Det var ett litet tag sedan vi var ute nu, jag och maken, så när vi fick barnvakt i söndags tänkte jag först ta den lata och bekväma vägen och stanna hemma, men jag är väldigt glad att jag tog tag i mig och tog en bit till av Södra Vätterleden (Smålandsleden) istället. Första biten hittar du HÄR.

I och med att vi är runt hemtrakterna och vandrar så har vi fördelen att få skjuts ut till start- och hämtplatserna av min far, så att vi på det sättet kan gå hela leden fast i lagom bitar. Gårdagens vandring började alltså i Skinnersdal, där vi slutade förra, och gick genom Tabergsdalen och upp mot Skinnarebo golfklubb där vi blev upphämtade igen.

Dagen började i tämligen fint, men småkyligt väder, så vi hann få lite sol på oss innan det blev alldeles grått på himlen.

Jag och maken knatade på, vilket tydligen gick ganska snabbt igår trots en hel del lera, för vi var framme nästan två timmar tidigare än jag hade tänkt mig. Självklart blev det kaffe och äggmacka med, det är ju så galet gott att äta ute på något sätt.

Naturen är väl inte fantastisk ute så här års, men så länge solen sken blev det ju ändå lite färg i omgivningarna. Den här delen av leden var just nu ganska lerig, men annars var det en hyfsat lätt sträcka ändå, förutom just i Taberg där det var backigt värre.

Färgvariationen är ju inte enorm just nu, men det var skönt att komma ut ändå!

Jag är så himla glad att vi tog oss ut, för gud så mycket bättre man mår efter en lugn och skön dag ute, där man hinner prata i lugn och ro!

I söndags vandrade jag och maken och ett par kompisar Västanåleden – en led på ca 15 km (min runkeeper landade på 17 km men då gick vi lite fel också) som går runt Gränna, Gyllene Uttern och Röttle.

Vi började gå vid Gyllene Uttern, för att sedan ta rundan mot Gränna först. Den här första halvan var tämligen tråkig, vi gick mest på asfalt och biten genom Gränna gick igenom industriområdet så den var inte heller nåt vidare rolig, så det var inte förrän vi närmade oss Röttle by som det blev riktigt fint. Dock ska också nämnas att den andra delen av leden verkligen var fin, med branta stigningar (fanns rep på en del ställen) och en väldigt kuperad stig.

Den här leden är ju samma som John Bauerleden bitvis, där var stigen lätt att hitta, men där den ”bara” var Västanåleden var det knappt att det gick att se att det fanns någon stig (därav gick vi lite fel ett par gånger), men det var kul ändå 🙂

Mycket fint fanns det i alla fall att titta på, speciellt på andra delen av leden, och jag kan nog inte riktigt göra det rättvisa med lite mobilfoton, men så fick det bli!