I bara tre dagar av 30 har min andningskurs pågått. Slump eller ej, men i natt sov jag bättre än jag sovit på typ ett halvår! Då borde man ju vakna upp piggare, men var istället ganska morgontrött och groggy, men det kändes ändå otroligt skönt med lite sömn. Kursen bygger på att öka sin naturliga andningskapacitet så att man använder hela sitt register istället för att bara ineffektivt andas uppe vid nyckelbenen. Tycker redan jag kan känna lite skillnad faktiskt, andetagen känns ”fylligare” och inte så panikartat ytliga. Ska träna idag, blir intressant att se om jag märker någon skillnad då med. Var ändå lite skeptiskt inställd i början – andas ska man väl inte behöva gå kurs i liksom – men är glatt överraskad av att alls märka skillnad så här tidigt! Är också glad att meningen är att låsa upp andetaget så det sker automatiskt, kan ju inte gå runt och aktivt tänka på hur jag andas hela tiden ju.
Helgen hemma var ganska lugn, vi firade fina lilla F som fyller 9 år idag, och mormor kom hem och firade med oss. Han fick en massa utegrejor till sin koja bland annat, tex en solcells-ljusslinga, utematta, lina att gå balans mellan träd, klättergunga och en liten linbana att dra upp och ner saker med. Dock var det ju SNORKALLT så det blev inte så mycket utelek just i söndags, men förhoppningsvis ser ju nästa helg ut att bli betydligt mer vårlik. Har gjort upp lite planer för vad som kan vara bra att göra i kommande helg:
Tömma dammen på, tyvärr döda, grodor. Hade aldrig kunnat gissa att vi hade så mycket grodor, men i den långa köldperioden bottenfrös vår lilla bio-damm vid stallet och nu när den tinat hittade vi nästan 20 riktigt stora grodor i den – tyvärr verkar de vara döda och inte i dvala som jag hoppades.
Koppla på vår takavvattning på alla regntunnor. Blir det en så torr sommar som det lutar åt så kommer det absolut gå åt.
Förhoppningsvis hacka upp kanten på resten av vår garageuppfart. Också bra förberedelse för skyfall.
Flytta snödroppar från kullen, där de riskerar att trampas ner av grisarna, ut i rabatter där vi kan njuta av dem lite mer.
Dricka kaffe på altanen med solen i ansiktet
Tror att en del redan blivit nertrampade. Grisarna äter i alla fall inte lökarna, men det går hårt åt dem ändå.
Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.
Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.
Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.
Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret……till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.
Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.
Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!
Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!
Privata händelser har lagt sig som en blöt filt över hela mig, så det blir lite ytligt skrap på ytan av andra saker som händer just nu istället. Behöver ändå bara få skriva lite, för att inte gräva ner mig helt. Sömnen är ju inte ens bra i vanliga fall och blir katastrofal när det händer nåt.
Om jag ska försöka fundera över bra saker som händer nu, som lite motvikt, så finns det ändå en hel del. Ett, vårt minsta barn går nu i den alldeles nybyggda Ölmstadskolan som stod klar vid årsskiftet, och bytet har gått toppen. Skolan är jättefin, med en riktigt stor skolgård att leka på, och den blir lite som en långsam present med eftersom mycket är insnöat nu som inte kommer dyka fram förrän det smälter.
Mellanbarnet har äntligen haft ett ganska bra skolår på högstadiet, efter extremt mycket problem de första åren. Han har gjort sitt gymnasieval (eller flera då) och jag tror att han kommer trivas ännu bättre på gymnasiet. Håller tummarna för att han kommer in på det lite mindre, privata gymnasium där han sökt.
På jobbet har vi fått flytta in i våra nya kontor, inte helt klart här ännu men det är ändå väldigt trevligt här – och framförallt är det varmt vilket känns fantastiskt efter att ha haft underställ på kontoret på gamla stället. Det tar också några minuter mindre att ta sig till jobbet, OCH det är gratis parkering vilket underlättar för oss som bor på landet och som behöver bil. Plus att jag då som jag nämnt fått min lilla procent tjänstledighet beviljad (100% jobb vinterhalvåret och 80% sommarhalvåret). Jag känner att jag kommer behöva ha någon form av strategi för den där lediga dagen, tanken är ju att den ska ge mer tid till att greja med odling och trädgård under sommarhalvåret, så för att den inte bara ska försvinna i vardagsmåsten (handla, tvätta osv) så behöver jag kanske sätta mig och tänka till lite. Känns väldigt svårt och förbjudet att bara ta en dag ”för mig själv”, så har absolut dåligt samvete redan. Suck.
Vårlängt.
Så som tur är så är det mycket som faktiskt rullar på. I dag är det också fredag vilket vi som vanligt tänker spendera framför Bäst i Test med F, och sen På Spåret. Känns skönt med en bekant rutin som man kan vila i lite, en stund. Hoppas din fredag blir vilsam med, kram!
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.
För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.
Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).
Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.
Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.
Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.
Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!
Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.
På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.
Men.
Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?
Slutet av 2016.
Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.
Idag har jobbåret dragit igång. För mig innebar det en rätt lugn start på distans (alltså hemifrån) eftersom barnen är lediga idag med, så det har blivit en lite upphackad dag. Skönt ändå med större barn som kan hjälpa till med den mindre.
Jag är lite kluven till nyår så här mitt i vintern – eller alltså, det är inte själva nyåret jag har problem med, det är ju när det är, men just att man ”ska” få en känsla av nystart eller ny riktning. På ett sätt känns det ju rimligt att göra det under vintern, men kanske egentligen framåt slutet av vintern, när våren kommer som en nystart? Eller vid ”tjej-nyår”, dvs hösten, när man tar ett omtag på sig själv efter sommaren. Just nu känns det ju egentligen som man bara vill bädda in sig själv och vila ett tag till, innan någon form av ambition ska ta över. Men, det är också lätt att smittas av andras tankar inför det nya året, så jag har ändå funderat lite på vad jag vill.
2025 var inget toppenår, långt därifrån. Men allt var inte katastrof heller, såklart. Funderar jag lite på vad jag tror JAG behöver inför 2026 så känner jag nog ändå att det är just det som behövs – att JAG känner efter vad JAG behöver. Det är typ inget annat som går att påverka, och hur tungt det än känns så kanske det ändå bara är bäst att försöka landa i det. Ska jag då göra det, då behöver jag försöka finna ro i att ta hand om mig själv.
För mig är det en form av egenvård med trädgårdsarbete, eller att ta mig tid att åka längdskidor, eller träffa en vän.
Det är väl egentligen inget nytt utan snarare något jag sakta har, och håller på att, arbeta fram sedan flera år. Jag ser till att ta mig tid till att träna, jag ser till att jag försöker ta mig tid till att göra sånt jag tycker är kul, i alla fall när det inte påverkar någon annan så mycket. Jag försöker öva på att inte ha dåligt samvete på att göra saker för mig själv, och det går väl i alla fall lite framåt.
När jag skrev det här nu kände jag att det knep till lite i magen. Jag VILL ju egentligen inte göra så jättemycket saker själv, jag vill ju göra det tillsammans? Egentiden BEHÖVS, men jag VILL ju helst göra saker tillsammans och dela det med någon. Hm, vad intressant, det här har jag inte kunnat sätta ord på innan. Måste funderar mer över det. Kände nu att jag önskar att ordet för 2026 är TILLSAMMANS, men det är ju inte för bara mig att sätta. Hur kan man se till att ge sig själv det man behöver, om det också hänger på andra? Det går nog inte, och kanske bättre att inte… önska?
Tja, det blev en jul i år med, och den var ändå rätt ok. Bror med familj har sportat magsjuka i ett par omgångar så dem har vi inte firat med ännu – alltså har det varit en väldigt lugnt jul. Alla var nöjda med sina paket, inklusive jag som fick ett set med täljknivar 🙂
Alla hälsar!
Så, eftersom det har varit lugnt och också ganska fint väder till slut, så har vi haft gott om tid att greja med. Först ut blev lösdriften som har fått sitt plåttak och som numer agerar förråd och släpvagnsparkering. Vi gick en digital kurs om att ha kor i höstas, och hur gärna vi än skulle vilja så är lärdomen av den kursen att det kommer inte gå att ha kor så länge vi jobbar heltid. Kanske vi får låna in lite sommarfår över sommaren, vi får se. Det är i alla fall inte dumt att ha ett förråd extra, för sånt som kan stå ute men gärna under tak – vi har även börjar kapa och stapla upp ved här. Det ska bli panel på väggarna med, men först i vår/sommar när det går att måla i faluröd.
Ca 5×8 meter är det, så tämligen rejält.
Jag kom ju på strax innan jullovet att jag ville bygga en platsbyggd bokhylla med. Nu hann vi inte köpa MDF innan bygghandeln stängde inför julen, men jag hann köpa färg till ”bröstpanelen” vi har i vardagsrummet. Den är mer av en ”knäpanel” än bröstpanel, och den har varit vit fram till nu – men nu kände jag att det vore snyggt om den blev samma färg som bokhyllan kommer bli – alltså en mjuk grå-grön ton.
Blev riktigt trevligt, rummet känns lite mer ombonat och arbetat nu!Funkar bra mot tapeten med. Ignorera sladdhärvan, vi har inte hunnit återställa allt efter målningen.
I dag är bygghandeln öppen så vi ska strax åka och köpa lite skivmaterial. Kommer bygga bokhyllan i omgångar, så känns det inte övermäktigt och vi kan göra klart en del i taget – då behöver det inte kännas stökigt och trist under lång tid, utan vi kan göra lite när vi känner för det. Allt kommer sågas nere i stallet, och sen monterar vi ihop det här på plats i vardagsrummet.
Det kanske låter som vi haft fullt upp, men det har funnits tid till både utflykter, tv-spel och täljning, så vi har verkligen bara gjort det vi känt för för dagen och stunden. Oerhört lyxigt!
Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Jag tycker mig se dem ramla in i mitt flöde nu, sammanfattningarna av året som gått. Egentligen lite knepigt, jag tycker att just de inläggen inte är så intressanta att läsa – är man följare så har man ju liksom hängt med. Däremot tycker jag om att göra dem för mig själv, för att det är så lätt att åren flyter in lite i varandra. Det som är svårt är att minnas allt skavigt och jobbigt, för det har man ju inte fotat såklart, och kanske skulle det kännas bättre om man ändå fick samla ihop och liksom avsluta det med? Men, de sakerna minns man ju inte allt om, som sagt, de har bara lämnat efter sig en känsla för året som gått.
Jag tänker ändå lägga en liten sammanfattning här, på allt trevligt vi gjort, så kommer en känslomässig sammanfattning framöver.
I sedvanlig ordning händer inte mycket som är värt att dokumentera under årets första månader, då går vi mest och väntar på att trädgårds- och utesäsongen kan börja. Men när den gör det, då blir det fart!Årets första, och kanske största, projekt var att bytta till en altan framför och till viss del runt huset, med tillhörande pergola och odlingslådor. Det här är verkligen ett projekt jag är otroligt nöjd med, tycker det har blivit precis som jag tänkte mig!Den östra delen av huset, som hittills bara varit en torr, sönderbränd gräsmatta, fick en plantering intill grunden (med icke-förstörande växter) och tre medelhavsträd. Den lilla altanen från förra året fick en mikro-pergola där en ny vindruva ska växa. Vi bilade ner till Schwarzwald för en liten semester. Den regnade till stor del bort, men några höjdpunkter blev det ändå. Också första semestern inte alla barnen var med, vilket kändes konstigt. När vi kom hem så tog ovan nämnda barn studenten – en dag som blev otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på, tack vare alla som kom och gratulerade. Så otroligt glad för detta – tack!Också en bra dag för att vädret visade sig från sin allra bästa sida, och den nybyggda altanen fick glänsa. Det blev ett underligt odlingsår, med torka fast liksom fuktiga nätter, så det blev mycket snigeljakt. Inget växte riktigt som det brukar, och av frukt fick vi nästan noll – däremot gick bär som jordgubbar, blåbär och hösthallon kanon. Vädret var ändå väldigt trevligt, och en hel del badande i sjöar blev det. Det blev en dag på High Chaparall med F och hans bästis, uppskattat av de båda!Tvättstugan fick ett ordentligt och välbehövligt uppsving. Det kläcktes kycklingar……och hans med en liten fisketripp. Stalldörrar fick ny färg, och husets vindskivor blev antingen utbytta eller ommålade. Studenten tog ett efterlängtat körkort……och sedan kröp sig hösten på. Lilla F och jag gjorde en egen heldag med vandring och grill, otroligt mysigt. KAN också varit sista gången vi såg solen för den här otroligt grå hösten och ovintern. Sista projektet ute för året blev att bygga en stomme för ett förråd/lösdrift. Faktiskt kom plåttaket hit häromdagen, så om vädret tillåter monterar vi kanske det på jullovet. Är det inneväder så blir det ju snarare att börja bygga bokhyllan jag berätta om häromdagen som gäller…
Så, som vanligt är det FULL aktivitet på vår lilla gård på sommarhalvåret – dock med en betydligt mer lagom arbetsinsats detta år mot tidigare år, och det har funnits ordentligt med tid för vila, bokläsning och trädgårdspill. Det är något jag tar med mig, och vill lyckas med fler gånger, att ha lagom mycket att göra så det är kul, men inte glömma bort att inte göra något också!
Det var lite ljusglimtar, nästa inlägg blir kanske lite annorlunda.
godatankar.com 