Nej hörni, det har då inte gått direkt framåt på växthusbygget under helgen, det var på tok för varmt att sitta mitt i gassande sol och skruva och greja. Dessutom var maken på lite egna äventyr, så jag och barnen har mest spenderat helgen vid badplatsen vid Ramsjön (inte den i Tenhult). Även om vattnet är i mitt tycke ett par grader för kallt för att det ska vara skönt att bada så har jag faktiskt doppat mig, det blev liksom för varmt annars. Badade ju i Bunn med i fredags, så tre dopp på en helg är ju ändå inte illa? Filip springer glatt rakt ut oavsett temperatur (och badar gärna vidare trots att han skakar som jag vet inte vad) och likaså L, men jag tror minsann att O börjar bli lite av en badkruka likt sin mor…
Chips är ett måste på badstranden!
Jag har ju jobbat ett par veckor nu med, lite drygt två för att vara exakt. Det har varit en lugn start, dels för att jag är ny på jobbet och därmed inte har alla uppgifter som ligger och väntar som någon som arbetat längre, men även för att många inte verkar vara tillbaka förrän 22 augusti. Får verkligen inte ihop hur folk får till så långa ledigheter och därtill lov och jullov utöver det? Hade absolut kunnat tänka mig att vara ledig hela sommaren annars, om det hade gått ihop sig. Nu har man ändå en lite osäker känsla i kroppen inför ekonomin framöver, och då har vi ändå två hyfsade jobb, men inte känns det helt kanon med elpriser, bensinpriser och matpriser som väntas öka ytterligare. Är ju lite huslån man sitter på med, som också bidrar till den lite olustiga känslan. Nåväl, det ger sig säkert.
Lika bra att dra sig tillbaka och bli självförsörjande?! Skämt åsido såskulle det vara typ omöjligt, men ändå. Mer tid här skulle jag ju kunna tänka mig i vilket fall.
Eller ja, för varje grej och rapport jag läser i mitt nya jobb blir man ju mer och mer mörkrädd inför framtiden. Såg filmen ”Don’t look up” häromdagen och den känns mer som en framtidsförutsägelse ju mer jag läser. Samtidigt ser ju allt ”ut som vanligt” i samhället runtomkring, tycker det är rätt jobbigt att kastas fram och tillbaka så rent mentalt. Släpper den diskussionen för nu, eftersom jag gissar att ni liksom jag inte riktigt alltid orkar ta till sig allt.
Ja i solen, men ändå.
Nu är i alla fall L på sitt efterlängtade sommarläger på Vidablick, tror att det han längtat mest efter är att gå och välja sina tre saker från ”kiosken” varje dag! Nästa vecka börjar han årskurs 6?! För att inte tala om att O börjar gymnasiet! Hjälp vad ovant det känns! Men är så himla glad för deras skull, L kommer ha det kanon på sitt läger och trivs bra i sin nya skola även om han saknar sina gamla kompisar, och O känns ändå taggad om än liiiite nervös att börja helt nya skola och klass (inga kompisar som valde samma). Jag hoppas att de kommer få ett fantastiskt skolår!
Stort att börja sexan ändå!
Själv har jag (i vanlig ordning i slutet av sommaren kanske) lagt lite rolig men onödig tankekraft på att göra någon form av garderobsuppdatering, efter nästan 4 år i jobbkläder och dessutom över 40 (och med lite extra här och var pga orkar verkligen inte bry mig) så känner jag att jag tappat bort mig lite. Men nu är jag något på spåren tror jag ändå (herregud, jag är verkligen ingen trendmänniska eller något, men jag vill ju gärna KÄNNA mig välklädd enligt mitt eget tycke). Kan återkomma om det, tycker själv det är lite kul att se vanligt folk klä sig – och inte ett överflöd av trådsmala influensers som lanserar sin egen kollektion av det ena eller det andra. Har ett par bra instagramtips där med, förresten!
Det var dagens (eller den senaste veckans) svammel, kram på er i värmen!
I bland känns det som vi bott här hela vårt liv, men vi har ju faktiskt inte ens bott här ett helt år på vår gård. Dagarna liksom flyter ihop, men tänker jag efter så har vi gjort så otroligt mycket!
Inne har vi målat och tapetserat vårt sovrum, kontor och vardagsrum och målat allrummet i garaget (där ungarna hänger och det finns ett sovloft). Vi har renoverat ett badrum, fixat ett helt skafferi och liksom bara kommit i ordning. Vi har byggt ihop garderober och förvaring i stora mängder.
Ute har jag röjt undan minst hälften av allt övervuxet SKRÄP i trädgårdslandet, vi har gjort ett potatisland, grävt grunden till ett växthus och börjat montera det. Jag har byggt tomatlådor och planterat blåbär, klippt ner oändligt mycket björnbärsris, vi har gjort en enkel grillplats, sågat ner döda träd, lagat och fixat i ordning elstängsel och börjat arbetet med att röja ytan runt brunnen. Vi har målat husets två mest utsatta sidor, gjort i ordning bakom garaget, och målat ungefär hälften av fönstren på huset (och bytt foder och lister där de varit dåliga). Vi har skaffat höns och får nu nästan 7-10 ägg om dagen!
Från en köksträdgård som varit typ helt utan skötsel i minst ett år om jag ska gissa, till……en som visserligen är långt från färdig men ändå i så väldigt mycket bättre skick nu!
Nu när jag rabblar upp det jag kommer på så slås jag av flera saker – dels att jag nog missat hälften av alla projekt vi genomfört, men även hur MÅNGA saker vi faktiskt redan gjort! Slås även av att jag visst inte alls hade gjort inlägg om alla rum mm vi gjort om, kanske att jag skulle göra nåt inlägg med foton inifrån huset någon dag – vill ni se det? Vad är ni i så fall mest nyfikna på?
Jag skulle också kunna rabbla upp allt vi INTE gjort, som att kanske ägna tillräcklig tid åt varje enskild familjemedlem och en massa annat jag emellanåt har dåligt samvete för, jag hoppas ni inte tar ovan nämnda saker som något som är upprabblad prestation som ger ångest, jag vill bara ta ett steg tillbaka och faktiskt ge mig själv cred för allt arbete, tid och pengar vi faktiskt lagt ner! Så, ni ser bara en liten del här såklart, det jag väljer att visa upp.
I måndags bestämde vi oss för att det var dags, och så beställde vi tunnelväxthuset Tor från Grohus . Sen gick det supersnabbt ändå, så torsdag morgon dök det upp med DHL! Däremot hann vi inte börja skruva nåt på det förrän lite i går eftermiddags, och så större delen av i dag. Det är många tusen skruv+muttrar, nästan 3 kg, så det tar sin lilla tid kan man säga…. Inte heller en Ikea-manual, men den är inte kass heller, man måste läsa noga bara. Bra passform på bitarna, även om det är lätt att missa vilket håll de ska vara på och så.
Vi har suttit och småfrusit i duggregnet idag och skruvat. Alla bågar är klara men ska fästas upp och ihop, innan kanalplast ska på med. Helt klart inget bygge man smäller ihop på en dag, ens om man är två. Två meter av 8 är uppe här! I mitt lilla land intill växthuset hittade jag den här, som jag gissar blir en fjäril. Hittade dessvärre också ett gäng jordloppor (???) som har ätit upp nästan all min fina busk-krasse 😩 Vet inte hur jag ska bli av med dem heller…
Lite mer hallonsylt lyckades jag skrapa ihop det till under förmiddagen i lördags, det blir inte så mycket som jag hoppades på buskarna, men så skar jag ner dem rätt hårt med. Blir nog bättre nästa år!
Mina solrosen är SÅ fina, men inte mer än typ 30 cm höga 😂 Vet verkligen inte vad som hände där…
Vi har en dvärgkiwi lite konstigt placerad vid vinbärsbuskarna, det behöver ju vara en hane och en hona och den ena (vet inte vilken?!) lyckades vi råka klippa sönder med gräsklipparen, så den behöver vi ersätta. Tänker att de ev. kan växa mot en spaljé mot växthuset (utanför alltså, de klarar kyla kanon tydligen!), men jag vet inte riktigt vad jag vill ha i växthuset. Självklart gurka och så vill jag testa melon, sen kan jag ställa in mina kruktomater och chili för att förlänga säsongen. Men mer då? Det blir ju ändå 24 kvm tunnelväxthus… Har ni några tips?
Tänker nog testa som bondjäntan att använda tunnelväxthuset som hönshus vintertid, tror jag ev. skrivit om det redan? Får väl utveckla det mer annars sen.
Nu blir det jobb som vanligt denna veckan, så vi får se om växthuset kommer nånstans innan helgen…
Har landat på altanen efter min första jobbdag. Utsikten är verkligen inte att klaga på, här är så skönt att sitta så man har svårt att motivera sig att lämna alls – om det inte hade varit för att det är roligt att göra saker på gården eller för att familjen krävde lite insatser så skulle jag nog bli kvar jämt.
Känner mig fortfarande ”bakis” efter att jag tog ut mig för mycket, kroppen är mycket tydlig med att den INTE kommer ställa upp på de infall jag konstant får här hemma när det gäller att småfixa lite. ”Jag kanske kan lägga på täckbark i landet i alla fall?” ”Kanske kunde jag ta ett varv med färg på fönstren, det tar inte lång tid” ”Det hade nog behövts fixa lite med nåt” . Viljan finns där men inte orken, bara att acceptera och sitta kvar här.
Jag är verkligen inte färdig med sommar och ledigt känner jag, jag vill ju åka och fiska, vandra lite, åka och fika på mysiga gårdsfik, plocka (leta) kantareller och en massa annat. Jag VILL inte att det redan ska vara slut på semester och dessutom augusti, men såklart är det som det är och ekonomiskt oberoende är vi då rakt inte. Kanske ska förtydliga att jag inte har några problem med jobbet i sig, men jag är inte klar med att vara ledig bara.
Tror den här bilden är från förra hösten, i år har jag inte sett minsta lilla kantarell. Har iofs inte haft ork/tid till att ge mig ut och leta heller, så det är väl inte så konstigt.
Jag märker också hur jag likt min mamma tycker att det blir jobbigare för varje år när det blir mörkt allt tidigare. Än så länge är det ju ingen fara, men jag får på riktigt en känsla av ångest när jag tänker på mörka vinterdagar och höstkvällar. Vet att jag brukade tycka det var mysigt om kvällarna förr på hösten, men det finns inte längre, om det inte är något speciellt.
I alla fall, det jag egentligen hade tänkt skriva om är de sommarprat jag gillat i år. Har bara lyssnat på ett fåtal, men senast om 6-barnsmamman som räddade sina barn ur ett brinnande hus. Väldigt bra och tårögd blev man minsann med. Fast just ur gråtsynpunkt har jag nog aldrig fulgråtit så till ett sommarprat som när jag lyssnade på Stina Wolters från 2018 efter ett tips från min frisör (tack Anette!). Det var OTROLIGT bra och jag hulkade mig igenom hela timmen samtidigt som jag försökte måla lite fasad mellan tårarna (poddar och ljudböcker är ju BÄST när man ska göra trista och långsamma saker som att måla eller rensa ogräs). Annars har jag lyssnat på Lena Philipsson (stor igenkänningshumor) och E-type (helt ok, bra berättat), men inte så många fler. Har du några tips man absolut inte får missa?
Den här veckan har mestadels präglats av lite arbete här hemma med hus och trädgård. Det finns gott om projekt att välja på och jag njuter av att ta det jag känner för för stunden. Många saker är ganska enkla men gör stor skillnad, tex att tvätta lite knutar, foder och andra vita detaljer på huset. Här nedan ser ni hur det såg ut innan, SKULLE kunna gå nerför gången och ta ett kort på hur det blev men orkar verkligen inte – men det blev åtminstone stor skillnad.
Syns inte så väl på bilden ändå, men alla vita detaljer är svarta av smuts och påväxt.
De senaste två dagarna har varit såna där när man hållit igång från morgon till sen kväll, det är svårt att låta bli helt enkelt, speciellt när vädret varit så skönt. Man vill liksom inte gå in, och även om jag pausat, löst korsord och lyssnat på poddar så har jag mestadels varit i farten. Idag får jag sota för det känner jag, för hur mycket mental energi det än fyller på med att gå här och greja så har jag uppenbarligen inte lärt mig riktigt vad min gräns går för såna här saker. Jag är sådär ända in i märgen trött känner jag, och det är visserligen omöjligt att ignorera nu för tiden så nu har jag satt mig för att vila i soffan, men det är just i sådana här tillfällen väldigt tråkigt. För det här är ju det jag tycker är roligast, att gå här och greja och fixa, göra fint och lösa små saker. Här vill jag allra helst kunna hålla på oändligt länge, men jag får ju uppenbarligen inte välja det själv.
På den sidan av vårt hus som vetter mot en åker vajar just nu ett mjukt böljande fält av korn. Kan fastna länge och bara kolla ut över det, det ser ut som ett fluffigt hav i en fantastiskt vacker färg. Det finns ingenstans runt vårt hus där det inte är vackert, det är så vilsamt!
För varje gång jag tar slut eller får bakslag så lär jag mig ju något nytt om mig själv, och som med alla upptäckter är det inte alltid bara sånt jag VILL upptäcka. Men men, jag accepterar det nu för tiden i princip omedelbart, även om jag inte alltid gillar det.
Jag njuter också så himla mycket av att gå runt här och titta på sånt som är fixat och fint, nymålade fönster (åtminstone några), fasad och tusen andra saker vi gjort här i sommar. Det blir så fint och det känns så härligt! Älskar att få göra saker för mig själv och familjen på det sättet. I morgon är min semester slut, och jag vet inte hur jag ska kunna gå och jobba hela veckorna utan att få vara här så mycket som jag vill… Glad i alla fall att det är ett lite lugnare jobb nu, snart är det dessutom helg igen tänker jag. Och än så länge finns ju ljusa, fina sommarkvällar, även om de väldigt sällan i år är sådär varma och sköna som man helst vill ha dem.
Hoppas ni också har och har haft en bra semester, och att ni har ett jobb som inte ger ångest att gå tillbaka till!
Jag har så svårt att blogga nuförtiden känner jag. Det är en sån himla konstig mix i mitt huvud av en massa lösryckta och ofta direkt motsatta tankar att det är nästan omöjligt att bena ut någon enskild tanke och blogga om, i kombination med att det mesta jag just nu tänker på känns så ointressant att läsa om? Jag skriver ju för mig själv, men jag vill ju samtidigt helst ha NÅGON form av kvalitet på det jag skriver här, åtminstone i några inlägg.
Som vanligt med lite random fina bilder från gården, för att jag inte kan låta bli.
Den här sommaren och semestern har varit ganska … avig? Och samtidigt alldeles rätt? Jag tror aldrig nånsin vi varit så tjuriga på varandra i familjen som denna semestern, till exempel. Kanske en kombo av taskig tålamod pga utmattning från mig med tonårsfaser och andra faser hos övriga? En bra sak med det är däremot faktiskt att jag tycker att vi blivit mer tillåtande när nån har en dålig dag och allt blir tjurigt. Det är skönt när det känns ok att allt är skit en dag, liksom.
Sen det där med semestern i Tyskland med, som jag skrev så hade jag (vi) ett sånt himla längt efter att komma dit, men efter typ tre dagar så var vi samtidigt liksom lite trötta på det, eller kanske på att gå precis på varandra i tre dagar. Kombon med extremvärmen var ju såklart inte kanon just i det sammanhanget heller. Här hemma finns det ju gott om space och utrymmen att vara på utan att vi går varandra på nerverna hela tiden, kanske var det bara det som spökade eller så har vi kanske kommit till någon slags punkt i livet när det är svårt att toppa det vi har här hemma? Jag har inte riktigt blivit klok på det, men jag tror att vi alla kom hem och kände att vi nog inte behöver resa på det sättet på ett bra tag.
Trött men glad, första dagen på Tysklands-semestern.
När vi kom hem så kände jag mig mycket mer nöjd och avslappnad, det var så skönt att kunna gå och pilla lite med sitt eget ute på gården. Det är det bästa jag vet, att bara kunna gå och göra det jag känner för just för stunden – idag har jag tex röjt bort en massa björnbär bara för jag fick lust med det. Låter kanske konstigt att man kan tycka det är kul, men precis som det kan vara jätteroligt att organisera om ett rum när man känner för det så är nästan alla projekt på gården roliga om man är på rätt humör. Det gäller bara att ta det som matchar för dagen! Samtidigt går jag här och känner mig också … jag vet inte. Rastlös och tjurig tror jag. Det går liksom om vartannat, ni förstår kanske varför jag inte får någon ordning på mitt huvud?
Jag har saknat varma, sköna sommarkvällar den här sommaren, tycker vädret är ganska kasst. Men kvällsljuset, det är det inget fel på!
Ibland känner jag det som att jag är i något utvecklingssprång själv – ena dagen känner jag mig som mitt ”gamla” vanliga jag, rastlös och driven, känner mig tjock och som om jag borde kunna göra det mesta bättre. Nästa dag känner jag mig helt plötsligt helt tillfreds med mig själv och allt annat med, jag mår kanonbra och känner mig lugn ända in i själen. Klart det här hattandet fram och tillbaka tar en del på krafterna och tålamodet med, och jag som helst alltid vill veta allt om allt blir jättefrustrerad när jag inte förstår hur jag själv fungerar. Då blir det ju också väldigt hattigt här på bloggen, ena dagen skriver jag på ett sätt och nästa på ett helt annat, det måste kännas väldigt schizofrent att läsa.
Helst skulle jag vilja vara i den här nya, lugna och mogna personen hela tiden, för jäklar vad gott jag mår då! Då är jag som mitt allra bästa jag, klok efter utmattningen och säker i mig själv. Men det är ju inte riktigt så att jag kan välja det, och ibland växlar det ju flera gånger på en dag.
Nu har jag svamlat nog känner jag, som vanligt när jag bloggar så har jag ändå fått bilden lite tydligare för mig själv genom att försöka förklara för ER. Dags för ett avsnitt av Stranger Things nu, sen dags att sova… Kram på er!
Efter pandemi och allt så fick jag en sån lust att ta en spontan minisemester i norra Tyskland, äta wienerschnitzel, dricka weissbier och gå i nöjespark. Vi kollade lite snabbt och lyckades få tag i boende i nästan en hel vecka – det är inte okomplicerat när man är 5 personer i familjen. Jag bokade så att vi skulle lämna Nala på ”vägen”, mest för att det hade känts ännu värre att åka och lämna henne och sen åka direkt hem till ett tomt hus. Lämningen gick bra och hon verkar ha det bra på uppdateringarna jag får, men självklart var det skitjobbigt och vi var alla väldigt ledsna. Likadant nu när vi kom hem, eller ännu värre tycker jag, för det är så tomt här utan hennes lilla nos tätt intill. Svårt nu med att känna att man inte får ihop det, för just på semestern går det ju såklart skitbra, det är ju sen det blir problem.
I alla fall, vi åkte till norra Tyskland och där var vi först en sväng vid havet vid Sehlendorfer strand, hyfsat lagom med folk och inte kanonvarmt.
Måste verkligen säga att det var en fantastiskt vacker strand att vara på!
Otroligt skönt att lägga sig raklång efter en dag i bilen. Vi tog en kort stund på stranden här innan vi åkte till första hotellet, sen återvände vi för en heldag dagen därpå.
Barnen tyckte det var kanon med såklart.
Filip knatar rakt i, han är LIVRÄDD för att duscha men att gå rakt ut i havet är inga problem….
Den där första, efterlängtade veteölen smakade verkligen fantastiskt!
Lyxigt med så stora barn att den största kan passa den minste – vi fick gå en kort kvällspromenad tillsammans på egen hand medan de lekte på rummet.
Därpå blev det en SUPERVARM dag på Heide-Park – de sprutade vattendimma på en del ställen för att svalka folk och det behövdes verkligen. 38 grader i skuggan och snålt med den senare med. Tror vi drack typ 4 liter vätska var den dagen?
Svettigt värre! Vi turades om att åka med de stora barnen och Filip.
…som absolut inte var på toppenhumör i värmen, trots vad det ser ut här.
Man har inte roligare än man gör sig, som vanligt.
Den här bilden är tagen efter det absolut roligaste vi gjorde på hela semestern : i HeidePark finns en slags piratbåtar som man kan spruta vatten från när man åker och där folk på ”land” kan spruta vatten tillbaka. Fruktansvärt roligt, men det gäller att det är VARMT för man blir liksom inte bara lite blöt utan verkligen DYBLÖT. Vi var som tur var redo och hade badkläder på oss, jag fick ta av min klänning och VRIDA ur den innan vi gick vidare. Men jäklar vad vi skrattade!!!
Prick alla var precis genomblöta! Också roligt eftersom man ju sprutar på alla man kommer åt, oavsett om de är fullkomliga främlingar eller inte.
Därpå följde av en dag på stranden igen fast vid Timmendorfer Strand – tillsammans med typ hela norra Tyskland som försökte komma undan den extrema hettan.
Stranden var TOTALT packad så långt ögat kunde nå, man satt i princip på varandra. Men vad gör man annars när det är så varmt?! Till och med jag badade ett antal gånger.
Skönt med halvtom autobahn när man körde till sitt gasthaus på kvällen sen med.
Så otroligt vackra solnedgångar, här dåligt fångat från bilen men ändå…
Sen gjorde ju vädret en helomvändning och så blev alla rätt trötta och tjuriga, vi försökte fördriva lite tid och även vila men det gick sådär. Jag ville inte avsluta med att alla var trötta och tjuriga, så vi bestämde oss för att ta Hansa-Park som en överraskning på hemvägen – såklart uppskattat! Då var det som kontrast ca 18 grader mot Heide-Park i 38 grader, man kan väl säga att båda delarna hade sina för- och nackdelar.
Det är lite tradition att fota i den här kanoten, tror vi har foton på alla 3 barnen i samma grej, i ungefär samma åldrar.
Jag och de stora grabbarna avslutade med flaggan i topp och åkte flykten från Novgorod. Jag åker mycket, men inte de värsta grejorna och inte sånt som snurrar….
Sen gjorde vi dock misstaget att tänka att eftersom vi ändå åkt en bit ”hemåt” för att gå i HansaPark så kunde vi klippa resterande bit hem med direkt efter. Det blev riktigt jävla jobbigt efter en heldag i nöjespark, vi var trötta allihop. Note to self : gör inte om det utan sov först.
Men vet ni vad, det mest oväntade med semestern var att vi vuxna åtminstone kände oss rätt färdiga med att resa på ett litet tag? I alla fall på sommaren, det var så skönt att komma hem igen! Samtidigt är jag jätteglad att vi reste iväg ändå, för annars hade jag nog bara gått och längtat och inte känt mig nöjd. Det var som det behövdes för att få det ”ur systemet” och känna sig tillfreds här hemma – det låter kanske alldeles knepigt med kanske någon förstår. Tänkte utveckla min tanke, men det får bli en annan dag.
Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.
Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästanjämt nu.
Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.
Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.
Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.
Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!
Hjälper nog inte att bara måla här 😂
I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.
Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.
Ok lite krystat, men som när man sammanfattar sin dag på kvällen var tanken när jag valde foto…
Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.
Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.
Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.
Fick energi nog för att förnya min ”stil”, det fick bli bl.a. ett par vida jeans (som både man och barn skrattar åt).
Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).
Går i trädgården och njuter av allt vackert som ploppar fram ♥️
Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.
Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.
Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).
Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!
Omotiverad bild på pionvallmo pga så otroligt vacker!
Jag känner mig lite trött och vilsen så här ett par dagar in på semestern. Trött är inte konstigt alls efter kassa nätter och en helg på Kolmården, men jag tycker inte om känslan att känna mig ofrivilligt planlös. Jag har ingen ork men framförallt ingen lust till egentligen nåt just nu, och det för mig att må kasst. Inser när jag skriver det att den bästa medicinen är att göra nåt ändå, men vad gör man när det känns trögt 🤷🏻♀️
Har just gått och lagt mig och hoppas på en bättre natt, kanske känns allt bättre i morgon. Dessutom är det säkert bara lite depp pga att jag hatar känslan att inte göra något av dagarna… har fastnat i lite dålig scroll med, eller snarare så känns det som kanske insta-flödet blivit helt orimligt? Har man en gammal stuga från sekelskiftet så är den banne mig stylad till perfektion med obskyra loppisfynd och mormorsrosor, hemgjord saft serveras med hemgjort bakverk av en skir, ung kvinna med en omsydd klänning som böljar vackert. Och jag raljerar knappt ens, flödet från så många på Instagram är så välgjort nu för tiden att vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt. Vad hände med folks lite halvsuddiga men ändå charmiga bilder av vardagen?
En vas med luktärt förslår inte långt när prunkande proffs-buketter binds på löpande band i stugorna.
Nej just det, sova var det ju jag skulle! God natt!, vi får ta detta vidare en annan dag…
godatankar.com 