Idag blir du 11 år, precis i gränslinjen mellan att vara liten och stor på många sätt. Det är SÅ pinsamt att synas med sin mamma, när jag hämtade dig från sommarläger på Brittebo fick jag ABSOLUT inte krama dig där. Men när ingen ser, då kryper du gärna nära och hämtar kärlek! Du är så lång och så smal, med shorts är det två små tunna ben som sticker fram, men det du har på din kropp är bara muskler för du är stark.
Du börjar bli så stor!
Din största idol är och förblir din storebror vad det verkar, även fast ni tjafsar om precis allt. Det viktigaste i ditt liv är kompisar, och du tycker det ska bli lite nervöst att flytta samtidigt som du är väldigt glad, för du känner dig även trygg med att du kommer få nya vänner – det är du helt oslagbar på. Det här året har varit kämpigt i skolan, med en stor och väldigt stökig klass som plockat fram dina sämsta sidor helt i onödan. Det hoppas vi kanske också blir bättre i en lite mindre skola.
Stort grattis på din dag, mitt fina, fina mellanbarn!
Jag är så himla glad över det fantastiska sommarvädret som äntligen kommit! Det finns få saker som gör mig så genomglad som känslan av att kunna kliva ut i bara vanliga kläder (ingen jacka, iingen extra tröja) och det är varmt, solen skiner och fåglarna kvittrar! I solen blir allt så enkelt, det krävs så lite för att allt ska funka. Inga överdrag ska övertalas om, inga stövlar är blöta. Jaså du vill leka ute i trädgården? Javisst, Nala får vara ute med och jag småfixar i trädgården eller läser en bok i solen…
Morgnarna denna vecka har varit väldigt trötta, för det har varit så oemotståndligt att vara uppe lite senare i ljusa, ljumna sommarkvällar, men så får det vara! Just i detta vädret är det också extra härligt att ha hund, inte hade jag gått en promenad innan jobbet utan henne, och troligen inte en kvällspromenad efter ungarnas läggning heller.
Igår kväll passade vi på att utnyttja den varma ljusa kvällen med en spontan utflykt till hundbadet i Axamo, och tog med pastasallad. En sån skön känsla att ha tid, lust och ork att hitta på något spontant, allt tack vare ljus och värme. Så istället för en torsdagskväll i mängden så blev det en mysig utflykt, underbart!
Här sitter jag i min säng. Bredvid mig ligger en stackars febrig Filip – troligen en reaktion efter vattkopps-vaccin som han fick förra fredagen, de varnade för att det han kunde bli dålig efter ungefär en vecka. Hade dock inte riktigt räknat med hur dålig, och hur fort det kom, för på ett par timmar gick han från helt pigg till runt 39 graders feber och ont hela kroppen. Febern är nästan lika hög än, trots både alvedon och Ipren i kombo, men liknar den här reaktionen såna man kan få av ”vanliga” vaccin bör det inte hänga i superlänge.
En halv isglass ärr det enda han fått i sig sedan frukost…
Hade väl inte exakt tänkt mig vår bröllopsdagsmiddag delad där en sitter med en ledsen Filip och en kastar i sig grillade hamburgare innan vi byts av, men på ett sätt så är väl det med lite talande för de 16 år vi varit gifta. Man kan planera och hoppas, men i slutänden kommer ju såklart barnen först när de behöver det, och vi vuxna försöker underlätta för varandra så gott vi kan. Det är väl just det som är ”hemligheten” kanske, att man kan anpassa sig till vad som krävs och att vi båda ser till att den andre har det bra – då har man det ju alltid så bra man kan ha det!
Förutom det här lite snöpliga slutet på dagen, så har det ändå varit en fantastisk dag, främst för att det bara hux flux kändes som sommar. Vi har alla varit ute heeela dagen i trädgården och grejat lite, nu hettar det lite om axlarna och jag har ett gäng nya fräknar.
Fröken valp har oxå trivts ute idag, så pass bra att hon somnade lite i soffan på altanen ❤
Vi är förresten lite färre i familjen med, från i dag. Vi har pratat ett litet tag om vi skulle göra oss av med hönorna – dels för att underlätta vardagen en gnutta men kanske mest för att det blir enklare att ha ute Nala i trädgården (och de stackars hönorna ska ju inte gå i en liten hönsgård hela tiden bara). Det dök upp ett bra tillfälle när en tjej på Facebook frågade efter tama kycklingar eller höns, så nu har de fått ett nytt hem hos en familj (som redan hade höns och tupp, men inte så tama).
Lev väl, Agda
Det är lite tyst utan dem kucklandes i trädgården, men om vi nån gång hamnar mer på landet så kommer vi nog skaffa både höns och tupp igen.
Förra veckan var vi och vaccinerade Filip – mot vattkoppor. Tycker det är helt fantastiskt att det nu finns vattkopps-vaccin, för det är väl ändå en av de jobbigaste (icke allvarliga) sjukdomar ungarna kan få!? Filip som gärna kliar sig mycket ändå pga torreksem typ, det hade varit en pina.. Än ingår inte vaccinet i det allmänna programmet, så man får betala själv. Men det är ju ändå billigare än 2 veckors VAB så att säga…
Filip är just nu asrolig och asjobbig. Han har sån sinnessjuk fantasi, häromdagen så pratade han en lång stund med ”Kalle Johansson” som tydligen var med på en promenad och det bara bubblar ur honom saker. Otroligt roligt att lyssna på honom, men också rätt jobbigt eftersom han ALDRIG slutar prata. Puh. Dessutom är han vansinnigt kliig och pillig på allt och kan liksom tydligen inte riktigt låta bli att pilla på nya saker så fort man vänder ryggen till – det är aldrig nåt man kan förutsäga heller. Han älskar att leka med Nala – och hon med honom – men det blir heller inte bra när han helst vill leka med henne oavsett om hon sover och behöver det eller ej.
De stora grabbarna var på varsin scout-hajk i helgen. O var på 3 dagars kanothajk där det ösregnade hela tiden, men han var glad ändå. De hade badat och han hade lagat maten ute, sen sov de i vindskydd en natt och under tarp en natt (med huvudet utanför pga jättetrångt så det regnade på hans huvud hela natten? Men han klev upp vid 06 när han kände sig kall och gjorde upp eld). L hade vandringshajk i 2 dagar och fick nästan inget regn på sig – men även han kom hem och berättade att han hade lagat köttfärssås på stormkök till allihop. När jag hör att de är med, utan gnäll, hjälper till och klarar sig själva och framförallt inte bangar för att det är skitväder, då blir jag så vansinnigt stolt över dem. Vad de kan!
Ett år sedan vi var i Tiveden och tältade i safaritält i regnet. Ungarna klarar vädret betydligt bättre än jag gör.
Sen kan man komma hem och bli mindre stolt över deras beteende på hemmaplan ibland, men det kan vi ju ta en annan gång…
Själva hade vi en helt ok helg, med bara 1 barn och hund (iofs det barnet som kräver mest just nu, men också ger många skratt). Lite småfix, lite vila.
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Tänkte innan idag att jag skulle sätta mig och blogga lite, men nu när jag satte mig blev det helt tomt i skallen. Men vi kör väl på ändå, lite vardagssvammel brukar det ju bli…
Vi varvar valp-träning med sjuka barn här hemma. I går vaknade Filip med täppt näsa så han fick stanna hemma – men istället för att det som väntat eskalerade till feber så försvann det i stället helt och var nog bara nån tillfällig morgon-täppthet. I dag fick istället Lukas rätt hög feber och framförallt feber som inte ville ge med sig med vare sig Ipren eller alvedon, riktigt hängig har han varit. Han får testa sig i morgon är tanken.
Valp-träningen då? Jo men vi hade vår första valpkurs-tillfälle i tisdags. Nala var superpeppad så att säga, hon började kursen med att grundligt skälla ut alla andra deltagare och gick sedan på bakbenen hela promenaden runt eftersom hon tog i för kung och fosterland för att ta sig fram till övriga deltagare. Joråsåatte. Himla bra husse o matte man kände sig som där en stund, men med lite pepp från coachen att det kommer ge med sig och att hon sen klarade övningarna galant så kändes det ändå bra. Hon är ju himla reaktiv den här lilla tösen – har förstått att det uttrycket passar bra på henne i alla fall. Hon reagerar ju liksom på det mesta, med någon form av blandad nyfikenhet, glädje och lite vaksamhet och försvar. Vi jobbar rätt mycket med henne, många gånger per dag blir det (korta) träningspass och våra promenader är också de ett helt eget träningspass i att gå fint i koppel. Går vi själva är hon duktig på att inte dra och att söka kontakt med oss, men kommer det distraktion i form av människor, cyklar, stora lastbilar eller framförallt hundar så blir hon så uppstirrad att hon helt tappar förmågan att lugna ner sig. Mycket att jobba på där – men vi märker också att det går framåt.
Orkade inte ens leta upp nån ny bild…Den här är från i helgen.
I dag var hon för övrigt med mig på jobbet på förmiddagen, försöker köra en halvdag i veckan i alla fall för att hon ska lära sig att hänga med där med. Först var det allmän utskällning, men sen lugnade hon ned sig och vi kunde sitta bredvid (jag och mina kollegor) utan att hon skällde på dem alls. Men gå fram gör hon inte heller, det är alldeles för läskigt…
Nu måste jag gå och lägga mig, i morgon stundar en ny dag med distansutbildning… Tjingeling!
Det känns så stort, 4 år. Du visar så fint med hela handen där tummen är fint invikt när man frågar hur många år du fyller. Du ska få vara hos mormor på din födelsedag, istället för dagis, och där kommer du bli grundligt bortskämd som alltid – du älskar att vara där.
En bild från i julas – har inte hunnit plocka upp kameran sedan dess typ.
Du är mycket bestämd och är absolut av åsikten att det är du som bestämmer hemma och att vi andra mest är medel eller hinder för att du ska göra det du vill. Det är inte riktigt trotsåldern som dragit igång än, men den känns som den är på gång så att säga…
Tror du anser att du styr, trots att du sitter i ryggsäcken. Och till stor del är det väl även så, hahaha!
Du är också den roligaste lilla pojken jag vet, du har så mycket funderingar i ditt huvud och du har så mycket fantasier, så det är ett fascinerande nöje att prata med dig (även om man ibland får gissa lite för att försöka hänga med).
Du är så himla KAPABEL i ditt sätt liksom.
Trots att du tycker att det är lite läskigt när hon hoppar eller biter så gillar du verkligen Nala – till en viss del för att du anser dig ha som uppgift att uppfostra henne tror jag. Det är nästan så man kan ana lite syskon-rivalitet sedan vi skaffade henne, eftersom hon tar lite av den tiden som du så självklart annars tar som din egen.
Lite läskigt, men du ska ändå sätta dig och leka med henne precis hela tiden ❤
Varje dag när vi kommit hem från dagis så ska vi gå en Plenad (promenad), helst till nån lekpark. Ofta blir det pappa som går med, jag stökar lite med maten eller är bara för frusen efter jobbet för att orka vara ute så mycket mer. Får du välja själv (vilket du väldigt ofta får) så är du där i flera timmar, till ditt sällskap inte längre står ut.
De goaste små kinderna och de längsta ögonfransarna ❤
Du älskar att pussla, och har på sistone även börjat tycka mycket om att läsa böcker. Pannkakstårtan är en favorit just nu, och jag är rätt säker på att det blir det som serveras hemma hos mormor i dag…
Älskad av oss alla är du, så mycket, så mycket. Världens finaste 4-åring, stort grattis på din dag!
Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.
En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…
I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…
Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!
Det har inte varit många gånger under den här bloggens drygt 10-åriga existens som jag skrivit så här sällan, men det blir inte många minuter över just nu, speciellt inte i veckan som var. Vi försöker och börjar lite smått hitta in i rutiner med Nala, vad som funkar, när hon behöver röra sig som mest och hur vi kan mildra de värsta spatt-rycken och det går absolut framåt. Hon bits heller inte fullt lika mycket eller hårt nu, det är bara när hon är väldigt glad och exalterad som hon inte riktigt kan kontrollera sig.
Så somnar hon i ens famn och man förlåter allt 😉
I veckan var hon med på jobbet igen, det gick mycket bättre än sist och jag har förhoppning om att det kommer gå bättre för varje gång, så klart. Jobbigast nu är promenaderna, antingen vill hon bara hålla sig precis runt vårt hus och då kan man inte ens gå runt kvarteret (bara att acceptera tänker jag, det kommer nog så det bekymrar mig inget vidare) eller så är hon alldeles för fokuserad på mötande folk, bilar och hundar. Vi tog lite lärdom från Fredrik Steens senaste onlineföreläsning om just hundmöten, men det är ändå svårt att komma på exakt hur man ska omsätta det i praktiken. Vi måste helt enkelt öva, både vi och hund.
I morse rastade jag nästan-fyraåring och hund när Lukas var på basket. Inte en helt enkel kombo.
I går hade jag dessutom min Betongteknik-tenta – det är den kvällarna har gått åt till denna veckan och därför som bloggen blivit lidande. Det kändes som den gick bra, och det var en sån sjuk lättnadskänsla att kliva ut från den tentasalen så det är helt galet. Utbildningen är ju inte klar i övrigt så klart, men det här var ett ganska tungt ämne (no pun intended) och jag har ingen lust att behöva göra om det.
Enda jobbiga med vår är att det redan kommit en massa pollen…
I övrigt kommer helgen vigas åt att hitta vårskor till ungarna, sköta vardagsruljansen med mat och hushållsjox, kika på möjlig tomt och bara försöka hinna med alla – barn, hund och make. Lite lugnt hoppas jag på att det blir, det blir nog en ganska hektisk vecka på jobbet nästa vecka i och med uppstart av ny etapp… Gud vad jag längtar efter våren nu, för övrigt, det var ju en oemotståndlig försmak vi fick förra helgen och nu behövs det verkligen lite värme- och solenergi till denna grådassiga, bleka och Corona-mjuka person. (Det senaste med hänvisning till att typ det enda roliga som finns kvar nu är att äta och det finns NOLL ork till att ens bry sig)
Jag tycker det är jättemysigt kvällen innan jul, när alla käkar ostar och chark och sitter och umgås hela kvällen, även om det nu oftast är över Bingolotto. Iofs ganska skönt program på så sätt att man inte bryr sig så mycket direkt, man kan bara slökolla med ett öga liksom.
På julafton är helt klart det roligaste julkpapparna, både att ge och att få. Det är ju sååå roligt att ge ungarna saker (såvida de inte agerar som otacksamma skitongar, men det händer i princip aldrig). Man vet ju heller aldrig vad som blir mest populärt ens med de stora barnen, det kan likaväl vara en liten skitgrej jag köpt för att fylla ut lite under granen som den dyra ”stora” julklappen för året. Men i och med att vi firat själva de senaste åren så känns det mest lite tomt och ledsamt. Paketen under granen känns få och dagen är bara lång.
Har nog heller aldrig haft så lite pynt som i år, runt advent brukar jag plocka fram lite stjärnor och smått, och sen brukar det mer juliga med tomtar komma allteftersom, men ingen annan frågar efter det och då har jag inte orkat bry mig heller. Men visst, vi har en gran i alla fall, och den är fin.
Så nä, julen betyder inte så mycket för mig. Gillar nyår bättre som mest fokuserar på lite lyxig mat.
Har för övrigt tjatat på ungarna i ungefär två veckor att vi ska försöka få till ett julfoto-tillfälle, men det har inte blivit av och nu vet jag inte om jag orkar tjöta med. Men vi har ju fått till några under åren åtminstone, kanske kan vi i alla fall få till ett på julafton, när ändå alla har lite finare kläder på sig?
2019201820172016201520152013 eller 2014 kanske?20112010
godatankar.com 