel på väggarna med, men först i vår/sommar när det går att måla i faluröd.
Ca 5×8 meter är det, så tämligen rejält.
Jag kom ju på strax innan jullovet att jag ville bygga en platsbyggd bokhylla med. Nu hann vi inte köpa MDF innan bygghandeln stängde inför julen, men jag hann köpa färg till ”bröstpanelen” vi har i vardagsrummet. Den är mer av en ”knäpanel” än bröstpanel, och den har varit vit fram till nu – men nu kände jag att det vore snyggt om den blev samma färg som bokhyllan kommer bli – alltså en mjuk grå-grön ton.
Blev riktigt trevligt, rummet känns lite mer ombonat och arbetat nu!Funkar bra mot tapeten med. Ignorera sladdhärvan, vi har inte hunnit återställa allt efter målningen.
I dag är bygghandeln öppen så vi ska strax åka och köpa lite skivmaterial. Kommer bygga bokhyllan i omgångar, så känns det inte övermäktigt och vi kan göra klart en del i taget – då behöver det inte kännas stökigt och trist under lång tid, utan vi kan göra lite när vi känner för det. Allt kommer sågas nere i stallet, och sen monterar vi ihop det här på plats i vardagsrummet.
Det kanske låter som vi haft fullt upp, men det har funnits tid till både utflykter, tv-spel och täljning, så vi har verkligen bara gjort det vi känt för för dagen och stunden. Oerhört lyxigt!
Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Jag tycker mig se dem ramla in i mitt flöde nu, sammanfattningarna av året som gått. Egentligen lite knepigt, jag tycker att just de inläggen inte är så intressanta att läsa – är man följare så har man ju liksom hängt med. Däremot tycker jag om att göra dem för mig själv, för att det är så lätt att åren flyter in lite i varandra. Det som är svårt är att minnas allt skavigt och jobbigt, för det har man ju inte fotat såklart, och kanske skulle det kännas bättre om man ändå fick samla ihop och liksom avsluta det med? Men, de sakerna minns man ju inte allt om, som sagt, de har bara lämnat efter sig en känsla för året som gått.
Jag tänker ändå lägga en liten sammanfattning här, på allt trevligt vi gjort, så kommer en känslomässig sammanfattning framöver.
I sedvanlig ordning händer inte mycket som är värt att dokumentera under årets första månader, då går vi mest och väntar på att trädgårds- och utesäsongen kan börja. Men när den gör det, då blir det fart!Årets första, och kanske största, projekt var att bytta till en altan framför och till viss del runt huset, med tillhörande pergola och odlingslådor. Det här är verkligen ett projekt jag är otroligt nöjd med, tycker det har blivit precis som jag tänkte mig!Den östra delen av huset, som hittills bara varit en torr, sönderbränd gräsmatta, fick en plantering intill grunden (med icke-förstörande växter) och tre medelhavsträd. Den lilla altanen från förra året fick en mikro-pergola där en ny vindruva ska växa. Vi bilade ner till Schwarzwald för en liten semester. Den regnade till stor del bort, men några höjdpunkter blev det ändå. Också första semestern inte alla barnen var med, vilket kändes konstigt. När vi kom hem så tog ovan nämnda barn studenten – en dag som blev otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på, tack vare alla som kom och gratulerade. Så otroligt glad för detta – tack!Också en bra dag för att vädret visade sig från sin allra bästa sida, och den nybyggda altanen fick glänsa. Det blev ett underligt odlingsår, med torka fast liksom fuktiga nätter, så det blev mycket snigeljakt. Inget växte riktigt som det brukar, och av frukt fick vi nästan noll – däremot gick bär som jordgubbar, blåbär och hösthallon kanon. Vädret var ändå väldigt trevligt, och en hel del badande i sjöar blev det. Det blev en dag på High Chaparall med F och hans bästis, uppskattat av de båda!Tvättstugan fick ett ordentligt och välbehövligt uppsving. Det kläcktes kycklingar……och hans med en liten fisketripp. Stalldörrar fick ny färg, och husets vindskivor blev antingen utbytta eller ommålade. Studenten tog ett efterlängtat körkort……och sedan kröp sig hösten på. Lilla F och jag gjorde en egen heldag med vandring och grill, otroligt mysigt. KAN också varit sista gången vi såg solen för den här otroligt grå hösten och ovintern. Sista projektet ute för året blev att bygga en stomme för ett förråd/lösdrift. Faktiskt kom plåttaket hit häromdagen, så om vädret tillåter monterar vi kanske det på jullovet. Är det inneväder så blir det ju snarare att börja bygga bokhyllan jag berätta om häromdagen som gäller…
Så, som vanligt är det FULL aktivitet på vår lilla gård på sommarhalvåret – dock med en betydligt mer lagom arbetsinsats detta år mot tidigare år, och det har funnits ordentligt med tid för vila, bokläsning och trädgårdspill. Det är något jag tar med mig, och vill lyckas med fler gånger, att ha lagom mycket att göra så det är kul, men inte glömma bort att inte göra något också!
Det var lite ljusglimtar, nästa inlägg blir kanske lite annorlunda.
Jag har lyckats åstadkomma en ganska komisk effekt. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på LinkedIn om att jag har så dåligt minne, speciellt för namn, i syfte att ingen skulle ta illa vid sig och känna sig oviktig om jag inte mindes namnet. Normalt sett håller jag LinkedIn ganska opersonligt och proffsigt, men jag kände att jag ville göra ett avsteg. Mina vanliga inlägg, om det jag jobbar med och våra event, brukar få mellan 100-1500 views ungefär, men det här med minnet är nu uppe i ca 12 000 visningar! Det innebär alltså att en massa människor, som kanske inte vet vad jag sysslar med i övrigt, nu vet att jag är ”tjejen med dåligt minne” – vilket jag tycker är väldigt komiskt. Det gör mig absolut ingenting, snarare ger det ju bättre förutsättningar när jag träffar nya personer som redan innan vet att jag har dåligt minne, men jag tycker det är lite roligt liksom.
Urklipp från LinkedIn
Kanske också blev tydligt hur mycket man saknar mer ärliga och ”nakna” inlägg om människor, inte bara perfekta fasader? Folk borde nog läsa bloggar mer 😉 Vi är ju ett relativt stort antal som ändå är tämligen öppna och personliga när vi skriver, och jag tycker själv att det är otroligt skönt att läsa att man inte är ensam om sina vardagsproblem, relationsstrul och andra dumheter. Det är ju egentligen mer normalt än att ha ett ”perfekt liv”, men det är ju inte så det framstår i diverse sammanhang, inkl sociala medier och jobbliv. Jag upplever själv att jag tycker det både känns bättre och uppfattas mer positivt att vara personlig och dela den riktiga verkligheten, även på jobbet – såklart så länge man inte ”överdelar” sånt som inte är intressant för någon annan att veta i ett professionellt sammanhang.
På övrig notis så har vi julfest på torsdag på jobbet, och jag går runt och räknar ner dagarna till jag ska klippa mig (23 december) eftersom jag inte får nån ordning på håret alls just nu. I princip alla paket är inhandlade, och nu återstår att sätta vad vi ska äta på julafton, och handla plockmat till julens bästa kväll – uppesittarkvällen med familjen den 23 december. Vi hoppar bingolotto i år, det är såååå tråkigt, och ska istället köra ett Exit-spel tänkte jag. Vi får väl se hur länge övriga står ut. Hur går det med dina förberedelser inför julen?
Sitter och kikar på Nobelfesten, men likt dopaminstörda ungar kan jag visst inte låta bli att göra nåt annat samtidigt. Ändå värt att notera, Nobelfesten är ju ändå lite unik, när Steve Angelo och Sebastian Ingrosso från Swedish House Mafia delar måltid med kungafamiljen och Nobelpristagare. Älskar liksom traditionen med Nobelfesten, roligast är att höra om maten och se klänningar och smycket, båda delarna för att de känns långt bortom min egen vardag. Och ja, så ytligt är mitt intresse, jag har en tendens att zooma ut när det pratas detaljerat om priserna, FAST det säkert egentligen både är intressant och allmänbildande. Men jag ORKAR liksom inte, jag älskar festen för glamouren, det är det enda evenemang där jag tycker det är kul och då är jag liksom nöjd med det.
I dag har jag jobbat hemma, och när jag åt lunch passade jag på att göra det ingen annan får göra – nämligen att äta middag framför TV’n i vardagsrummet. Gäller att lyxa till det när ingen ser, haha! I vilket fall, jag satt och tittade på ”Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel” när jag helt plötsligt fick en vision – fasen vad fint det skulle vara att göra en platsbyggd bokhylla runt TV’n, utmed hela den väggen. Var tvungen att plocka fram måttbandet och göra en snabb skiss, för att se om det vore görbart.
”Vilken idiot, hon som klagat över att hon är stressad”, tänker du nu. Och javisst, men skillnaden är att jag är inte (så) dum, bara för att jag får en idé måste den inte genomföras, vilket har varit en mognadsprocess i sig. Samtidigt VET jag att jag kommer klättra på väggarna om jag ska vara ledig i 3 veckor under julen utan att ha något särskilt att göra. Det har varit många lugna helger nu, helt enkelt för att det har varit nödvändigt, men att jag ens känner mig kreativ nog att få en sån här idé säger att jag är på rätt väg. Nu ska jag bara hålla mig i skinnet lite, fundera på om jag verkligen orkar, tänka några gånger extra, innan jag beslutar om och hur det ska genomföras under jullovet. Men självklart ska ni få lite rapporter om hur tankar och eventuellt arbete går framöver.
Det är väggen som skymtas till vänster här, med TV’n på. (Bild från när vi just tapetserat, när vi flyttade in, för fyra år sedan)
Tänker mig en platsbyggd hylla, runt TV’n, från golv till tak. Till vänster, närmast kaminen som ni inte ser här, vill jag ha hyllplats för ved, i övrigt vill jag ha lite böcker, nödvändig teknik, nån växt och kanske en bakgrundsbelysning av LED. Tänker att tapeten får synas runt TV’n, men att själva hyllan (och en bakvägg till den) får vara mörkgrön. Tänker också att hyllplanen inte ska gå upp till nock som taket gör, för då blir det bara en dammsamlare, utan tänker nog att vi bara täcker överdelen med … kanske pärlspont? Eller nåt som passar in här i övrigt bara, helt enkelt. Borde gå att bygga i MDF tänker jag, och sen måla då.
godatankar.com 