Känner för att skriva av mig lite men har inget vettigt att säga, så ni får 5 snabba tankar från de senaste dagarna.
I morgon hämtar vi en tuppkyckling av rasen Silverudds Blå till, inte besläktad med de vi har nu. Dels för att få in lite nytt blod inför att vi ska börja (förhoppningsvis) ruva fram lite kycklingar men även för att det är lite lite med 1 tupp på 11 hönor. Den här snyggingen kommer bli svart och jag hoppas att han kommer gå ok att introducera till övriga flocken…
Det är den svarta i mitten, just nu ser han ut så här……men han kommer ser ut ungefär så här som vuxen. Snygg va?!
Jag har klippt mig i ny frisyr – jätteskönt med lite kortare hår! Lite jobbigt att jag inte helt landat i hur jag ska styla det för att inte se ut som en liten badboll dock…. Och blev lite deppig av insikten att jag ser så mycket äldre ut nu i mitt korta hår än sist jag hade kort hår (vilket ju är logiskt eftersom det var typ 9 år sedan jag hade kort hår sist?).
Jag känner mig efter min delvis ”ofrivilliga” paus från träningen en månad riktigt laddad att börja träna igen? Min kondis var ju inte på topp innan och var rent usel nu, men jag känner att det finns liiiite jävlar-anamma i mig nu för första gången sedan utmattningen. Framsteg rent psykiskt om inte annat! Jag hoppas min pepp håller i sig så jag kanske hinner känna att det går framåt fysiskt med.
Det har varit en ganska intensiv men kul dag på jobbet idag, och ett möte med vårt bygg- och fastighetsnätverk gav mängder med energi! Dock blir det ju likt med en sockerkick en dipp en stund efter när man känner hur mycket energi det även tar att hålla i sånt här, men det är jag ju beredd på numer.
En MASSA otroligt engagerade människor!
Jag är likt ALLA andra väldigt o-pepp på vintern som kommer ”igen” nu i veckan. Det är en ny dimension av oro nu med för alla djur som ska klara kylan… Grisarna har fått mängder med hö i sitt lilla hus och i hönshuset har vi nu även satt på plexiskivor för fönstren så vi har gjort allt vi kan, men ändå. Det blir kallt för katterna med, de har ingen uppvärmd yta de kan vara på även om vi har öppet till vårt stall tex. Sen ska man ju se till att alla djur har vatten och inte is med… De enda jag INTE bekymrar mig för i kylan är ankorna, de verkar HELT obrydda över vad det är för temperaturer eller väder ute!
Hönshuset är nu med sista tillägger av plexiglas på insidan helt tätt förutom där vi VILL ha ventilation. Stor skillnad för hönorna!
Sådär, det var vad som for runt i hjärnan just nu, vad skönt det är att liksom få det ur sig med även om det bara är skitsaker. Kram på er!
Jag tappade lite tråden i fånga februari känner jag, det var en massa ord nu på andra halvan som jag liksom inte fick så mycket associationer till. Och lite tomt i huvudet i övrigt med känner jag, nu kommer lite av den där tröttheten som alltid kommer i slutet på vintern med.
Just nu är det den tråkigaste perioden för många saker faktiskt, det är inte så mycket att fota ute pga allt är dött och visset, och det är ingen snö som skapar vackra landskap. Lika död och vissen ser jag själv ut med så här års, huden är så blek så man ser nästan ut som blåvit lättmjölk och de mörka ringarna under ögonen gör inte direkt nåt för utseendet heller. Tittar jag på mina foton tillbaka i åren så tar jag i princip aldrig några bilder på mig själv så här i slutet av vintern, det blir nog först när vårsolen kan locka fram de första fräknarna och man får lite liv i ansiktet igen.
Inte ens håret vill vara med nu, det är frissigt och elektriskt och känns långt och stripigt. Nä, det är dags för lite förändring, och jag har äntligen fått en hyfsat klar bild över hur jag vill ha det – men jag tänker hålla er på halster lite ändå. På måndag är det dags, på morgonen tack vare att min fantastiska frisör kunde stuva om i schemat då jag med några kollegor kommer åka till Energimyndigheten i Eskilstuna på måndag-tisdag för lite utbildning. Vi ska hjälpa till med rådgivning när företagens elkostnadsstöd ska delas ut och vi ska få utbildning inför detta.
Nej men nu har jag haft den här frisyren i alldeles för många år?! Den har varit suverän och lätt att variera, men ni får det ändå bli nåt nytt ett tag!
Så, det är nog en ny frisyr jag längtar efter mest just nu – ja och så lite vårfräknar med då, men det senare lär ju dröja ett tag till…
På ett sätt så skulle kanske många klassa mig som modig. Modig för att vi byggde vår första hus som ganska unga när många tyckte det var galet mycket pengar. Modig för att jag bytte karriär mitt i livet och gav mig ut i något nytt och okänt. Modig nog att ta steget och förstå när jag behöver lyssna på mig själv och därpå återigen byta karriär för att orka med. Modig för att vi följde vår dröm att flytta ut till landet och börja leva gårdsliv. Kanske modigt för att jag delar med mig av mina svårigheter och tillkortakommanden här?
Jag är ganska höjdrädd med, men utmanar gärna mitt mod sådär lite lagom – typ som när man är fast förankrad i en höghöjdsbana till exempel.
Jag kan känna mig själv modig ibland med, när jag liksom radar upp det så här, men just i varje beslut som fattas så tycker jag att jag mest går på min magkänsla och intuition. Intuitionen lyssnar jag väldigt mycket på, jag litar faktiskt i hög grad på att mitt ”inre jag” eller vad vi ska kalla det, faktiskt känner vad som blir bäst. På det sättet kan jag känna att jag kan hålla mig själv om ryggen även om inte andra gör det. Ibland kan mod bara komma av tanken att ”det här har ju en massa andra människor gjort, om de klarar det så klarar säkert jag det med”.
Att byta karriär och bransch sådär mitt i livet är nog det beslut jag själv känner krävde mest mod. Men jag blev så väl omhändertagen och bra bemött, att det inte alls var det som oroat mig som blev jobbigt.
Att lyssna på intuitionen eller magkänslan KAN ju också göra att man avstår från allt det som känns läskigt och obehagligt, men i mitt fall är jag ganska bra på att identifiera känslan och låta den finnas där utan att ta över. Om inte magkänslan bara säger ”NEJ” förstås, då litar jag på DEN känslan och avstår… Men det där obehaget, det har jag övat på att hantera med, varje gång jag ska hålla i ett seminarium eller prata inför folk, då övar jag på det genom att ”Fake it ‘til you make it”, jag ger helt enkelt inte obehagskänslan rum nog att sväva iväg och växa utan försöker se den, acceptera den, men sen köra på ändå.
Jag tror att det som andra ser som mod är nog bara när jag gör saker där lusten överväger just den där oron eller obehaget, och då kanske jag inte känner att jag gjort ett sådär vansinnigt modigt val ändå.
Att ge sig på att själva lägga klinker på altanen kräver också lite mod.
Det ska tilläggas med att orken att jobba emot sitt obehag eller oro självklart varierar från dag till dag, och vissa dagar ORKAR jag inte ta utmaningen. Vissa saker är för mig alldeles för läskiga att jobba mot oron med också, även om det kanske är sånt som andra inte alls tycker kräver mod.
En sak jag är orimligt stolt över är när jag ser uttryck till mod hos mina barn med. Mod att berätta om sånt som känns jobbigt, mod att fråga tjejen man är kär i om hon vill följa med ut och äta, mod att be om hjälp när det är svårt och mod att fatta egna beslut. För finns det något jag vill skicka med mina barn så är det just att VÅGA PROVA (eller nu när jag skrev det så finns det faktiskt en massa saker jag INTE vill att de ska våga prova, men ni fattar). Att det är ok om det blir fel, men att det inte är ok att INTE följa sin magkänsla.
Må mina barn alltid ha modet att gå sin egen väg ❤
Vad är mod för dig? Vad önskar du att du skulle våga göra?
…det är vad rörliga bolånen förväntas ligga på inom kort, enligt SBAB. Ja jag vet, det här är den mest väntade lågkonjunkturen någonsin, klart vi har sparpengar osv, men alltså… aj? Vi har lån på ungefär hälften av gårdens värde, men det kommer bli åtskilliga tusenlappar i månaden framöver och vi kommer behöva tänka oss för lite mer.
Jag ska inte fördjupa mig på något sätt för jag är absolut inte så insatt, men jag kan väl konstatera att vi och ganska många fler kommer tycka att det blir lite jobbigt – och för de som har det sämre ställt eller kanske är ensamstående i ägda fastigheter så blir det såklart MYCKET jobbigt. Men ändå, det var ett besked som påverkade min dag i dag, och garanterat månader (eller snarare år) framöver, så det känns ändå rimligt att snudda ämnet – även fast det är det tristaste man kan skriva om så här på en blogg kanske.
Även nu så känner vi att vi gjort rätt ändå, här på gården finns det möjligheter att åtminstone göra små insatser i vardagen, åtminstone till sommaren när odlingen drar igång på riktigt. Kanske får vi tänka likt mormor fast på ett nytt sätt – att vi sparar pengar på sommaren då vi kan äta egenodlat, pengar som senare kan användas under vintern. För att förvara mat långsiktigt (egenodlad mat alltså) är verkligen inte det lättaste. Inte ens om vi på något sätt lyckas ”reparera” (eller mer bygga upp på nytt) vår jordkällare så är det enkelt att förvara exempelvis potatis en hel vinter. Nu menar jag inte på något sätt att vi är fattiga så vi bara har råd att äta egenodlad potatis, det är inte det, men det ÄR svårt att ta tillvara sånt man odlar för att kunna använda det under vintern. Just nu är vi självförsörjande på frysta tomater (typ som krossade tomater), äppelmust och de flesta sorters marmelad, men övrigt är inte så smidigt att förvara i längden.
Egna tomater är ju något att längta efter oavsett…
Därför ska det ändå bli väldigt kul att testa att odla vintertomater – tomater som med fördel lagras inne över vintern helt enkelt. Vi ska också testa två sorters pumpa (vintersquash och myskpumpa) samt en lagringsbar gurka (sikkimgurka), med förhoppning om ett tillskott på grönsaker till vintern. Jag ska även försöka få tag i frön till foderbetor för att ha att stötta upp till grisarna istället för enbart spannmål köpt av bonden under vinterhalvåret.
I kväll tänkte jag äntligen få tummen ur och få ner mina tomatfröer för i år – lite sent men jag ville heller inte starta för tidigt som jag gjort typ alla andra år… Jag ska också försöka få lite mer ork att under året fylla på mina sådder, det är där jag är sämst för jag har INGEN odlingslust från typ midsommar och framåt – och då behöver man ju fylla på allteftersom i landen för att inte stå utan till hösten.
Det lät säkert dramatiskt det här och det är det ju inte, men man börjar ju ändå tänka lite – och påverkade kommer vi ju alla bli. Hur tänker ni?
Jag tror det finns något talesätt eller citat som går ut på att misstag bara är misstag om man inte lär sig från dem, annars är de bara ett steg i utvecklingen. Det låter som ett bra sätt att förhålla sig till sina misstag och jag tror att jag kanske har ungefär den inställningen från grunden fast jag inte tänkt på det.
På ett sätt har jag gjort tusentals misstag, det blir ju fel en massa gånger i både jobb, relationer, privat och i alla andra situationer man kan tänka sig. Jag har verkligen inga problem att erkänna ett misstag och gör det ofta – men självklart försöker jag lära mig av det så jag helst inte gör samma sak igen.
Vad i hela friden har en snigel med detta att göra undrar du nu? Ingenting, absolut ingenting, men det blir ju för tråkigt med ett inlägg utan bilder och uppenbarligen tänker jag inte spontant att jag ska fota resultatet av mina misstag.
På ett annat sätt har jag gjort få misstag, om man ser till lite större grejor. De misstag jag i så fall gjort har nog alla varit i sammanhanget ”relationer”, antingen med vänner, kärlek eller med barnen. Med barnen är det så svårt att veta vad som blir stora misstag, det som kanske råkas sägas ogenomtänkt en vanlig tisdag kan fastna hos ett barn på ett helt annat sätt en det där stora bråket man hade om något. Jag hoppas och tror (oftast) att mina misstag med dem inte är irreparabla eller att de gjort stor skada på dem, men säker är jag ju inte förrän de blir vuxna själva. Med vänner är mitt största misstag nog att jag inte prioriterat de relationerna nog när jag var yngre, jag önskar att jag lagt mer tid och engagemang i speciellt vissa vänner när jag hade ”all tid i världen”, dvs innan barnen.
Jag kommer garanterat göra misstag framöver med, i alla sammanhang, men om jag slutar lära mig av dem – då säger ni till va???
Aldrig blir man så ompysslad och omhändertagen som när man ska opereras. Sköterskor som kommer och stoppar om en och kollar så man mår bra, och alla i rummet har bara just ditt välmående i fokus – helt seriöst, när händer det annars i livet?
Nu är jag opererad och klar för stunden, men kommer inte bli släppt innan jag kan kissa. Allt har gått kanonbra och det känns nu helt ok, som om jag har en urinvägsinfektion visserligen, men ändå ok. Fast då ligger ju fortfarande bedövningen och jag har fått smärtstillande såklart, det blir säkert värre en stund innan det blir bättre. Förutom att få bli ompysslad utan en motprestation så har det bästa varit kaffe och en ”landstingsmacka” efter operationen, sällan smakar nåt så enkelt så gott!
Lite fika med, och massor att dricka!
Känner mig såklart matt och trött, men är också så glad att ha det här gjort, mest för det psykologiska motståndet i en själv.
Äntligen börjar förkylningen lätta och efter vad som känns som en evighet inomhus så släpade vi oss ut för att regla klart taket i hönshuset idag – förhoppningsvis kan vi åka och köpa det gips som saknades nästa helg och få det klart (ja förutom målning och fogning då). Självklart hade vi sällskap av Stina hela tiden!
Snygg man känner sig med rödsnuten näsa och vinterblekt ansikte. Upp i taket ska hon helst, om hon inte sitter på nåns axel. Blir så otroligt mycket bättre detta!
Nästa vecka blir minst sagt lite annorlunda. På tisdag ska jag nämligen operera bäckenbotten – ett enkelt ingrepp som hjälper till där musklerna inte riktigt orkar med efter 3 graviditeter och förlossningar. Det var en vän som fick mig att få tummen ur efter att ha gjort en likadan operation – nu kanske vi är jämt upp eftersom jag tidigare visst inspirerat henne till en annan grej för ett par år sedan 🙂
2 till 7 dagar är den något diffusa beräknade sjukskrivningstiden på detta ingrepp, följt av 4 veckor utan styrketräning (stackars min övriga kropp), men sen ska allt vara good to go och jag kommer förhoppningsvis kunna springa, hoppa, lyfta, nysa och hosta efter behag, hahaha!
Jag hade lite ågren först inför att skriva det här, men sen kände jag bara att skit samma, det är inte så att jag gjort något fel (typ inte kniptränat, vilket jag har och som inte hjälper) och det är ju dessutom en supervanlig åtgärd – vad sjutton ska jag gå och tycka att det är pinsamt för. Så, vill ni kan ni ju skänka mig en tanke på tisdag 🙂
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…
Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.
En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.
Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….
Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här:viva la dirt league
Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!
Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!
Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
godatankar.com 