Jag tror det finns något talesätt eller citat som går ut på att misstag bara är misstag om man inte lär sig från dem, annars är de bara ett steg i utvecklingen. Det låter som ett bra sätt att förhålla sig till sina misstag och jag tror att jag kanske har ungefär den inställningen från grunden fast jag inte tänkt på det.
På ett sätt har jag gjort tusentals misstag, det blir ju fel en massa gånger i både jobb, relationer, privat och i alla andra situationer man kan tänka sig. Jag har verkligen inga problem att erkänna ett misstag och gör det ofta – men självklart försöker jag lära mig av det så jag helst inte gör samma sak igen.
Vad i hela friden har en snigel med detta att göra undrar du nu? Ingenting, absolut ingenting, men det blir ju för tråkigt med ett inlägg utan bilder och uppenbarligen tänker jag inte spontant att jag ska fota resultatet av mina misstag.
På ett annat sätt har jag gjort få misstag, om man ser till lite större grejor. De misstag jag i så fall gjort har nog alla varit i sammanhanget ”relationer”, antingen med vänner, kärlek eller med barnen. Med barnen är det så svårt att veta vad som blir stora misstag, det som kanske råkas sägas ogenomtänkt en vanlig tisdag kan fastna hos ett barn på ett helt annat sätt en det där stora bråket man hade om något. Jag hoppas och tror (oftast) att mina misstag med dem inte är irreparabla eller att de gjort stor skada på dem, men säker är jag ju inte förrän de blir vuxna själva. Med vänner är mitt största misstag nog att jag inte prioriterat de relationerna nog när jag var yngre, jag önskar att jag lagt mer tid och engagemang i speciellt vissa vänner när jag hade ”all tid i världen”, dvs innan barnen.
Jag kommer garanterat göra misstag framöver med, i alla sammanhang, men om jag slutar lära mig av dem – då säger ni till va???
Aldrig blir man så ompysslad och omhändertagen som när man ska opereras. Sköterskor som kommer och stoppar om en och kollar så man mår bra, och alla i rummet har bara just ditt välmående i fokus – helt seriöst, när händer det annars i livet?
Nu är jag opererad och klar för stunden, men kommer inte bli släppt innan jag kan kissa. Allt har gått kanonbra och det känns nu helt ok, som om jag har en urinvägsinfektion visserligen, men ändå ok. Fast då ligger ju fortfarande bedövningen och jag har fått smärtstillande såklart, det blir säkert värre en stund innan det blir bättre. Förutom att få bli ompysslad utan en motprestation så har det bästa varit kaffe och en ”landstingsmacka” efter operationen, sällan smakar nåt så enkelt så gott!
Lite fika med, och massor att dricka!
Känner mig såklart matt och trött, men är också så glad att ha det här gjort, mest för det psykologiska motståndet i en själv.
Äntligen börjar förkylningen lätta och efter vad som känns som en evighet inomhus så släpade vi oss ut för att regla klart taket i hönshuset idag – förhoppningsvis kan vi åka och köpa det gips som saknades nästa helg och få det klart (ja förutom målning och fogning då). Självklart hade vi sällskap av Stina hela tiden!
Snygg man känner sig med rödsnuten näsa och vinterblekt ansikte. Upp i taket ska hon helst, om hon inte sitter på nåns axel. Blir så otroligt mycket bättre detta!
Nästa vecka blir minst sagt lite annorlunda. På tisdag ska jag nämligen operera bäckenbotten – ett enkelt ingrepp som hjälper till där musklerna inte riktigt orkar med efter 3 graviditeter och förlossningar. Det var en vän som fick mig att få tummen ur efter att ha gjort en likadan operation – nu kanske vi är jämt upp eftersom jag tidigare visst inspirerat henne till en annan grej för ett par år sedan 🙂
2 till 7 dagar är den något diffusa beräknade sjukskrivningstiden på detta ingrepp, följt av 4 veckor utan styrketräning (stackars min övriga kropp), men sen ska allt vara good to go och jag kommer förhoppningsvis kunna springa, hoppa, lyfta, nysa och hosta efter behag, hahaha!
Jag hade lite ågren först inför att skriva det här, men sen kände jag bara att skit samma, det är inte så att jag gjort något fel (typ inte kniptränat, vilket jag har och som inte hjälper) och det är ju dessutom en supervanlig åtgärd – vad sjutton ska jag gå och tycka att det är pinsamt för. Så, vill ni kan ni ju skänka mig en tanke på tisdag 🙂
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…
Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.
En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.
Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….
Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här:viva la dirt league
Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!
Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!
Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
Nästan två decimeter tung, blöt snö har det kommit det senaste dygnet. Vi har varit ute tre gånger och skottat med fyrhjuling och snöskyfflar – ett arbete som känns lite onödigt och nödvändigt på samma gång eftersom snön ser ut att smälta bort om typ två dagar, men det är ju samtidigt för mycket för att INTE skotta.
INTE från i dag – det är så grått och snöar fortfarande att det inte blir några vettiga bilder.
Jag har så härliga morgnar nu på lovet, det är den bästa stunden på dagen tror jag. Oftast kliver jag och Filip upp först och äter frukost och dricker kaffe i lugn och ro. Jag gör i ordning grisarnas ”morgongröt”, vi ger hönor och ankor mat och vatten och ser över att alla djuren har det bra – det är en sån grundläggande tillfredställelse i att ge djuren sitt på något sätt. Ankorna är otroligt söta men verkar tämligen … korkade? Nåväl, de verkar trivas i hönshuset i alla fall, jag tror inte att de bryr sig om det ”renoveringskaos” som råder där inne. Det har ju inte direkt varit väder att åka och hämta gips än, och inte heller för att vara ute och bygga med det, så det får se ut som det gör just nu.
Nu känner jag mig som jag är 90 år eller så, men jag försöker just nu få bukt med vad som antagligen är en inflammation i min höft som ställer till det för mig. Har diagnosticerat mig själv med lite fulgoogling, hade samma problem ”förra gången” jag tränade och det verkar helt enkelt vara en inflammation i höftens slemsäck (underbart ord) pga överbelastning. Det där är ju knepigt i sig, både jag och höfter behöver verkligen träna, men uppenbarligen är stödmusklerna runt om inte starka nog vilket särskilt märks i vissa övningar som knäböj (squats) och så. Ska försöka undvika det som retar mest och träna alla muskler runt om, och nu kör jag en iprenkur för att kanske dämpa det akuta. Vi får se, sjukt jobbigt att ha konstant ont i höften i alla fall, mvh hon som väl snart bryter lårbenshalsen. Verkar inte vara så mycket annat att göra med det heller.
Nu ska jag inte gnälla om krämpor mer, i övrigt har jag det ju kanonbra! Faktiskt så bra att jag börjar bli lite uttråkad och rastlös här hemma, men det i sig är nog egentligen bra tänker jag. Jullovet är på något sätt det enda lovet som pga väder brukar bli vila på riktigt, alltså man kan inte sysselsätta sig med så mycket utan får bara gilla läget. Bra övning det med…. Jag HADE kunnat tänka mig lite småprojekt i form av målning i hallen osv, men helt ärligt får vi nog avvakta lite, det är ju precis vi går runt just nu ändå känns det som, och vi behöver kunna köpa skivorna till hönshuset med. Så vi vilar, hänger med ungarna, kollar TV, spelar och läser. Angående läsning förresten, jag som förr lätt klämde 8-10 böcker i VECKAN får nu jobba med koncentrationen för bara en i veckan. Helst vill jag ha sånt som bara är underhållning, lite deckare eller thrillers, och helst av mina favoritförfattare. Värst är såna där det är 87 personer med olika namn i storyn, då orkar inte huvudet hålla isär det alls. Tänker att jag ska fortsätta öva på att välja bok framför skärm ändå, så ger det sig säkert med tiden det med.
Som jag skrev tidigare idag så landade något i mitt huvud när jag vaknade i morse. För övrigt väldigt häftigt när man ”sovit på saken” och kommer fram till något efter att hjärnan i lugn och ro fått sortera ens tankar, även om det nu inte handlade om att det skett över en enda natt utan egentligen massor. I alla fall, det som helt plötsligt tedde sig helt glasklart var ju att jag ÄR ju inte riktigt frisk – från min utmattning alltså. Det är ju DÄRFÖR jag blivit så himla trött efter sociala kontakter och behöver planera in vila efter ett pulspass, jag ÄR ju inte frisk än? På nåt sätt har jag antagit att jag varit det, eftersom åtminstone försäkringskassan bedömer mig frisk nog för att jobba och det funkar typ ok, och vardagen funkar ju också ok. Men om jag istället går in med inställningen att jag fortfarande är sjuk, om än på bättringsvägen, så förstår jag mig själv bättre. Då är det inte konstigt att jag blir socialt bakis och behöver vara väldigt noga att lyssna på min egen kropp och knopp!
Jag vill fortsätta fota med, det är SÅ kul!
Nu har jag ju inte som målsättning att ”bli som förut” eftersom det gjorde mig sjuk, men jag tänker ju ändå att jag både ska kunna träna och träffa hur mycket kompisar jag vill utan att bli helt färdig efter, och där är jag ju uppenbarligen inte än. Tänk vad svårt det kan vara ibland att se sig själv klart?
Det här hänger lite ihop med vad jag tänker om året som ska komma. Jag har inga mål och planer som så, men såklart ändå en riktning för mig själv. Många saker har jag övat på hur mycket som helst i år, och det tänker jag egentligen mest bara fortsätta med. Som att vara snäll mot mig själv även inuti huvudet, att lyssna på mig själv när jag behöver vila, att låta allt bara få vara typ ok utan att tänka att något alls behöver vara perfekt. Jag vill ju mest av allt jobba så mycket som möjligt här hemma på gården, att vara ute mycket och låta kroppen göra det den mår bäst av, och för att orka med det rent fysiskt så vill jag fortsätta prioritera träning (som även ger ett skydd mot stress rent psykiskt som bonus). Jag vill jobba med mina relationer, jag vill göra roliga projekt som ger utlopp för min kreativitet och jag vill bli ännu bättre på att leva här och nu och glädjas åt det. Rent generellt är jag på rätt spår när det gäller mig själv känner jag, och det kommer jag fortsätta jobba med.
Rent fysiskt så skulle jag ju vilja gå ner till mina planerade max 80% under de 6 sommarmånaderna då det finns mest att göra på gården, men mellan elpriser, lågkonjunktur, bensinpriser och höjd ränta så får vi väl se om det är möjligt ens i år. Just nu ser det tämligen mörkt ut på den fronten, och då har vi inga extravaganta utgifter, dyra vanor eller dåliga löner.
Jag hoppas på lite ungar till våren och sommaren med, i form av kycklingar, ankungar och kanske griskultingar? Förhoppningsvis funkar det också bra att låna sommarfår med, det hade varit så roligt att få testa. Jag hoppas på en bra odlingssäsong och att jag hittar ett bra sätt att odla i växthuset, att vi får en skön och varm sommar och att barnen trivs i skola och dagis. Jag önskar det blir lugnt i omvärlden, att kriget får ett slut och att det lägger sig ett välbehövligt lugn, men jag tror kanske inte riktigt på det. Vi får väl se.
Det är lite oklart om min extrema trötthet efter sociala kontakter har ökat jättemycket på sistone, om jag bara inte träffat så mycket folk på länge eller om jag bara blivit bättre på att identifiera att jag är trött – men HERREGUD så trött jag är nu. Vi har varit hos svägerskan med familj i deras stuga i skogarna utanför västervik och sovit en natt där, men min ork tog nog slut ungefär vid 17-snåret dag 1 – jag tror inte jag var så mycket tillskott efter den punkten och inte dagen efter heller. Men det var väldigt trevligt att vara iväg också, det är liksom inte jobbigt för att det är tråkigt eller känns ansträngt, det är liksom jobbigt även med folk som är trevligt att träffa.
Dagen efter svängde vi förbi Tobbes sommarfamilj från när han var liten och köpte med oss fyra otroligt söta mignon-ankor. Dessvärre var jag fortfarande aptrött i huvudet, så jag kände mig rent otrevlig nästan när vi åkte därifrån för att jag inte orkade prata mer. En kontakt i veckan verkar vara typ max… Men i alla fall, kolla här vilka söta små ankor!
Tanken är att de till sommaren kommer få gå ihop med hönorna, men just nu får de bo själva i hönshuset.
I dag hade jag tänkt att jag skulle åkt och tränat, det var ett specialpass nu på morgonen som var både styrka och flås (crossfit), men jag kände på morgonen att jag absolut inte orkade det idag. Även om vi ska fira nyår helt själva så ska det ju ändå fixas lite mat och hela familjen är ju också hemma och är bra om man orkar med åtminstone litegrann, så jag fick tänka om. En bra sak är annars att jag HAR kört ett par riktigt flåsiga pass den senaste tiden, det är typ första gången sedan jag blev sjukskriven förra året som jag känner att jag klarar det – utan att få känslan att jag får en stressatack typ. Däremot tar det ganska hårt på mig än och jag behöver typ lägga mig och vila en bra stund efter – så det är inte något jag kan göra utan att planera in vila också än så länge.
Det här blev ett lite hoppigt och icke-nyårsaktigt inlägg visst, men som sagt är jag rätt trött. Vi har i alla fall lite planer på mat, det blir rösti med vispad färskost, rödlök och rom till förrätt, entrecote med hasselbakspotatis och rödvinssås till varmrätt och chokladfondant till efterrätt. Jag får nog återkomma igen, antingen senare eller i morgon, med lite tankar om det gångna året och det som kommer. Tills dess önskar jag er ett gott nytt år!
Jag har en sån avsmak nu för sociala medier känner jag, lite som man har för julmat efter man ätit för mycket. Instagram har länge varit min favorittillflyktsort, men sedan de ändrade algoritmen för 100’e gången så tycker jag den har tappat allt. Jag VILL inte få en jävla massa reels och tips på vad jag vill se, flödet blir bara samma saker eftersom den anpassar sig efter vad jag råkat kolla på och det rörliga är dels lätt att fastna i men heller inte alls så vilsamt som bilder är. Jag vill ha instagram som inspiration till fina bilder och för att se vad nära och kära sysslar med, inte som nåt substitut för tiktok.
Det får helt enkelt bli mer blogg och bloggande och mindre instagrammande, fast det varit så smidigt och roligt att uppdatera där.
Gjorde en reflektion i går med, liiiite på temat socialt – i går kunde vi äntligen fira jul med min bror och hans familj. Det var så himla trevligt och vi hängde hela dagen, opretentiöst och bara mysigt, men herregud vad socialt ”bakis” jag blir fort nu efter utmattningen? Jag har nog inte riktigt tänkt på det så mycket, men efter att jag har träffat vänner så behöver jag MASSOR av vila? Och snälla missförstå mig rätt, jag både vill och behöver träffa vänner för att ladda upp på ett annat sätt, men jag får uppenbarligen också planera in massor med social vila efter. Efter en vecka på jobbet har jag knappt nån ork att vara mer social så helgerna blir oftast bara vi i familjen – jätteskönt men när ska man då orka/hinna träffa vänner? Efter gårdagens jättemysiga häng med brorsan så känner jag att jag helst vill vila från sociala kontakter typ ett par dagar allra minst, eller helst en vecka. Jag känner det mycket tydligare nu helt plötsligt än under själva utmattningen (om jag på något sätt ska definiera mig som frisk men inte symptomfri nu då) att det tog enormt mycket energi samtidigt som det fyller på det välbehövliga sociala kontot med. Knepigt det där, känner mig riktigt socialt bakis idag.
Änskar den fina frosten och snön kunde stannat kvar med, vädret idag är inte direkt inspirerande…
Det ska träffas lite mer släkt här nu i dagarna, och jag får väl bara planera för att vila därefter så blir det nog bra. Det ska faktiskt bli väldigt skönt att fira nyår själva här hemma känner jag nu, dels för att jag inte behöver vara uppe till tolv om jag inte känner för det och dels för att det inte tar så mycket energi. Med det sagt dräneras batterierna stadigt men långsamt med hela familjen hemma hela dagarna med, det är småtjafs och tjat, syskonbråk och matplanering mm som gör att det pyser ut, men åtminstone inte mer än i väldigt långsam takt.
godatankar.com 