Ni vet, jag har ”gnällt” länge att jag har så svårt att hitta och hämta andan i träningen (speciellt löpningen) sedan utmattningen för flera år sedan. Jag känner också hur andetaget helt ofrivilligt fladdrar runt i halsen så fort jag känner mig antingen stressad eller när jag helt enkelt har många saker jag vill göra. Det känns ofta som jag inte får luft, och framförallt inte att jag andas…ordentligt, typ?
Jag känner en tjej, via jobbet, som relativt nyligen börjat köra sin egna firma på heltid, och hennes företagstjänst är att hon är andningscoach. Jag kan bli irriterad på mig själv för att jag tycker att det ska man väl inte behöva gå en kurs för – att ANDAS – vad är det för fel på mig som inte klarar av ens det? Men jag vet att hon har jobbat med elitidrottare som vill öka sin prestation, hon har jobbat med utbrända (och har varit själv) och plötsligt så kände jag ändå att jag måste nog ge mig själv en chans i det här.
Så, jag har anmält mig till Body Battery Boost som kursen heter, vilket ska funka bra även om man inte har en pulsklocka att mäta framgångarna i. Den börjar egentligen på söndag, kostar 1000 kr och pågår i 30 dagar (10 minuter per dag får man ge det ungefär) och ska ge en lugnare och mer effektiv andning. Har tjuvstartat med första övningen, såklart, men tänkte försöka utvärdera här sen lite under tiden.
Som bonus så ska man även sova bättre, och min sömn är nu helt katastrofal. Eller, jag somnar ju typ även om jag står upp, tidigt på kvällen, men sen vaknar jag vid ca 03 och sen efter det ligger jag bara och ”skvalpar runt” i någon form av lätt, lätt sömn/vila. Konstigt nog fungerar jag ändå relativt bra, jag har alltid behövt typ 10 timmars sömn annars, men det är ju otroligt frustrerande att inte kunna sova som man vill. Tycker hormonerna jag tar för övriga förklimakterie-symptom borde hjälpa här med, men senaste tiden har det inte bitit på just sömnen trots att jag mår bra i övrigt.
Med lite inspiration av Gynning och Berg, och i samma överväldigade tillstånd över världsläget såväl som den nära omgivningen som Berg verkar vara, så har jag roat mig med att titta lite på astrologi den senaste tiden. En av de få saker jag kan avundas folk som är religiösa är att de ju ”får nån att lägga över huvudansvaret på”. Det kan jag inte alls stå bakom själv, men ibland kan jag känna att det blir oerhört tungt att liksom bära allt ansvar för *allt* själv – och då har jag för skojs skull vänt mig till astrologin. Ett tips här är att använda nån Chat-AI, jag använder gemini, som kan plocka fram både din personliga ”astrologi-karta” och beskrivning över dig och en utsikt för veckan (det senare gör jag enbart för att det är underhållande).
Jag bad i alla fall om min egen astrologiläsning, utifrån födelsedata, och det ÄR ändå helt otroligt hur väl det här beskriver mig (det här är ju inte så intressant för någon annan, men jag vill skriva ner det för min egen skull, kommentarer till horoskopet i parenteser nedan):
Solen i Oxen: Din kärna Som Oxe är du zodiakens klippa. Du styrs av Venus, vilket ger dig en djup uppskattning för skönhet, komfort och livets goda. Egenskaper: Du är uthållig, lojal och praktisk. När du väl har bestämt dig för något (eller någon), så ändrar du dig inte i första taget. Drivkraft: Du söker trygghet – både ekonomisk och emotionell. Du ”landar” bäst när du har ordning omkring dig och kan njuta av dina sinnen.
Månen i Tvillingarna: Ditt inre känsloliv Månen styr hur du reagerar känslomässigt. Att ha den i Tvillingarna skapar en intressant kontrast till din stadiga Ox-sol. Egenskaper: Du bearbetar känslor genom kommunikation och intellekt. Du behöver prata om hur du mår för att förstå det (Hej bloggen – min personliga psykolog!). Du är förmodligen ganska kvicktänkt och har ett ständigt behov av mental stimulans. Utmaning: Det kan finnas en inre rastlöshet. Medan din Oxe vill sitta still i soffan, vill din Tvilling-måne veta vad som händer i världen eller lära sig något nytt.
Ascendenten i Fiskarna: Din mask mot världen Ascendenten är det första intrycket du ger och hur du möter nya situationer. Egenskaper: Du utstrålar en mjukhet och empati som gör att folk känner sig trygga med dig. Du har en stark intuition och kan ofta ”känna av” stämningen i ett rum innan någon har sagt ett ord. Vibe: Du framstår som drömmande, konstnärlig och djupt förstående. Det ger dig en mystisk aura som mjukar upp Oxens mer robusta framtoning.
Kinesiskt tecken: Jord-Får (eller Get) Eftersom du är född 1979 tillhör du Fårets år, och ditt element är Jord. Personlighet: Fåret är det mest kreativa och fredsälskande tecknet i den kinesiska zodiaken. Du avskyr konflikter och trivs bäst i harmoniska miljöer. Jord-elementet: Detta förstärker din Oxe-energi. Det gör dig mer ansvarsfull, stabil och realistisk än andra ”får”. Du är den som tar hand om familjen och ser till att alla har det bra, men du behöver också mycket bekräftelse och kärlek för att blomstra.
Hur allt hänger ihop: Din unika dynamik När vi lägger ihop pusslet ser vi en person som har en stark yttre stabilitet (Oxen/Jord) men med ett känsligt och rörligt inre (Fiskarna/Tvillingarna). Dina styrkor: Du är en fantastisk lyssnare och en trygg hamn för dina nära. Du har förmågan att se logik i kaos (tack vare Tvillingarna) men behålla lugnet (tack vare Oxen). Dina utvecklingsområden: Din vilja att vara alla till lags (Fiskarna/Fåret) kan ibland krocka med din envishet (Oxen). Du kan hamna i läget där du ”härdar ut” i situationer för länge bara för att du ogillar förändring eller konflikt.
Så här ser tydligen min astrologiska bild ut – vilket säger mig absolut ingenting, så bra med en AI som kan ”översätta”
Självklart finns det även negativa (”skuggsidor”), och även dessa är skrämmande korrekta:
Den inre konflikten: Trygghetsnarkomanen vs. Den rastlösa vandraren Du bär på en paradox. Din Oxe vill ha kontroll, rutiner och veta exakt vad som ska hända. Samtidigt är din Måne i Tvillingarna snabbt uttråkad och behöver ständigt nya intryck. (Det här är min man plågsamt medveten om) Det negativa: Detta kan leda till en inre stress där du aldrig känner dig helt nöjd. Du kämpar för att bygga ett stabilt hem (Oxen), men när du väl sitter där börjar tankarna snurra: ”Är detta allt? Borde jag göra något annat?” (Tvillingarna). Att jobba med: Lär dig att skilja på verkligt behov av förändring och ren mental rastlöshet. När tankarna rusar, tvinga dig själv till en fysisk aktivitet för att lugna Oxen.
”Svampeffekten” och bristen på gränser Med Fiskarna som Ascendent fungerar du som en psykisk svamp. Du suger upp stämningar i ett rum direkt. (ser det här som en styrka men det kan också bli totalt emotionellt utmattande) Det negativa: Du kan ha svårt att veta var du slutar och din man eller dina barn börjar. Om de är på dåligt humör blir du också det, inte för att du vill, utan för att du absorberar deras energi. Detta gör att du lätt tappar bort dig själv. (Kunde inte uttryckt det bättre själv) Att jobba med: Du behöver öva på ”energetisk hygien”. Att landa i dig själv kräver att du faktiskt stänger dörren ibland – både fysiskt och mentalt. Det är inte själviskt att säga: ”Jag kan inte ta in era känslor just nu.”
Den passiv-aggressiva fällan Oxen är känd för sitt tålamod, och Fiskarna vill undvika konflikt till varje pris. Det negativa: Du kan bära på saker väldigt länge. Du sväljer irritation för att bevara ron hemma, men till slut blir bägaren full. Eftersom du inte har ventilerat längs vägen kan explosionen (när den väl kommer) bli orimligt stor, eller så drar du dig undan i en kylig tystnad som din omgivning har svårt att tolka. (skäms och rodnar för det här är ingen sida av mig själv jag älskar, men den finns absolut där) Att jobba med: Din Merkurius i Väduren (som du sannolikt har baserat på datumet) ger dig faktiskt förmågan att vara rak. Använd den! Öva på att säga ifrån när irritationen är en 2:a på en 10-gradig skala, istället för att vänta tills den är en 12:a.
Jord-fårets tendens till martyrskap I den kinesiska astrologin är Jord-fåret oerhört omhändertagande, men det finns en baksida. Det negativa: Du kan hamna i en roll där du gör allt för alla andra och sedan känner dig osedd eller utnyttjad. Det finns en risk att du använder din uppoffring som en sorts sköld: ”Titta hur mycket jag gör, hur kan ni ställa krav på mig?” Att jobba med: Självomsorg är inte en lyx för dig, det är en nödvändighet för att du inte ska bli bitter. Fråga dig själv: ”Gör jag det här för att jag vill, eller för att jag vill att de ska tycka att jag är duktig/snäll?”
Så, även om det bara är mest på skoj så tycker jag det är skönt att få leka lite med tanken att mycket i mig själv och i min omgivning är påverkat av, och påverkas av, astrologin. På något sätt hjälper det att få känna att man bara är en liten del och att jag *har* vissa förutsättningar så allt är inte bara mitt fel. Förstår ni känslan?
Efter en veckas VAB och egen sjukdom (nog nån vanlig influensa med huvudvärk, feber och efterföljande förkylning) så är jag tillbaka i arbete den här veckan, även om den började på distans. Men idag tänkte jag bjuda på en ytlig och personlig liten paus från vardagen.
I dag glömde jag min lunchlåda hemma, och passade på att åka upp till Asecs för att köpa lunch och även ta en sväng in på bokrean. Jag har beställt lite böcker med, som är på väg hem, men det är ändå alltid väldigt roligt att köpa lite på känn med. Annars lånar jag ju mest böcker, och har i förhållande till hur mycket jag läser väldigt få egna böcker. Jag älskar att bokbussen kommer ut på landet en gång i veckan, och jag beställer ofta böcker som de har med sig – just nu då i fantasy-genren eftersom det är den jag är insnöad på nu. Med vår nya bokhylla i vardagsrummet blev det dock ett litet sug att fylla på, och EGENTLIGEN vill jag ju bara ha fina inbundna böcker i den, fast jag oftast köper pockets… Jag vill i alla fall påbörja en egen liten fantasysamling med mina favoriter, och då får det väl bli lite blandat, för de kommer väldigt ofta i pocket-format. Hittade ”Quicksilver” nu på lunchen, läste baksidan och lite i första kapitlet, var sen tvungen att kolla i Goodreads (app/sida där man kan lägga in vad man läser) och har tydligen läst denna – men inte uppföljaren som kommit ut nu. Vilket minne man har – och allt flyter lite ihop dessutom – men jag köpte den faktiskt ändå för att köpa uppföljaren framöver. Inte helt billigt, de engelska fantasyböckerna ligger på ca 300 kr st, även i pocketformat.
Förutom att mitt boksug har blossat upp så har jag även fått lust att vara lite kreativ med mitt utseende. Jag handlar inte bara second hand, men försöker att göra det övervägande åtminstone, och jag har kommit på att det finns två lite oväntade fördelar: Ett, man kan hitta lite unika plagg som inte alla andra har och Två, när det inte är så dyrt så kan man testa lite nya modeller och former, som jag kanske inte annars velat lägga pengar på. Har hittat några favoriter ändå, som jag är verkligt glad över – främst skjortor/toppar/kavajer som man kan ha både öppna och stängda, då blir det inte så exakt med passformen. Har också fått lust att få in lite mer attityd och personlighet i min stil, och då är ju det en ypperlig väg att gå! Svårast är det att hitta bra byxor eller jeans, jag ligger dessutom precis mellan två storlekar och eftersom jag hatar kläder som känns för små tar jag den större – och när man haft på sig t.ex. ett par jeans några timmar töjer de sig ju gärna, vilket gör att allt sitter lite halvdant. Jag är ändå glad för lusten att hitta lite kläder som gör mig glad, det är nog första gången på typ 10 år som jag har lust att göra något av det som nu är min kropp och storlek, så det ser jag ändå som ett framsteg. Jag är fortfarande inte bekväm i min ”stora” kropp, men så länge jag inte ser mig själv på något foto i halvdan vinkel så tänker jag inte på det så mycket, jag är ju i alla fall starkare än jag någonsin varit.
En look med lite mer attityd är det jag siktar på, för så mycket annat har jag kanske inte att komma med direkt.
Har även fått för mig att testa att måla mina läppar lite, det låter ju som en jättemesig grej att ens nämna, men eftersom min mun och mina läppar är tämligen sneda (då jag föddes med läpp- och käkspalt) så har jag extremt svårt för att lägga något fokus på dem alls. Men så snubblade jag över den goa Göteborgskan matildaeliasson_ (instagram) som på ett okonstlad sätt ger tips om hur man kanske skulle justera sin makeup när man är över 40 (om man tycker att så som man inte gjort tidigare blir så bra). Hon tipsade om att det är lätt att man ser lite ”död” ut i ansiktet så här års pga vinter, ni vet, och att en gnutta färg på läpparna kan hjälpa till att lyfta ansiktet lite. Dessutom har jag ju små smala stackars läppar, så jag testade hennes tips med läppenna med och TROR att jag hittat nån extremt neutral och nedtonad väg till att ändå få något fylligare och mer levande läppar. Nog knappt nån annan som ser skillnad, men ändå, JAG känner mig modig 🙂
En lite trött och blek toa-selfie tog jag idag, med min just nu trista frisyr:
Då är det bara håret kvar, och som tur är har jag klipptid på torsdag. Jag har inte riktigt känt mig överens med mitt hår det senaste året, det blir inte riktigt som jag vill (ingen skugga på min frisör som gör exakt som jag ber henne), och det var först häromdagen jag nog kom på vad det är som är annorlunda – jag har banne mig fått tillbaka ganska mycket hår! Tappade ju mängder före, under och efter utmattningen, och nu skulle jag gissa på att det är hormonersättningen jag tar som gjort skillnad. Det är ju en otroligt god nyhet, jag har bara inte riktigt kunna sätta fingret på varför mina frisyrer inte beter sig som jag ”är van vid”, men nu kanske jag kan ta ett bättre klipp-beslut när jag kommit på vad som skiljer. Det lutar åt en uppklippt bob, som funkar både ostylad och stylad, så det kommer inte bli några drastiska nyheter. Typ nåt sånt här? Vet bara inte riktigt hur jag ska göra med lugg…
Jag vet inte riktigt vart min nyfunna kreativa lust för att uttrycka mig i mitt utseende kommer ifrån. Kanske är det nån form av manifestation av att jag behöver ägna mig själv lite tid, eller kanske ett tecken på att jag är på väg att landa in i min vuxna person som fyller 47 i år, eller bara en helt ytlig form av balansering och paus till all den skit som pågår runtom i världen. Troligen är det en blandning av alla, och jag tänker att den ändå ger mig lite glädje – och då ska den varsamt tas om hand likt den lilla känsliga fågelunge den är.
Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.
Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.
Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.
Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret……till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.
Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.
Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!
Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!
I går höll jag i en konferens på jobbet. Det gick bra, och alla var nöjda, men när jag kikar på bilderna på mig själv som jag behöver för att nå igenom algoritmen på LinkedIn så ser jag bara hur trött jag ser ut. Jag ser alla nätter jag inte sover, alla konflikter som tär och sliter, all sorg som ligger bakom ögonen. Jag ser varenda liten rynka och tänker att precis som jag känner att jag har åldrats 10 år de senaste 2 åren så syns det också.
KÄNDE mig fin, i en ny jacka/skjorta hittat på second hand, tills jag kollade på mitt eget foto
Yogagirl hade en monolog på temat på instagram häromdagen, att hon – när hon mår bra och känner sig grundad – inte har några problem alls med att känna att hon trivs i att åldras, att kroppen förändras och att hon inte bryr sig om ”ideal” (hon är nu ca 10 år yngre än mig med, ska nämnas). Men mår hon inte toppen, känner sig stressad, nere eller orolig, så tar sig alla påhittade sociala ”måsten” sig igenom och hon funderar på om hon inte ”borde” ta typ botox i rynkan i pannan. Jag förstår henne väl i den här situationen, det krävs verkligen att man är på topp för att inte ta den inneboende kritiken i alla sociala medier och ideal som en personlig (misslyckad) kamp.
Ibland saknar jag henne något enormt, den glada, obrydda mamman som kände att hon gjorde sitt bästa. Hon som ser så genuint glad ut på bilderna och som var naivt opåverkad över allt som komma skulle. Jag undrar om min egen mamma känner så med, att hon saknar sig själv från yngre dagar.
Jag undrar vilken version av mig det är som kommer titta tillbaka på bilderna från nu, och vad hon kommer tänka. Kommer hon ha medkänsla och vilja trösta och förklara att allt blir bättre, eller kommer hon se någon som ännu är opåverkad av andra saker som kommer?
I dag är det inte På Spåret, och vad ska jag då hänga upp min vecka på? Tur att det åtminstone är Bäst i Test…
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
Hos Emma Sundh läste jag en Trendrapport, som skulle kunna vara en lista över precis allt jag önskar världen och Sverige det kommande året. Jag ÖNSKAR vansinnigt mycket att hon har rätt i precis varenda spaning, men jag är inte säker på hur mycket av det här som kommer ske under året. Däremot tror jag att hon har rätt i mycket, men att det kommer ta längre tid (och dessa trender ska ju sen även samsas med trender som visar på sånt vi inte vill ska hända, men som händer ändå).
Men, jag skulle kunna diskutera hela listan, och det kommer jag kanske göra framöver med, men jag tänkte inleda med att diskutera en punkt som varit samtalsämne här hemma på sistone.
By human hand 2026 är året då vi tycker att AI är för generiskt, och vi hyllar det som skapats av människor. Hantverk, konst, fotografier, kläder, musik, texter och idéer framtagna av människor – inte AI. Där någon plöjt ner tid, omtanke, svett, glädje och tårar. Vi skapar med händerna, skriver brev, grejar och känner stolthet över vad vi kan åstadkomma – utan att använda energikrävande AI. (Från Emma Sundh)
Först – jag har lika lite emot AI som jag har mot vilket annat verktyg som helst, det finns supermycket nyttor och vi kommer precis alla behöva använda AI till diverse olika saker. Men, när de första AI-genererade bilderna kom så skrattade vi lite över hur dåliga de var. Sen blev de fantastiska, och det finns en massa roliga exempel på bilder och videos där tex kända filmkaraktärer är med och tar selfies och annat. Sen blev de så verklighetstrogna att vi inte kan se om bilden är AI-genererad eller inte – och förutom att det kan skapa problem med ”fake news” så som det till exempel blev när AI-genererade bilder blandades med äkta över snökaoset i Ryssland häromdagen, så gör det också att jag HELT tappar intresset. Jag hade till exempel missat att mängder med ”roliga videos på katter och hundar” på sociala medier var fake (ja alltså, i vissa fall är det ju uppenbart, men det är inte de fallen jag pratar om).
2026, året för handarbete istället för konsumtion?
Omedelbart tappade jag intresset för innehållet, oavsett om det var äkta eller ej, eftersom jag inte visste vilket. Det är NOLL procent kul med en AI-genererad film över en katt som gör nåt tokigt, i jämförelse med en äkta, och kan jag inte avgöra vilket det är så vill jag inte ens kolla. Jag är faktiskt lite förvånad själv över hur otroligt ointresserad jag är av AI på alla former av sociala medier, och kan inte riktigt förklara varför. Kanske blir det här också (äntligen skulle jag vilja säga, trots att jag nyttjar dem själv) slutet för sociala medier? När vi inte vet vem som står bakom innehållet så tappar den sitt värde… Skulle det däremot tex komma ut en film som har effekter skapade av AI, eller miljöer av AI, så tror jag inte min aversion skulle bli så stark, när det handlar om att skapa saker som uppenbart inte är verkliga så spelar det ingen roll för min del om det är gjort av en AI via en skicklig prompt eller en 3D designer t.ex. Eller, jag tror inte det spelar någon roll i alla fall, säker är jag väl när det är ett vanligt förekommande fenomen.
Alltså, AI som ska återge verkligheten – iskallt. AI som verktyg, assistent och hjälp – hett?
3-sekunders prompten, ta min bild och ändra bakgrunden så det ser ut som jag står på toppen av ett inkatempel.
När jag vaknade i morse så var jag så trött på mig själv. Trött på att jag är deppig och har fastnat i all skit jag inte kan göra något åt – jag är ju i grund och botten en positiv person, åtminstone när det kommer till allt annat än mig själv vad det verkar?
I går var tydligen ”den deppigaste dagen på året” enligt statistik (från var kommer jag inte ihåg). Vad sägs om att vi låter det vara ett avstamp från botten, och så sparkar vi oss uppåt och lämnar det vi inte kan påverka bakom oss? Jag tycker ofta det är så, att jag liksom behöver ”bottna” i min deppighet innan jag kan vända uppåt, och nu känner jag ändå att jag får vara där. Misstänker också hormonell deppighet, eller i alla fall att det spätt på det hela, så nu får det vara nog. Dessutom ligger omvärldens hela oroligheter som ett kliigt raster över hela mig och skaver, och det lär det väl fortsätta göra, men det får vi på något sätt jobba oss runt, annars kommer man ju typ vara deppig i ett decennium.
Så, jag är frisk och har en frisk familj, fast jobb och en jättefin gård. Alla förutsättningar alltså (samtidigt som det MÅSTE få vara ok att vara deppig trots detta ibland), så nu tar vi det därifrån. Vad pågår på gården förresten? Jo, vi bygger vidare på vår platsbyggda bokhylla, vi tar det i etapper och gör klart en del i taget, både för att inte bo i ett kaos och för att det ska kännas ROLIGT – det är ju inget måste att ha en bokhylla liksom. Jag är SÅ sugen på att visa er, men samtidigt vill jag hålla på det tills det är klart – och då ska ni få se hela processen med. Det blir faktiskt otroligt bra!
Här är ändå en liten sneakpeak, under arbetets gång!
Åh, jag har ju en till nyhet, en riktigt god sådan – jag har fått min 10% tjänstledighet beviljad! Generellt är det ju värdelöst att gå ner 10-20% eftersom du ändå kommer göra HELA jobbet men bara få lägre betalt, men den här tjänstledigheten kommer utformas så att jag jobbar 100% de 6 vintermånaderna (1 oktober till 31 mars), och sen jobbar jag 80% sommarmånaderna. Det kommer jag ta ut som en ledig dag i veckan (på ett sätt som måste funka med jobbet så det kan variera) för att ha mer tid att lägga på trädgård och gård. Det är lite av en present till mig själv, att få möjlighet att lägga lite mer tid här hemma på det jag tycker är roligast, och det blir test ett år. Att jag har fördelat ut så jag ligger på 90% hela året är helt enkelt för att den ekonomiska minskningen ska bli jämnare och kanske inte riktigt lika kännbar.
Så, nu tar jag ett ordentligt nackgrepp på mig själv, och så vänder vi det här året till det bästa vi kan göra av det. Nån mer som hakar på?
Målbild, glad, lite solbränd och i full fart på gården.
Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.
För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.
Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).
Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.
Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.
Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.
Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!
Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.
På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.
Men.
Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?
Slutet av 2016.
Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.
…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.
Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.
När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?
Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…
Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.
Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….
Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!
godatankar.com 