I dag jobbar jag hemifrån (har just nu frukostrast ifall någon tror att jag skriver på arbetstid). Är trött efter en jobbresa måndag-tisdag till Arvika och en ganska intensiv dag i går, och kände att jag helst ville få arbeta i lugn och ro själv. Så skönt när man kan välja det ibland på jobbet, om det inte är annat inbokat. Kände mig frusen med, temperaturskillnaden som kom så plötsligt innebar att jag inte hunnit vänja mig heller, hösten kom över en natt känns det som. Valde att sitta i köket och jobba en stund och tände öppna spisen för att få både mys och värme. Så otroligt avkopplande… Här skulle jag vilja sitta och skriva på en bok, i lugn och ro varje dag.

Just nu har jag världens klimatångest. Eller kanske faktiskt snarare katastrofångest eftersom det inkluderar el- och matpriser vilket inte är EXAKT en klimatfråga även om det såklart allt hänger ihop. På jobbet innebär nyhetsbevakningen att vi får en massa info om vad som händer – öppna rapporter oftast som alla kan läsa, men som inte kanske kommer upp i varje persons flöde till vardags. Vi får varningar om företag som kommer gå i konkurs inom kort om elpriserna fortsätter i samma stil, och matpriserna vet ju alla att de har ökat. På studieresan eller vad man ska kalla det så diskuterades värmepumpar och solcellsinnovationer, både positivt och negativt (tex att leveranstider på värmepumpar gått från 1 dag till ca 9 månader). Här hemma har vi bergvärme och nu är våra solceller klara sedan nån vecka men vi väntar på att bli inkopplade på nätet av Jönköpings energi. Känns lagom surt att ha missat hela sommarens solproduktion… Men vi sitter i övrigt bra här ju, jämfört med många andra – ändå känns det oroligt med det mesta just nu.

Jag tycker annars verkligen INTE att jag är en orosdriven person, jag kan faktiskt inte minnas att jag oroat mig alls för saker innan (förutom småskit) utan jag har alltid tänkt att det ordnar sig – vilket det ju gjort med. Vet inte vad som ändrats egentligen, i mig själv. Eller så är det bara det att så många saker vi tagit för givet nu verkligen visar sig vara jättekänsliga och det känns som hela samhället balanserat på en liten ”allt är bra”-tråd och bara inte kollat ner i stupen som är överallt runtomkring. Ibland känner jag mig som vanligt och orkar inte bry mig något vidare, men ibland känns det verkligen oroväckande med allt runtomkring.

Fattar ju också att vi inte skulle klara oss själva här ute på långa vägar, om verkligen ALLT skulle gå åt skogen. Teoretiskt sett skulle vi väl kunna försörja oss själva till en viss del, men det skulle ju kräva en arbetsinsats som inte finns nu när vi är två vuxna som jobbar heltid/nästan heltid. Då skulle vi behövt odla något hela tiden, vi hade behövt en jordkällare för att kunna förvara allt om elen ryker och vi hade behövt mer djurhållning för kött – men samtidigt i så liten skala att vi inte behöver köpa in dyrt foder. Självhushållning på riktigt är inte en verklighetsbaserad tanke helt enkelt. Det enda vi är själv hushållande med nu och kanske ända fram till jul med lite tur – det är potatis och möjligen tomater (förutsatt att vi kan frysa in tomater). Ja och så ägg då, just nu får vi sjuka mängder ägg, men de går ju inte förvara hur länge som helst dessvärre, och till vintern kommer hönorna lägga mindre eller inga alls. Ur självhushållningsperspektiv verkar just en mindre ras på hushållsko vara en variant, men som sagt så är det liksom inte kombinerbart med två heltidsjobb och den verklighet som vi ändå har runt oss just nu.

Hur tänker ni? Gör ni något annorlunda nu än innan? Och vad skulle ni vilja/kunna göra annorlunda framöver? Tänker ni att samhället och politikerna kommer ordna upp det hela, eller tror ni det kommer hänga på var och en? Är ni som jag och oroar er, eller orkar ni inte och sticker huvudet i sanden (INGET jag dömer någon för!), eller tror ni bara inte på några ”krisscenarion” som kan inträffa?