Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.
Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…
Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.
Två snuviga brorsor ❤
Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?
Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.
Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:
Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!
Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.
I trädgården växte det så det knakade…
Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.
Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!
Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.
September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…
Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.
Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!
Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.
Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.
Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!
Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)
Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…
I kväll har maken julfest med sin avdelning – digitalt såklart. Så vi övriga har underhållit oss med att dekorera pepparkakshus 🙂 Tobbe hade köpt en burk med 10 mini-pepparkakshus, och så gjorde vi dubbel sats kristyr. I år fick även Filip vara med och dekorera själv, vilket gick överraskande bra? Nästan inget kladd och hög koncentration, jag är grymt imponerad! En hel by blev det till slut, utan bråk (!!!!) och för en liten stund nu känner jag mig som årets mamma. Så roligt!
binary commentMan vet aldrig när det är sista gången man gör pepparkakshus med nån som är 14, bäst att dokumentera!En hel by blev det!Stor koncentration!
Det är inte så ofta han är med i bloggen nu, min äldste, integritet är ju såklart en viktig del av en tonåring och det ska ju respekteras. Men ett kort inlägg måste det ändå bli, för att gratulera på fjortis-dagen!
Det är så roligt att du börjar bli ”stor”, att vi kan prata på ett annat sätt och att du börjar ta eget ansvar. Du är så himla duktig på att lägga upp ditt eget skolarbete och läxor, och har själv valt att cykla till skolan varje dag, trots en lång och jobbig Dunkehallabacke på hemvägen. Sen ska jag inte skriva så mycket mer, för då tycker du nog att jag är pinsam, men jag vill i alla fall ge dig ett stort, varmt grattis på din födelsedag!
Det är nu mitten av november och det känns som folk står mer i startgroparna än någonsin så här tidigt inför möjligheten att börja julpynta.
Jag har ganska kluvna känslor gentemot julen sedan några år tillbaka. Jag tycker väldigt mycket om allt som är inför julen, att julpynta, hänga upp ljusslingor, baka och laga mat och liksom förbereda. Det är supermysigt och jag involverar gärna ungarna ( i rimliga mängder ). Jag gillar till och med att köpa julklappar, just det här att man kan föreställa sig hur glada de ska bli, den känslan gör ju att man lätt köper ALLDELES för mycket saker, men det må så vara.
Men sen. Julafton då. Äh jag vet inte, sedan ett par år tillbaka firar vi den själva i bara vår familj, och det känns så himla tomt och dassigt. Och nu har den känslan liksom satt sig, så min första känsla att ”åh vad mysigt att förbereda inför julen” har nu följts av känslan att ”varför då, vem bakar jag till, och vem ska komma hit och kolla hur fint vi gjort”.
I år kommer vi nog inte vara ensamma om att fira (ganska) själva, i och med COVID. Och det är ju sorgligt det med, även om jag gissar att ganska många kommer fira i en lite utökad familj ändå.
Ja jo, jag pyntar för min och barnens del med såklart, och bakar med, men ändå, det känns inget vidare. Det känns på något sätt som det är det största misslyckandet av alla, att fira jul ensamma. Det blir få paket under granen, när det bara är vi, de delas ut på några minuter och öppnas lika snabbt. Och det blir inte direkt nån julmat heller, varför ska det bli det när det bara är vi och vi är inte sådär överförtjusta i den mesta julmaten heller. Så vi äter grötfrukost och väntar till Kalle ska börja, oftast är det ju gråmulet och regn så det är ingen höjdare att gå ut heller. Sen öppnar man paketen och sen är resten av kvällen bara…tom. Det är den längsta dagen på hela året.
Jaja, det är som det är. Men trist känns det ändå.
Klart vi försöker så gott det går, för deras skull.
I går åkte jag för att hälsa henne till världen, min lilla brorsdotter Elsa! 3½ vecka gammal, pytteliten och vansinnigt söt, satte sin hand precis runt mitt hjärta, på samma sätt som mina barns händer har gjort det i den stund de fötts. Tur att det aldrig får slut på plats!
Nej men alltså, den går liksom inte åt rätt håll den här förkylningen som startades förra veckan. I helgen kändes det först som om det kanske skulle vända, men nä. Är mer snuvig, har mer ont i huvudet och känner mig rätt mycket mer hängig i dag. Tänkte lite för mig själv att det skulle bli rätt skönt att jobba i lugn och ro hemifrån, en del av mitt jobb funkar ändå att sköta vid vilken dator som helst, meeeen…
”Är han inte rätt snorig”, sa maken i morse. Nej nej, det är nog bara lite snuvigt efter han legat ner, han var ju så pigg i helgen, tänkte jag och hade såklart fel. Så det blev inte hemmajobb i lugn och ro utan en dags VAB istället. Igen. Skit oxå. Lagom jobbigt med när man själv är hängig, och samtidigt MÅSTE lösa några små akuta saker på jobbet. Ni vet.
Så, vi har försökt sysselsätta oss lite här, i lugn takt. Städat lite, gjort en god soppa (fast utan kyckling) och höstsått perenner som är tänkta att kunna planteras ut nästa år. Tycker det är lite luddigt med beskrivningarna för just höstsådd, det kan göras i kruka men även ”på friland avsett för uppdrivning”? Vad sjutton betyder det egentligen? Kom fram till att jag sår i små plastkrukor och sen tryckt ner dem till hälften i ett av mina land, och så täcker jag med lite perlit. Vi får väl se, känns lite knepigt.
Borde ju inte vara så komplicerat egentligen, sommarblommor klarar ju av att fröså sig själva utan hjälpmedel och krusiduller liksom…
Hade velat kunna sätta lite lökar med, men kan ju inte knata runt i affärer som jag känner mig nu liksom. I-landsproblem…
Det jag HADE behövt göra är att sätta mig att räkna på byggfysiken, hann inte med alla uppgifter i torsdags eftersom läraren av oklar anledning körde på i 180, men det är ju inte heller lätt med en treåring som pratar och tjatar hela tiden.
För snart en vecka sedan fick maken ett sånt himla snällt erbjudande av en kvinna han bodde hos på somrarna när han var mellan 6 och 16 år. Hon hyr i vanliga fall ut sitt sommarhus, men nu hade hon fått en avbokning pga Covid19 och då fick vi erbjudandet att få låna huset i så många dagar vi ville. Det passade ju sjukt bra just över slutet av veckan som var, eftersom det skulle bli varm och soligt, så från torsdag till söndag har vi bott i ett sommarhus lite utanför Vimmerby, nästan vid Frödinge.
Där har vi haft lata, sköna sommardagar, i ett jättefint och välskött gammalt hus (fast med el och vatten, skönt!), där vi mest fiskat, solat, lekt, spelat brädspel och bara latat oss. Så gott! Varnar nu för en virtuell bildbomb, för det var SÅ vackert där…
Vi börjar med huset, så välskött och nästan sockersött – med en blommande och frodig trädgård.
Utanför huset låg det två ytterligare byggnader:
Ett som agerade förråd…Och ett som agerade både som ett mini-museum och en festlokal.På nedre plan har det sparats föremål från att äldre släktingar bott på gården, här hittades en mormors gamla barn-skor och en handväska bland mycket annat. Kan inte varit jätteenkelt att åka skidor på såna här brädor tänker jag mig?På loftet stod två långbord och här skulle man nog kunna ha en riktigt bra kräftskiva tänker jag mig!I trädgården fanns det fullt med bär och blommor.
Till huset hör en bit strand som ligger ca 100 m bort, vägen till den leder genom en kohage – men i år var det inga kor där. Både bra och dåligt, kul med kor fast skönt att slippa mer flugor och flygfän.
Till stranden hörde en eka, den har spenderats MÅNGA timmar i av oss alla, i olika konstellationer.
De stora grabbarna fick ge sig ut själva och gjorde det med stor entusiasm.Filip var nog minst av alla på båten, svårt att sitta still så länge.
Vi både metade och kastade en hel del, men kunskapsnivån är nog lite dålig för det vi fick var mest ett par små aborrar och mörtar.
Och det trots att vi även var ute i princip varje kväll, en bit efter solen gått ner. Sjukt vackert och lugnt….Jag spenderade massor med tid i solen på bryggan, så skönt…
Tyckte att det allra bästa med platsen var lugnet, det var ju bara vi själva som hördes i princip. Alla hade det riktigt bra!
Man SER hur det lyser ”bus” ur ögonen på de här!!!Den här var mer flitig 😉Så fint ljus om kvällarna, passade på att fota alla massor.
Vi har käkat precis så där enkel men god mat som det ska vara – grillat lite och haft lite potatis och sallad till. Inget avancerat, bara gott!
Och så lite prosecco i saftglas med 🙂
Så kan det gå, när man oväntat får ett erbjudande om semesterboende! Tack till A som gav oss chansen!
Grattis på 10-årsdagen min lilla pojk som börjar bli så stor.
Du är så lång, så lång, och så smal att man ser varje muskel i din kropp. Senig och stark är du, med smala ben och knotiga knän. Du får världens finaste fräknar i sommarsolen och när du är glad lyser dina ögon upp ett helt rum!
Du är mellanpojken på många sätt just nu, du har både en store- och en lillebror och du är själv mittemellan behovet att vara stor och att vara liten, det är ingen lätt period för varken dig eller oss just nu. Vi ser dig nästan aldrig hemma, för du vill helst ALLTID vara med kompisar. Och du är en BRA kompis, du gör dig så självklart hemmastadd hos dina vänner att det är helt fascinerande att se. På ett par minuter tror jag du kan bli vän med vem som helst, det är ju en fantastisk egenskap som jag inte vet varifrån du fått.
Du är så omtänksam och gosig när du hinner, men det kan vända på en femöring och då kan det ta timmar innan det går att prata med dig. Jag tänker och hoppas att det kanske blir bättre när du inte är så osäker på om du ska vara stor eller liten, vi försöker hjälpa dig allt vi kan men du är väldigt bestämd så det går nog inte alltid in.
Förlåt för att jag alltid säger fel namn till dig och dina bröder….
godatankar.com 