Två riktigt bra saker hände denna helgen. Dels var ju jag och min kompis ute i fredags, vi tjötade oavbrutet i sex timmar så det fanns absolut ett stort behov hos oss båda tror jag! Vi drack dessutom suveränt goda drinkar och hade rent allmänt det bara bra.
En oväntat bra sak var att min bror och hans sambo meddelade igår att de skulle komma förbi idag, har inte träffat dem sedan i november så det var fantastiskt roligt!
Två lite mindre bra saker har varit att Filip har och har haft krupp i helgen, inte superilla men ändå inget kul, och att Lukas har sjukt ont i ländryggen. Han har haft det till och ifrån sedan i somras, det verkar mest sitta i musklerna, men nu har han haft så ont att han gråtit. Det här är ju liksom killen som knappt skulle klaga om ena benet föll av, så det här känns inte bra alls. Maken är och köper liniment (ormsalva) till honom och så ska han få gå till skolsköterskan i morgon är tanken.
Veckan som kommer är redan rätt fullbokad, så VAB pga krupp och feber kommer inte optimalt. Får se hur vi löser det…
Det har i alla fall varit kanonväder idag ju, så vi har hunnit vara ute en hel del i solen ändå, alltid något. Hur var din helg?
Ja här händer då inte mycket. Eller ja, i verkligheten händer det både mycket och inget alls – det är fullt upp med bara vardag, jobb och nu då även skola, men samtidigt känns det som det mesta just nu bara står lite i ett stillestånd i väntan på om det blir nån vinter eller inte.
Men i dag var det i alla fall skola, andra skoldagen av de 80 som kommer utgöra mina torsdagar två år framåt. Det är ovant att bara sitta still och lyssna längre stunder nu för tiden, märker man, man får anstränga sig för att inte tappa fokus. Som tur är har vi mycket grupparbeten och uppgifter, vilket är himla kul! I dag höll jag dessutom i min obligatoriska 5-minuters presentation… Tillhör en av de många (tydligen 80%) som inte alls gillar att hålla presentationer, men jag lyckades ändå rätt bra med att hålla nervositeten i schack kändes det som.
Jag har INGA nya roliga bilder. Det går liksom inte ta vettiga bilder, det är bara mörkt inne och ute. Men ett inlägg helt utan bilder är ju aptrist, så ni får hålla till godo med en och annan gammal en.
Det är väldigt kul att träffa alla nya klasskamrater med, även om det som introvert i grund och botten tar väldigt mycket energi. Men när jag kommer hem är jag inte bara trött, jag är också väldigt glad!
I morgon har jag verkligen en heldag, först ska jag vara med ute på mitt bygge på Stigamo, där ska vi gjuta de 3 m höga väggarna i den stora ”bassängen” vi bygger. Det är liksom lite nervöst ändå, kommer formen hålla, kommer betongen bli bra, kommer allt att flyta på?
Efter det – om det flyter på bra – kommer jag åka ut till mitt första egna lilla byggprojekt, som är ett fönsterbyte på ett sommarhus. Där tänkte jag passa på att assistera och hjälpa till så mycket som möjligt, med förhoppningen att lära mig hur man gör när man byter fönster. Inte en dum kunskap att ha! Sen avslutar jag dagen med mat, vin och drinkar med Tina, det ser jag verkligen fram emot! Sjukt bra dag det har potential att bli ändå?!
Öh, det känns som jag har NOLL och intet att skriva om nu. Allt står bara still i den här grå, blaskiga och bara icke-vintern. Ur en ren jobbsynpunkt är det skitbra att det ligger på några plus och inte är någon snö, det underlättar nämligen väldigt när man ska forma, armera och gjuta betong, men alltså ur rent psykisk vinkel så är det halvt förgörande. Det går ju liksom inte göra NÅT?
Den här vyn liksom, ska vi inte få nån snö alls i vinter???
Men visst, vi har väl försökt roa oss, det blev en sväng till badhuset med familjen på förmiddagen och en promenad med Oliver på eftermiddagen. Badhus kan vara nåt av det tråkigaste jag vet, av den mycket enkla anledningen att det är så *jävla* kallt på Rosenlund. Jag och Lukas frös från att vi klev ut från omklädningsrummet typ. Men men, jag behövde inte bada så jättemycket, Filip är sedan i höstas MYCKET skeptisk till det där med vatten, tex får vi duscha av honom under tvång och skrik (känns hemskt) nån gång i veckan, men med långsam upptrappning så hittade han väl ändå lite av tjusningen med att bada och var åtminstone i med hela kroppen (vilket då är upp till knäna på mig). Perfa att vara i undervisningsbassängen en hel del med, där är ju lite varmare åtminstone.
Men apropå det här att det är svårt att hitta nåt att skriva om med, förutom att JAG har total skriv- och tankekramp så känns det som det blivit mycket mindre spontant, personligt och oredigerat innehåll på egentligen alla sociala kanaler jag följer? Tex instagram, visst i stories kan man ju slänga upp lite vad som helst, men i sitt flöde känns det inte som man inte vill lägga bilder som inte är riktigt, riktigt bra. Likaså bloggar, det känns som alla anpassar, retuscherar och mycket noggrant väljer ut vilket innehåll som släpps.
Vi tar en till sån här bild va? Dumme mosse alltså, helt galet vackert.
På ett sätt är det ju trevligt att inte drunkna i 38 instagramposter eller 3 inlägg om dagen om vad någon åt till frukost, men det börjar samtidigt bli ganska opersonligt och tillrättalagt. Jag är likadan själv, jag har nästan 2000 poster på instagram, men de kommer mer och mer sällan pga att jag känner att jag vill att de ska vara riktigt bra. Samtidigt uppskattar jag även själv att just bilder är av lite högre kvalitet, älskar ett bra foto. Svårt!
Men vad tycker ni, är det bra att det innehåll som läggs ut, oavsett kanal, är genomarbetat eller är det roligare med det spontana och genuina?
Pst, har visst inte talat om hur min första skoldag var, jag hade riktigt kul och kom hem rätt slut i huvudet, lovar att berätta mer framöver!
I dag har jag fått ha en sån där fantastiskt rolig och givande timme med vår grymma coach på jobbet. Det är SÅ kul, känns lite som en timmes terapi med en kompis, och man är utan undantag på jättegott humör när man går därifrån.
I dag fick jag välja lite själv vad jag ville jobba med för ämne, och då bestämde jag mig för att jag skulle bli mer ”approachable”. Det finns inget jättebra ord på svenska tycker jag, ”lättillgänglig” stämmer inte och ”tillmötesgående” känns formellt, stelt och gammaldags. Jag har fått höra att jag kan vara lite svårläst och kanske svår att komma nära, och jag skulle helt enkelt vilja ändra det så de människor jag känner och tycker om känner att det är lätt och gärna roligt att prata med mig. Förstår ni hur jag menar?
En punkt jag ska jobba med är att bli lite mer personlig. Här på bloggen har jag fått massa övning på det, jag kan i lugn och ro formulera mig, men framförallt så känner jag här att om nu nån tycker att det jag har att säga är ointressant så är det ju HELT valfritt att läsa liksom. När jag pratar med folk (gäller såklart inte nära vänner) så känner jag rätt ofta spontant att ”men hur intressant är det JAG har att säga då” och säger därmed inget. Eller så kortar jag bara ner det så mycket att det blir halvt osammanhängande och inte ska ta så mycket plats.
En öl eller ett glas vin kan ju underlätta, haha, men det är ju liksom rätt sällan man är i de situationerna till vardags med folk 😉
Jättedumt fattar jag ju på ett sätt, men jag känner så. Känner det ofta när jag skriver här med, men har lärt mig att köra på ändå.
För när jag själv ska fundera över varför jag tycker att en del människor är sådär jättelätta och roliga att prata med så är ju EN del av det att de är personliga och gärna delar med sig. Andra delar är är att de lyssnar och frågar och för en diskussion vidare, att de är öppna och inte dömande och att de är glada.
Nu är min ambition inte att jag ska bli en ”säljare”, dvs vara hej och tjenis med alla, det är inte JAG, utan att jag ska bli lite lättare att prata med för människor jag faktiskt umgås med, tex på jobbet eller i andra sammanhang. Så, pratar vi en stund, påminn mig gärna om jag känns svår eller opersonlig, så ska man väl kunna bli åtminstone lite bättre på det här med? Eller vad säger ni, är det något helt annat jag borde tänka på egentligen?
Jag känner mig grymt oinspirerad till att blogga just nu, känner att jag typ inte har NÅT att skriva om… Men så kom jag faktiskt på en grej – nu är det ett år sedan jag bytte jobb, från mässbranschen till byggbranschen och DET är ju faktiskt ändå något att skriva om.
Det har varit ett grymt utmanande men roligt år, jag har lärt mig saker jag inte ens hade en aning om att NÅGON behövde veta, fått prova att snickra (typ det roligaste nästan), har förflyttat mig mellan olika projekt och olika typer av projekt och har absolut ”tvingats” till otroligt mycket utveckling.
Alldeles ny i jobbet, förra vintern.
Jag har kastats mellan hybris och en känsla av att inte kunna ett smack, till stolthet till en känsla av misslyckande. Många och intensiva perioder av det mesta faktiskt.
Jag har känt av hur trött man blir av att lära så himla mycket nytt, hur trött man blir i kroppen av att sätta gips och hur oväntat bra det ändå funkat att vara ute en del och jobba – även när det är skitväder. När det gäller det sistnämnda får man liksom bara ”ge upp” lite, man får bara ta på sig alla kläder man har och sen är det bara att bita ihop – egentligen självklart men också lite motigt.
Som med alla saker i livet går det upp och ner hur man känner sig, precis just nu har jag en känslosvacka och känner att jag inte alls är bra på mitt jobb. Men jag VET också att det vänder och rätt som det är går det bra igen, men just nu är det lite tungt och det går åt en del energi.
På torsdag påbörjar jag min 2-åriga utbildning för att bli certifierad produktionsledare. Det känns på många sätt som det minst skrämmande med mitt jobb, för skolan har jag ju gått i innan, till skillnad från det mesta jag gör i arbetet.
Håll tummarna för mig i vilket fall, så hoppas vi på en snabb svängning i jobbkänslan!
Vi bestämde oss i höstas för att vänta med att köpa och bygga växthus här. Det var lite i samma veva som vi försökte köpa hus på landet, så vi har bestämt nu att vi kommer satsa på växthus den dagen vi flyttar ut lite mer på landet i stället, om det nu blir om ett par månader eller ett par år, det vet vi ju inte.
Däremot så vill jag ju ändå odla en del, har ju kommit fram till att det ju är jättekul, så i går satte jag mig och inhandlade fröer på nätet (impecta). Vi har ju inte enorma land, men det är kul med många olika sorter, så det som handlades var:
Förra sommaren kom jag ju på att det är trevligt att ha lite blommor med, så det köpte jag till några fler till i år. Av Malvan förra året tog jag en massa fröer, så det har jag redan till!
Egen inlagd gurka från förra året!
Annars är det mest ätbart, sånt som barnen gillar och sånt som är kul att odla. Kommer kunna driva upp en del fröer i vårt uterum som ju funkar lite som växthus med, annars tycker jag det är smidigast med sånt man sår på friland. Ska testa med tomat med, sån som kan stå på friland i ett varmt hörn, blir det en varm sommar kan det nog funka och gör det inte det så blir det inga tomater, helt enkelt.
I solen i dag fick man ändå ett litet längt efter vår, och trädgårdsarbete!
Fick lite dåligt samvete för min totala sågning av vår minsting i går, han är verkligen i en väldigt jobbig fas men han kan ju också vara hur rolig som helst!
Han har börjat prata rätt mycket, fast det är många ord som är otydliga eller som bara vi förstår, och det är sjukt kul att höra uttryck han snappar upp. Sjunger gör han också väldigt gärna, något jag INTE minns att de andra barnen gjort, men han har både toner och text klara för sig och sjunger med stor inlevelse. Väldigt gulligt!
Klåfingrig till 1000 dock, allt ska pillas på och han vet EXAKT vad han inte får göra. ”Stopp mamma, gå bort” säger han och håller ut sin lilla hand när han vill göra nåt han vet att jag skulle sätta stopp för.
Morgnarna är mysigast, oftast är han, jag och Lukas uppe först. Då har han inte hunnit bli uttråkad än utan pratar glatt och vi kan mysa runt som vi vill, det är den bästa stunden på dagen! Nu över julen har vi flyttat över honom till hans eget rum, i en stor säng. Det har funkat väldigt bra, fast naturligtvis kommer han över / blir hämtad nån gång de flesta nätter. Helt ok ändå. Han är rätt rolig när han kommer över med, han har liksom ingen ”sömnig” röst utan säger glatt med full ljudvolym ”Heeeeej mamma!” när han kommer… Lilla knäppfis!
Även vårt sovrum håller på att få en uppfräschning, lite nya lakan och en ny sänggavel och så har vi sålt spjälsängen. Konstig känsla ändå, när man efter tre barn till slut gör sig av med en sån grej som ändå varit så viktig och självklart del. Vi behöver ha nån bänk eller nåt i fotändan av sängen med, att lägga överkastet på och som fyller ut lite, för nu känns det väldigt tomt. Men det får bli när vi hittar nåt bra! (och lite pengar i plånboken…)
Ok, nu har vi nog landat i ett av årets viktigaste beslut – nämligen det om VAD vi ska göra och VAR vi ska spendera semestern. För några år sedan var det mycket enklare, jag visste rätt tydligt vad jag ville, men de senaste åren har varit någon form av inre kamp med att komma på vad jag vill göra. Jag skriver ”jag”, självklart är det inte JAG som bestämmer vad vi ska göra på semestern, men det är nog nästan bara jag som har åsikter, övriga familjen hakar mest på. Så ja, organiserande och planerande står jag för till absolut största delen. I år får vi dessutom ta hänsyn till att båda de stora grabbarna vill åka på scoutläger i början av juli, så de försvinner 7 respektive 4 dagar där och vår gemensamma semester får läggas därefter.
Men det är svårt med planering nu, mest pga Filip. Det blir speciellt tydligt nu när vi varit lediga över julen och han är rent ut sagt en PEST! Han är inne i nån underbar period där han TOTALT skiter i att vi säger till honom om saker han inte får göra och står helst och gapskrattar samtidigt som han slänger saker i golvet och vi skriker åt honom medan vi springer fram för att rädda saker/plocka undan honom. Extremt o-charmigt och vi längtar lite till dagis just nu faktiskt, hur hemskt det än må låta.
Det är väl i år med som det blir riktigt jobbigt att ha med honom (ja såklart roligt med, ni fattar), sen räknar jag med att det ska gå att prata med honom lite mer. Men det begränsar ju alternativen – jag tror inte jag orkar bila ner till medelhavet med honom i år, och jag vägrar åka på charter (åtminstone som huvudalternativ på semestern). Kompromissen blir något som liknar det vi gjorde förra året – vi kommer bila ner till norra Tyskland, närmare bestämt Lüneburger Heide. Vi brukar alltid ta ett par nätter här på hemvägen annars, gå på Heide Park och så, men vi har sett att det verkar vara rätt mycket turister här runt så nu har jag googlat runt lite. Här finns förutom en inomhus-skidbacke även äventyrsbad, typ 4 höghöjdsparker, en barfota-park, äventyrslekparker och en hel del vandringsleder. Alltså typ allt vi kan tänkas vilja ha tillgång till en semester, förutom havsbad – men det tänkte vi ta på hemvägen och stanna vid Heiligenhafen.
Tänker att vi ska ta typ 6 övernattningar i Heide, så jag har börjat skicka ut förfrågningar via mail till ett gäng Gasthaus. Om man inte måste ha ett av få familjerum så är det oftast inga problem alls att få övernattningar i juni/juli upplever jag, men nu när vi är 5 pers så måste vi vara ute i god tid. Det är dessutom SÅÅÅÅ skönt när allt är bokat, bestämt och klart! Därefter kan jag gärna kolla sevärdheter och småplanera, men just innan bokningarna är klara så tycker jag det är påfrestande och jobbigt.
Det finns två fördelar med den här typen av semester med en dåvarande 3-åring med, det går att ta sig hem på en dag om nåt händer och det går i princip utan problem att avboka hotell och gasthaus ganska nära inpå. Med tanke på vår semesterhistoria och sjukdomshistoria med barnen de senaste åren känns det bra.
Vi älskar ju alla nöjesparker, men den här gången tar vi gärna inte ambulans härifrån tack.
Sedan 07:00 har vi varit uppe, jag och Filip, precis som de flesta helgmorgnar 2019 med. Men 07 är ju ändå lyx, de äldre barnen brukade vakna runt 5-snåret och DET är omänskligt. Tur man vant sig vid föräldralivet vid det här laget och därmed gick och lade sig vid 22 i går, efter en himla trevlig middag med grannarna. Maken och de stora killarna var uppe till 12 (tror jag?).
På dagen i går firade vi nyår med en utflykt till Bankerydsleden. Det blåste svinkallt hela tiden, så det var inte så värst njutbart, men ändå.
Så, det här året alltså. 2020. Snygg siffra ändå.
Tänker att det här året ska bli ett bra år. Hoppas på många naturutflykter och fint väder – eftersom jag blir så himla påverkad av det så är det ju viktigt, men samtidigt inget man kan styra över ju. Hoppas att alla jag känner ska få hålla sig friska – känns som ett tillägg jag inte haft innan men usch vad det händer skit hela tiden?? Det kan ju inte vara för vi börjar bli äldre…
Mina ambitioner är att boka årets semester nu i den sista julledigheten och att under hela det kommande året försöka ha så kul som möjligt och inte ta saker så allvarligt!
Hade ett längre inlägg i huvudet, men som sagt, 2½ åring här med. Avslutar med ett par bilder på vårt nya, stora matbord, hoppas på många trevliga middagar här under året som kommer.
Hade tänkt styla och ställa in lite bättre ljus, men livet liksom. Hann inte ens stryka dukarna, så kan det vara.
Den här vardagssituationen som är just nu är bland det värsta man kan utsätta mig för. Tre uttråkade barn, massor av förväntningar (mest mina), riktigt skitväder och en gravt uttråkad men ändå på något sätt stressad Jag.
Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tror det är en kombo av en massa saker. Riktigt pissigt grått väder gör att man INTE vill gå ut – hade det varit sol kunde man tagit en promenad, hade det varit snö kunde man ha åkt längdskidor (underbara tanke), men det här kan jag inte ens jaga ut ungarna i. Lägg till en massa vaga tankar om ”borden” i mitt eget huvud i form av att nu borde man ju bara vara glad och avslappnad när verkligheten är att ungarnas (oftast glada) tillrop och önskemål bara studsar som pingisbollar runt i skallen på mig. Jag är själv uttråkad (ärligt talat vad fan hittar man på så här års) och rastlös men samtidigt trött för man ska rodda runt familj och barn.
Ni hör ju, jag är en grymt oskön person att vara runt just nu, vilket jag är totalt medveten om själv men liksom inte förmår att ta mig ur.
Känner mig som ett åskmoln, ungefär.
Jag önskar så himla mycket att jag bara kunde slappa, ta dagen som den kommer och låta barnen spela hela dagen då, om det är det de vill (det är det de vill), men jag KAN inte? Tycker himla synd om maken som får dras med mig såna här perioder, jag hade inte själv velat göra det.
I någon form av önskan att göra något/göra om något så har vi därför nu köpt nytt matbord och stolar samt en sänggavel, och jag har rensat bland det lilla som går att rensa bland. Vi är rätt bra på att rensa, för övrigt, så det är inte mycket saker det GÅR att rensa ut (skänker det vi rensar ut, för övrigt, det slängs inte).
Samtidigt som jag är uttråkad och vill GÖRA nåt så känns det samtidigt som att man inte hinner NÅNTING förutom att bara driva runt familjen så de överlever med mat etc? (ja alltså, maken och jag gör det, inte jag själv) Men OM jag hinner i morgon så ska jag försöka ta nåt foto på våra nya fina möbler åtminstone.
Det här var ett bara splittrat och frustrerat inlägg rakt från hjärtat – hoppas ni har en lugn och fröjdefull julledighet där ute!
