Tar en paus i målandet av vår plankvägg (som för övrigt verkar bli väldigt fin) för lite kaffe och ett wienerbröd… Hrm, och det är där det där med brist på motivation kommer in, jag är just för tillfället väldigt omotiverad till att äta nyttigt och träna. Faktiskt första riktiga svackan på över ett år, men det känns så trööögt. Det händer liksom ingenting, jag springer – jaha, kanske några sekunder snabbare den här gången, eller så går jag på kickboxingen, där det också känns som man inte utvecklas direkt just nu. Jag ska försöka att envetet hänga i ändå, för det vore jättesynd att tappa det man hunnit bygga upp, men jag behöver lite motivation, så vill nån peppa lite så tar jag tacksamt emot det…

Att renovera lite hemma tar ju också tid och lite energi, det blev inget sprungit igår heller, men å andra sidan så snickrade vi och målade mest hela dagen, eller i alla fall till våra gäster kom för att äta lite kräftor och umgås. DET var i alla fall jättetrevligt! Sjukt goda blev kräftorna med….Och våra kompisar hade med sig jättegod paj och hembakat bröd – lyxigt =)

Det är jättekul att vara i gång med att göra om hemma, men sjukt frustrerade att vi bara kan ta lite i taget om ekonomin ska gå ihop, jag är ju inte direkt världens mest tålmodiga människa, och jag har tusen idéer om vad jag vill köpa och inreda med…

Från det ena till det andra så måste jag bara berätta om en väldigt söt sak Oliver gjorde igår, och som jag gärna vill komma ihåg själv. I går morse kom han och frågade hur man stavar ”förlåt”, varpå jag blev lite lätt misstänksam, men han skulle bara skriva lite sa han. 3 minuter senare kom han igen, och sa att han skulle gå till Alicia med ett brev, fast det stod absolut inte förlåt i det, utan något heeeeelt annat… Med lite övertalning erkände han ju att han skulle gå med ”förlåt” brevet till henne, och varför – han hade tydligen blivit arg på henne dagen innan i skolan för något, och hade väl legat och funderat på det här sedan dess, så han gick över med brevet och sa förlåt. Det roliga i det hela var att när jag frågade Alicia lite senare (för de började ju leka såklart) om det kändes bra att Oliver sa förlåt, så svarade hon helt enkelt att hon inte ens visste att han varit arg… =) Väldigt sött att han funderat på det, uppenbarligen haft lite dåligt samvete, och så på eget bevåg skrev ett förlåt-brev som han gick över med. Känner mig som en väldigt stolt mamma!