Hundmöten, tenta och vårlängt

6 mars, 20216 mars, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Det har inte varit många gånger under den här bloggens drygt 10-åriga existens som jag skrivit så här sällan, men det blir inte många minuter över just nu, speciellt inte i veckan som var. Vi försöker och börjar lite smått hitta in i rutiner med Nala, vad som funkar, när hon behöver röra sig som mest och hur vi kan mildra de värsta spatt-rycken och det går absolut framåt. Hon bits heller inte fullt lika mycket eller hårt nu, det är bara när hon är väldigt glad och exalterad som hon inte riktigt kan kontrollera sig.

*Så somnar hon i ens famn och man förlåter allt* 😉

I veckan var hon med på jobbet igen, det gick mycket bättre än sist och jag har förhoppning om att det kommer gå bättre för varje gång, så klart. Jobbigast nu är promenaderna, antingen vill hon bara hålla sig precis runt vårt hus och då kan man inte ens gå runt kvarteret (bara att acceptera tänker jag, det kommer nog så det bekymrar mig inget vidare) eller så är hon alldeles för fokuserad på mötande folk, bilar och hundar. Vi tog lite lärdom från Fredrik Steens senaste onlineföreläsning om just hundmöten, men det är ändå svårt att komma på exakt hur man ska omsätta det i praktiken. Vi måste helt enkelt öva, både vi och hund.

*I morse rastade jag nästan-fyraåring och hund när Lukas var på basket. Inte en helt enkel kombo.*

I går hade jag dessutom min Betongteknik-tenta – det är den kvällarna har gått åt till denna veckan och därför som bloggen blivit lidande. Det kändes som den gick bra, och det var en sån sjuk lättnadskänsla att kliva ut från den tentasalen så det är helt galet. Utbildningen är ju inte klar i övrigt så klart, men det här var ett ganska tungt ämne (no pun intended) och jag har ingen lust att behöva göra om det.

*Enda jobbiga med vår är att det redan kommit en massa pollen…*

I övrigt kommer helgen vigas åt att hitta vårskor till ungarna, sköta vardagsruljansen med mat och hushållsjox, kika på möjlig tomt och bara försöka hinna med alla – barn, hund och make. Lite lugnt hoppas jag på att det blir, det blir nog en ganska hektisk vecka på jobbet nästa vecka i och med uppstart av ny etapp… Gud vad jag längtar efter våren nu, för övrigt, det var ju en oemotståndlig försmak vi fick förra helgen och nu behövs det verkligen lite värme- och solenergi till denna grådassiga, bleka och Corona-mjuka person. (Det senaste med hänvisning till att typ det enda roliga som finns kvar nu är att äta och det finns NOLL ork till att ens bry sig)

Vad gör ni?

Första skogsutflykten med Nala

27 februari, 202127 februari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Idag blev det ändå en nästan oväntat trevlig dag måste jag säga! Eftersom det är sånt fantastiskt vår-likt väder så tog vi hela familjen plus hund och gick till en av grillplatserna längs Bankerydsleden. Eftersom hund och treåring inte orkar så långt så ställde vi oss så nära som möjligt, så det var ungefär en kilometer att gå, precis lagom.

Både tonåring och 10-åring hängde med (hyfsat) glatt, och vi grillade lite kolbulle till lunch – gott som alltid. Det var lagom icke-avslappnat att hålla reda på hund, barn och matlagning samt eld, men till slut hade ändå alla fått lite mat i magen och ingen hade gjort sig allvarligt illa – och på så sätt blev det mer lyckat än jag befarat ändå. Sen var det ju Nalas första skogs- och grillningsutflykt, så hon sprang ju runt mest hela tiden och kollade (och smakade) på allt i naturen, med tiden hoppas jag att hon kommer till ro även när vi är ute så det blir lite lugnare, men det dröjer nog ett tag.

*Har insett att det är skitsvårt att fota hund bra, hon rör sig ju hela tiden och hukar jag mig ner kommer hon direkt springande.*

När vi ska låta henne springa av sig så sätter vi på en sele och använder flexikoppel, då vet vi ändå att hon inte springer iväg men hon får ändå möjlighet att springa runt lite. Mycket roligare för alla inblandade än om vi skulle försöka få henne att gå i vanligt koppel på en sån här runda – det behöver vi träna mer på först för att det ska funka en längre stund.

Glad att få med alla barnen ut med, så länge de går med på det (framför allt tonåringen då), väldigt trevligt att se dem underhålla sig tillsammans i skogen utan några problem!

Kanske inte så avslappnande som sagt, men ändå mysigt att komma ut allihop – precis det vi längtat efter med hund! Efter nästan 3 timmar ute så var hon tämligen trött – och lerig – så väl hemma fick det dessutom bli en premiärdusch. Det gick faktiskt oväntat bra det med, så nu ligger hon totalt utslagen här på golvet och sover och snarkar… ❤

*Enda fotot jag fastnade på, taget av 10-åringen med stark vårsol i ögonen. Bjuder på den 😉*

Nu ska jag passa på att vila lite jag med, med en bok, innan det blir livat igen. Kram på er!

Maxprestation

21 februari, 202121 februari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Ja vilken vecka det här har varit ändå, när det gäller många saker.

Först ut så har ju 3 av 5 varit väldigt förkylda och hängiga, vilket bara det har varit en utmaning. Ni vet när man själv toppar sin förkylning samtidigt som 3-åringen piggnar till och är uttråkad och rastlös? Inte optimalt. Men men, negativt COVID-test och nu är det på sin höjd en mycket mild snuva som återstår, så i morgon är det dagis, fritids, skola och jobb som gäller för alla. Känns skönt, även om det nästan varit skönt att vara så hängig att man inser att det inte GÅR att jobba – det har på ETT sätt ändå blivit lite vila från just jobbet.

Nala har nu varit hos oss en dryg vecka, och JA, jag har absolut tänkt ett par gånger att ”herregud, vad har vi gjort, kan vi lämna tillbaka henne”… Men vi börjar lära oss att hantera hennes mer intensiva bit-perioder, även om mina händer och armar fortfarande ser för jävliga ut. Hon har ändå lärt sig (till nästan 100% i alla fall) att Filip är off limits, och jag är imponerad över att de övriga två inte är rent ut rädda för henne. Det är nog ändå för att hon så uppenbart är glad och exalterad även när hon bits, och för att hon är förbaskat söt när hon sover. Vi börjar lära oss lite hur vi ska gå ut med henne, och även lära oss känna igen när hon behöver kissa – bajsa är enklare. Att hon redan nu sover hela natten underlättar såklart jättemycket, och jag har flyttat från soffan in till min säng – men henne i en bädd på golvet nedanför. Det börjar ändå kännas att hon hör hemma här, att hon fyller ett ganska självklart tomrum, och vi längtar bara lite tills hon inte har sylvassa valptänder längre…

Hahaha, bad maken fota för vi hade det så mysigt i soffan, jag, Filip och Nala. Tyckte ändå jag typ hade kammat mig och fått på mig nästan hela kläder (många t-shirts som gått hädan denna vecka), men när jag ser bilden så ser jag hur sjukt trött jag ser ut. Jobbig vecka, som sagt.

Så den tredje utmaningen denna veckan då, i den mån vi har orkat så har vi funderat och försökt få klarhet i sak efter sak med det möjliga mark-köpet, inte för att det blivit så mycket över för detta. Men, i dag var vi ute en sväng (och lät Nala springa av sig i löplina över åkern, vågar inte släppa henne fritt än) och då passade vi på att prata lite med den ”närmsta” grannen. En av huvudfrågorna på min lista var nämligen hur det är med knott och mygg i och med att det ligger så nära Dumme Mosse, och dessvärre skrattade han högt när vi ventilerade vår farhåga… Det är tydligen mängder med framförallt knott tack vare de kringliggande våtmarkerna, och ska jag bygga hus för närmre 7 miljoner totalt så vill jag ju kunna vara ute och njuta av marken omkring med, så där och då fick vi tyvärr inse att det kommer inte funka. Lite mer flugor och mygg är jag såklart redo för att det är om man flyttar ut ”på landet”, men som sagt, precis intill en mosse så blir det nog mer än vad jag är villig att betala för, så att säga.

*Vi drömmer ju ändå fortfarande om att få gå ut på VÅR mark och ha öppet och vackra landskap runt omkring oss!*

Så, sjukt jobbig vecka rent mentalt, men samtidigt har vi även haft fördel av att vara hemma så mycket allihop när det gäller Nala, och även om det är en besvikelse att inte just denna tomten var ”vår” så är jag ändå glad över att veta det nu, innan vi lägger ÄNNU mer energi på den. Nu ska jag bara försöka komma ifatt mig på jobbet den kommande veckan, OCH vi ska försöka hitta en fungerande valp-rutin i vardagen. Piece of cake…. (gravt ironisk här)

På ett sätt skönt att det får dröja lite med nytt hus, det känns som jag just nu går på mitt absoluta max och jag presterar det jag kan på jobb, hemma, med barnen och med valp, hade det däremot ändå visat sig vara helt rätt så hade jag aldrig vågat vänta, för så jävulskt svårt det är att hitta mark så får man verkligen ta tillfällena i akt som eventuellt kommer. Nu ska jag sätta mig och … *suck* …. plugga lite betongteknik, vi har tenta om knappt 2 veckor och det är ett sjukt mastigt ämne att lära sig.

Ett o-sportigt lov

17 februari, 2021 / LindaG / 2 kommentarer

Vi uträttar inte mycket här hemma kan jag säga just nu. Filip är fortfarande förkyld MEN sådär ganska pigg ändå så att det är svårt att underhålla. O är rätt dassig och har feber, så han ligger mest med Netflix och jag är snuvig och hängig med men försöker parera valp och treåring så gott det går. Så är ju maken hemma med såklart, tack och lov, men han jobbar ju ändå mestadels så det är ungefär vad jag mäktar med nu att bara få oss att överleva dagen allihop. I morse var vi och testade oss för COVID, jag och Oliver. Vi får väl se vad det visar, jag är skeptisk till att det är Corona.

Jobbmässigt är det minst sagt dålig tajming att vara sjuk nu, ett projekt som kräver en hel del arbeten och uppstarten av ett annat, samtidigt som min ”parhäst” är på (välförtjänt) ledighet. Försöker parera det mest akuta via telefonen, men det går knappt det heller, det är snor, barn och hundar överallt och jag orkar inte heller.

Fördelen med valp samtidigt som vi är sjuka är ju att hon får träffa alla väldigt mycket, och vi tvingas ta det väldigt lugnt för att inte stressa upp henne (passar ju rätt bra nu när vi är hängiga). Ändå får hon de tydligen så vanliga spatt-rycken efter varje kort promenad och framförallt på kvällen. Då får man hålla undan fingrar, händer och armar – men rör du dig för fort så nafsas det ändå i tröjärmar, byxben och rumpor. Jobbigt, det är det absolut, för det är svårt att få henne att lugna ner sig och hennes tänder är som rakblad. Har rätt ont i händerna nu eftersom de är HELT täckta av småsår. Just det här beteendet är asjobbigt, men men, jag har förstått att det växer bort.

Nätterna går rätt bra – eller ja, jag sover på soffan i vardagsrummet för att märka när hon behöver gå ut. Då hoppar hon upp och slickar mig i ansiktet, vi går ut på garageinfarten och hon kissar på 3 sekunder och sen går vi in igen – helt ok ändå. Jo ibland blir det en olycka, när vi missar att hon kanske behöver bajsa med eller bara missar signaler på att hon behöver kissa. Det kommer väl, tänkte jag.

Nu ska jag kolla Renes brygga en stund, sen bäddar jag ner mig på soffan igen. Puss på er, hoppas ni alla mår bra! Och vet ni vad, vi avslutar med en längtansfull bild från en vår-dag, nu får det gärna bli vår snart!

*Grönska och inte en droppe snor så långt ögat kan nå…*

Pirayan Nala

15 februari, 202115 februari, 2021 / LindaG / 1 kommentar

Det börjar väl sakta sjunka in, att vår lilla piraya Nala – jo för hon var tvungen att byta namn eftersom ”Tilly” låter alldeles för likt Filip – är här för att stanna 🙂 . Vi kom på att ”kommandona” man ger en hund och en treåring förvånansvärt lika, hahaha… ”Stop, nej, sluta, kom, bra” . Det går sakta framåt med övriga familjemedlemmar, hon låter oftast Filip vara ifred för jag tror hon känner från mig att man inte rör honom. De stora pojkarna får ju kommunicera liiiite mer själva, Lukas trivs hon bäst med än så länge så det verkar hänga på storleken till en viss del. Bits gör hon däremot frikostigt och ganska hårt, så vi kör med taktiken att bara resa sig och gå iväg, eller ett skarpt nej om hon hänger kvar i armen eller byxbenet. Lite tidigt att säga om det ger så mycket än.

*Han är inte rädd för henne, men har respekt för att hon brötar runt en del – bara bra just nu. Självklart är de aldrig ensamma tillsammans.*

Hon är inte lätt att fota, dels för hon är still typ NOLL sekunder om hon inte sover, men även för att hon är svart och det är lätt att hon liksom bara blir som en skugga. Lyckades väl ta ett par bilder i dag i alla fall 🙂 Filip fortsätter ha feber om än måttligt, och är sådär lagom hängig men ändå pigg att det blir lite jobbigt. O har fått ont i halsen, och jag har också blivit förkyld, så vi ska väl försöka få tag i tid för ett COVID-test under morgondagen om det går.

*Hon har inga större problem att komma till ro i alla fall, väldigt skönt och jag tänker att det i alla fall är ett gott tecken 🙂*

Och ja, precis nu blir det nästan bara hund, precis som det alltid blir det som för stunden upptar min vardag mest här i bloggen.

Välkommen hem, Tlalli!*

13 februari, 202113 februari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Det här inlägget är skrivet tidigare i veckan, ni förstår snart varför.

Vi hade ju valpar på gång från fina Xoloanne, där det visade sig att hennes hund tyvärr var skendräktigt – såklart väldigt tråkigt. Jag har anmält intresse till typ varenda uppfödare av Xoloitzcuintle (aka Mexikansk Nakenhund) att jag är intresserad, men det har inte varit så mycket kullar på gång just nu – och dessutom är det ju så att bara några valpar i varje kull normalt får päls (och vi vill ju ha en med ”vanlig” päls). Döm då min förvåning när det plingar till i mobilen förra lördagen, och kennel Xiabalba kommer med frågan ”-är ni fortfarande intresserade av en pälsad tik?”.

Jupp, det var vi.

Det visade sig att hennes dotter hade tänkt ta en valp, men efter 3 veckor kände hon att hon inte har den tid som krävs. Alltså fanns det en då 11 veckor gammal valp som var ledig. Dock är det här den stora varianten av Xolo, vilket innebär en mankhöjd på vuxen hund runt 53 cm i detta fallet. Lite snabb överläggning mellan mig och maken i soffan och vi kom fram till att vi tar hellre en större än en mini (den finns i tre storlekar, vi letade ursprungligen efter medium), så vi tackade ja.

I torsdags blev hon 12 veckor, då var hon inne på veterinärbesiktning, avmaskning och vaccin, och idag lördag åker vi till Norrköping och hämtar henne! (Att det blev där istället för norr om Stockholm där de bor var en lycklig slump då de skulle leverera en valp dit på lördag).

Att jag inte skrivit om det här tidigare är för att vi bestämde oss för att inte berätta något för barnen – de har ju såklart varit med på hela resan där vi har bestämt oss för att skaffa hund och väntade också på valpar, men nu när den här möjligheten kom lite från ingenstans så sa vi att då överraskar vi dem. De har alltså spenderat dagen hos mormor (inget ovanligt en helg) och kommer komma hem någon timme efter oss, och det ska bli så vansinnigt roligt att få överraska dem! Här är också då anledningen till att jag inte kunnat skriva något tidigare, det finns ju en risk att speciellt O kunde läsa om det då.

Att valpen – som förövrigt heter Tlalli från uppfödaren (uttalas Talli, betyder ”jord” på Nahuatl som var aztekernas språk om jag förstått rätt) – är 12 veckor när hon kommer till oss kan betyda att det tar lite längre tid att knyta an, då det tydligen är en socialiseringsfas mellan 8-12 veckor, men vi ska ju ha henne livet ut så om det tar nån vecka eller två längre spelar ingen roll tänker jag.

Det känns så pirrigt och typ lite ”förbjudet” att hämta hem henne, lite som den overkliga känslan man hade första gången man var gravid och knappt vågade snegla på bebiskläder – för inte ”kan väl jag ha en sån?”. Förra helgen blev lite akuta inköp av hundtransportbur, koppel, vattenskål och annat – och det var en konstig känsla.

Jag kan garantera att hon kommer synas massor här i bloggen med, men nu när detta skrivs har jag bara tillgång till bilderna jag fått från uppfödaren, så alla bilder i inlägget kommer från kennel Xibalba.

* hon har kallats Tilly, eller Tillie, så det kommer vi nog fortsätta med

Snöyra och bloglovin’s fall

8 januari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Alltså älskar att det äntligen kommit lite snö! Ungarna har åkt pulka i två dagar och i kväll var det snöforts-bygge. Underbart när det inte bara är mörkt och geggigt ute! I morgon tänker vi följa med maken när han ska köra sin NMT-träning uppe på Öxnehaga – vi tar med pulkor, ved, material för att göra varm choklad och lite fika tänker jag. Så kan vi åka pulka medan han tränar och så tar vi lite varm choklad vid pulkabacken sen, känns som ett vinnande koncept! Har tänkt släpa med mig kameran med, fota snö är rätt svårt tycker jag, men hoppas ändå kanske hinna få NÅT trevligt vinterfoto ändå.

Vill nån sällskapa oss i backen så är vi där vid 10 i morgon förmiddag!

Men, sen var det det där med Bloglovin’ med. Använder det själv för att följa bloggar och vet att rätt många fler än mig gör detsamma, men nu verkar den vara inne på dödsdansen och går inte ens ladda ner i appstore längre. Gillar inte WordPress eget flöde utan vill helst kunna välja fritt på ALLA bloggar jag vill följa (även om det inte alls är så många nuförtiden). Efter lite googlande verkar det som om Feedly är den bästa ersättaren, så vill du fortsätta kunna följa mig så rekommenderar jag att du laddar ner den appen (eller kollar via deras hemsida). Självklart kan du fortsätta följa mig via bloglovin så länge du har kvar appen och den funkar, eller läsa via mina länkar på Facebook, men är du en läsare som följer fler bloggar så verkar Feedly smidigast. Där kan du även följa flöden på tex Twitter och annat med, om du är lagd åt det hållet.

Så, önskar er (och oss själva) en bra helg – må snön ligga kvar länge!

Reflektioner

30 december, 2020 / LindaG / 2 kommentarer

2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.

*Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?*

Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.

Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.

Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.

Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.

*Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.*

En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.

Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.

*En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.*

Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?

Från oss alla till er alla…

24 december, 202024 december, 2020 / LindaG / 2 kommentarer

…vill vi bara önska en riktigt god jul!

(fast ni vet ju hur det är egentligen…)

Vad julen betyder för mig

20 december, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

En lucka i Kajsons julkalender.

Alltså, rent spontant – inte så himla mycket?

Jag tycker det är jättemysigt kvällen innan jul, när alla käkar ostar och chark och sitter och umgås hela kvällen, även om det nu oftast är över Bingolotto. Iofs ganska skönt program på så sätt att man inte bryr sig så mycket direkt, man kan bara slökolla med ett öga liksom.

På julafton är helt klart det roligaste julkpapparna, både att ge och att få. Det är ju sååå roligt att ge ungarna saker (såvida de inte agerar som otacksamma skitongar, men det händer i princip aldrig). Man vet ju heller aldrig vad som blir mest populärt ens med de stora barnen, det kan likaväl vara en liten skitgrej jag köpt för att fylla ut lite under granen som den dyra ”stora” julklappen för året. Men i och med att vi firat själva de senaste åren så känns det mest lite tomt och ledsamt. Paketen under granen känns få och dagen är bara lång.

Har nog heller aldrig haft så lite pynt som i år, runt advent brukar jag plocka fram lite stjärnor och smått, och sen brukar det mer juliga med tomtar komma allteftersom, men ingen annan frågar efter det och då har jag inte orkat bry mig heller. Men visst, vi har en gran i alla fall, och den är fin.

Så nä, julen betyder inte så mycket för mig. Gillar nyår bättre som mest fokuserar på lite lyxig mat.

Har för övrigt tjatat på ungarna i ungefär två veckor att vi ska försöka få till ett julfoto-tillfälle, men det har inte blivit av och nu vet jag inte om jag orkar tjöta med. Men vi har ju fått till några under åren åtminstone, kanske kan vi i alla fall få till ett på julafton, när ändå alla har lite finare kläder på sig?