Sitter vid sidan av badplatsen i Gränna, fullt påklädd och med en handduk för extra värme i de kalla (men sydliga?!?) vindarna. Maken, Lukas och Filip är o och badar en sväng i det kyliga vattnet, så trist semesterväder när man inte får lite värme.
Jag har en halvdan semester, konflikter med barnen från dag ett har liksom tagit all energi och nu lämnat mig i en ganska deppig känsla. Normalt sett är alltid mitt utgångsläge ”glad”, men hittills på semestern har det istället varit ”ledsen” som legat som grundkänsla, och det i sig tar energi och gör mig ledsen. Vi har pratat, resonerat, dividerat, försökt hitta anledningar, saker vi skulle gjort annorlunda och allt vad man kan tänka sig, men läget känns tämligen låst just nu. Det är ingen allvarlig sak på det stora hela, men ett sviket förtroende där jag inte trodde det, och nu får jag inte bort känslan.
Gnälligt för en ”skitsak” kan tyckas och jag har försökt skaka det av mig, men det går inget vidare. Vi gör ju saker ändå, träffar kompisar och har över folk och det är trevligt såklart, det är bara MIN känsla som lägger sordi på allt. Det gör mig arg oxå, bara det.
Jag ville i alla fall säga att om du inte har glada, lyckliga barn som njuter av sommaren så är du inte själv. Normalt sett tar jag inte åt mig av saker jag det i sociala medier, men just nu känns det som det är ”lyckliga familjer” överallt. Jag vet naturligtvis att så inte är fallet, men ändå. Kanske kan jag bjuda på en motvikt till det hela, så känns det inte så misslyckat om alla bråkat och semesterkänslan inte infinner sig.
Vi fortsätter försöka ha det trevligt ändå, såklart, snart ger det sig väl kanske. Kram på er, särskilt alla kämpande föräldrar!
Ps, livet på gården är ju fortfarande helt ljuvligt så förutsättningarna finns ju liksom
Nu har nästan min första semestervecka gått, och den har mentalt varit helt och fullt skit. Den började med en jättekonflikt med ett av barnen dag ett, som fick ganska stora konsekvenser. Det finns INGET som så totalt tar död på precis all min energi och glädje som konflikter med ungarna (de rör ju i princip alltid bara skärm-/speltid) och den här var inget undantag. Har alltså noll lust med nånting egentligen innan, och är förutom att vara ledsen och förbannad över själv konflikten även ledsen och förbannad för att den har förstört min semestervecka och på att ha blivit tvingad införa en massa åtgärder jag helst velat slippa.
Kvittar hur mycket vackra sommarkvällar man fotar när man bara är ledsen inuti.
Men men, ni som följer på instagram har inte sett de delarna (såklart) utan har sett det vi gjort ändå – nämligen installerat vår altandörr jag skrivit om tidigare i vardagsrummet. Under hela vintern har jag saknar ljusinsläpp i vardagsrummet från östersidan och nu på sommaren har jag saknar en liten altan med morgonsol att dricka mitt morgonkaffe på. Ingetdera är ju något vi hade KÖPT altandörrar för, men nu kom det ju som sagt med på köpet.
Att ta upp ett helt hål i ytterväggen i ganska stor storlek är inget vi direkt gjort innan, så det kändes lite läskigt. Kunde som tur var bolla lite teknikaliteter med en gammal kollega, så nu känns slutresultatet väldigt tryggt. Likt när vi höll på med badrummet kunde vi konstatera att huset är väldigt gediget byggt, så himla skönt! Det krävdes dock ett lån av en tigersåg för att ta sig igenom råsponten, men då gick det fort.
Från alla första starten.
Nu är vi nästan klara på utsidan, det är ett foder som ska målas ytterligare en gång innan det ska upp, men det är tätt till att det kommer regn. På insidan ska vi ha både smygar och lister, men orken tog lite slut efter 4 intensiva arbetsdagar så vi kommer pausa nån dag eller så innan vi gör klart. Egentligen borde jag ju på influenser-vis inte visa förrän det är stylat (haha) och klart, men orkar inte vänta.
Gick såklart en elsladd till utebelysningen rakt igenom öppningen med, men det får vi lösa. (Elen är avstängd såklart)
Är i alla fall fantastiskt nöjd över själva nya dörren med medföljande liten morgon-altan. Även om jag inte hunnit dricka mitt morgonkaffe där än så satt vi där igår kväll och firade att den sitter på plats nu. Eftersom det väntas ösregn hela dagen i dag får jag sitta inne i vardagsrummet och glädjas över ljusinsläppet (och spela Diablo), tills vi får ork nog att fixa med detaljerna.
Hoppas ni har en bättre start på semestern i alla fall, och har ni inte det så är ni i alla fall inte ensamma!
För det första, kan vi enas om att vårt samhälle är lite galet, när man jobbar större delen av sitt livet och den absolut största delen av varje vardag går åt till att åka till och från jobbet och att jobba? För det andra – det finns de som verkligen brinner för sitt arbete och för att göra karriär eller som helt enkelt gör jobbet till sitt liv, men det är inte de jag tänker att detta gäller. För det tredje så finns det även en STOOOOOR portion människor som inte har i princip någon möjlighet att påverka sin livssituation (tex ensamstående föräldrar), och det är inte de jag tänker på heller när jag skriver just nu.
Så, för mig och maken så är det självklart så att man lockas något enormt av tanken på att ta sig ur sitt ekorrhjul, att själv ha hela makten i sina händer att arbeta för sig själv. Fast att säga hela makten är ju också fel, för såvida man inte typ vinner på lotto så kommer man ju ändå vara tvungen att arbeta med såna saker som man måste för att överleva, tex att odla mat eller så.
Med Flax hoppas vi att vi kommer bli självförsörjande även i framtiden på ägg.
När vi köpte vår gård så var det ju för att det var ett liv vi verkligen kände att vi ville leva. Långt från städer och trafik och med typ hur mycket möjligheter som helst (som vi känner det). Samtidigt så har vi naturligtvis en hel massa utgifter som vi INTE kan göra så mycket åt, såsom räntekostnader och en stor del av matkostnaderna, och även pengar för amortering och ”gårdsinvesteringar” (dvs allt från målarfärg till material för att bygga tex pergola och pengar som ska sättas av för att kunna byta tex en trasig bergvärmepump mm). Ingen av oss har några dyra vanor eller hobbies – det vi lägger mest på varje månad är nog träning för familjen men det är ju också enormt viktigt för att vi ska leva bra liv framåt.
Min förhoppning och plan med att bo på gården är att vi båda vuxna ska kunna jobba mindre sommarhalvåret och sen kanske heltid på vintern, när det ändå inte är så mycket att göra på gården – men just nu med räntor, inflation, matpriser och elpriser mm så är det svårt att gå ner i tid och ändå behålla lite marginaler. Med tre barn finns det också gränser för hur mycket vi vill påverka deras liv (vi vuxna skulle tex nästan kunna leva på det vi odlar på gården under sensommar/tidig höst, men att begära att barnen ska göra det helt och hållet känns dömt att misslyckas om man vill behålla någon form av god ton i familjen), de ska ju kunna ha lite aktiviteter och så med. Sen är det ju lurigt med egen odling med, det är alltid något som inte tar sig, eller som dör pga kyla eller torka, och det kräver MASSOR med tid för att få till odling i större skala.
Just nu är vi som mest självförsörjande sommar-höst på potatis, svartkål, rabarber, bär, tomater, zucchini, eventuellt gurka och förhoppningsvis äpplen. Inte direkt hela kostcirkeln även om det är ett välkommet tillskott!
Men ändå, vi har ett drömmål och något att jobba för, vilket är mindre tid på jobbet och mer tid på gården. Bara det är en stor vinst mot för ett par år sedan, när allt bara skavde men jag inte ALLS visste vart jag ville. Kanske vi om några år kan göra verklighet av planerna – på ett sätt lite sorgligt för samtidigt är det ju NU när barnen bor hemma man skulle vilja ha mer tid med dem.
Sen ska tilläggas att det arbete man har ju också ska vara ett arbete där man trivs, har roligt, utvecklas och allra helst jobbar för något bra – och där har jag det väldigt bra förspänt!
Nåväl, slut på svammel, jag fortsätter nu ha min enda lottorad och hoppas på en drömvinst – men jobbar vidare för att komma närmare drömmen om att vara ur ekorrhjulet med…
PS, på torsdag börjar min semester och jag längtar såååå mycket just nu!
Nähä, nu på lunchen tog jag tag i mig och förde över bilderna från kameran till datorn, från midsommar. Kolla vilken fin familj jag har! Helt otroligt att jag lyckades få på en skjorta på alla grabbarna, OCH att alla kollade åtminstone vagt åt kamerans håll! (Notera att jag just blivit omvuxen av tonåringen)
Jag kämpar lite just nu med min självbild känner jag, det går upp och ner. Kände mig väldigt fin i den här klänningen men nu när jag ser bilden så känner jag bara att jag är mycket större än jag brukar vara. Oftast kan jag skaka av mig det och bryr mig inte alls lika mycket längre, men speciellt nu när jag inte kunnat träna på en månad så känner jag mig så obekväm. Jag tränar INTE för att bli smalare, det är inte det jag menar, men när jag tränar regelbundet känner jag mig mer hemma i min kropp och såna här tankar blir inte lika påträngande. Jaja, nu har jag ju kommit igång igen så det löser sig ju. Övar också på att utmana mig med att faktiskt lägga upp bilden ändå, fast jag inte känner mig ”nöjd”.
Så, här är jag i alla fall, med dumheter i skallen och allt! Och fin också, jag vet.
I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.
En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.
Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…
Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!
Ok, först – jag är superglad för att antibiotikan verkar funka (även om jag inte ropar hej än för halsmandeln är fortfarande svullen ”utanpå” halsen. Det är fantastiskt väder och jag har haft en kanonhelg – ok? Den här känslan är oftast den som dominerat, men jag har en helt annan också som kommer och går lite i styrka.
Jag TROR det är pga antibiotikan jag är så där lite ”svidig” i magen, ni vet, som om man håller på att få magkatarr typ, eller som jag kanske mest förknippar det med – när man känner sig riktigt stressad. Jag tror att det beror på antibiotikan eftersom det började typ samtidigt som jag började äta den (har tagit mig igenom ungefär 2/3 av behandlingen). Problemet är bara att min kropp och mitt huvud inte riktigt vill tycka att det är bara antibiotika, utan de tycker att jag helt plötsligt känner mig ganska stressad. Och är det något mitt huvud och min kropp säger ifrån på skarpen om nuförtiden så är det om jag känner mig stressad. Jag blir lite deppig, orkeslös och framförallt STRESSAD av att känna mig stressad när jag inte är stressad?!?
Kroppen orkar just nu ingenting jämför med vad den brukar, och jag BLIR lite stressad över att vara inne på 4::e veckan utan träning, för träningen hjälper ju både till med stress och får övriga kroppen att må bra. Dessutom har det ju nu gått så pass många dagar att jag rent faktiskt tappar lite av de få muskler jag kämpat så hårt för att få till.
Hjärnan är det lika illa ställt med, jag är ännu mer glömsk och dessutom lite orolig i mig själv känner jag. Trots att jag tycker att det är ett ord som jag normalt sett aldrig förknippar med mig själv så måste jag nog ändå säga att skör* är just hur jag känner mig mentalt. Jag sover kasst och har gjort ett tag, först pga förkylning, sen halsont och senast av känslan av att jag är stressad. Jag VET att jag sover bäst efter ganska mycket (eller vad min kropp och knopp anser vara lagom) vila under dagen, men det är svårt när den här stresskänslan (som egentligen inte är en stresskänsla) strålar ut från magtrakten.
Helt omotiverad bild på en vallmoknopp – men det var den som i mobilen bäst fångade känslan i mig just nu.
Det gör mig lite ledsen att det krävs så lite för att gå tillbaka så mycket (som det känns). Det är säkert så att när jag är färdig med antibiotika och magen slutar protestera så kanske allt går tillbaka till den statusen jag hade på stresshanteringen innan infektionen – vilket ändå var rätt ok. Men när det känns jobbigt och man är trött så är det så lätt att fastna i känslan att det ”kommer vara så här för alltid”.
Ni hör ju att jag förstår att det är ett tillfälligt bakslag, vilket jag ju gör rent objektivt, men samtidigt är det just de här känslorna som kommer och varierar i styrka som känner jobbigt just nu. Det är ändå ganska mycket efter utmattningen som inte är som innan – och även om långt ifrån allt är negativt så kommer det ändå ibland såna här bakslag när det gör mig ledsen. Som nu de senaste veckorna när jag inte kommer ihåg NÅNTING typ och hjärnan bara känns tom – då blir jag lite ledsen för det känns som ett misslyckande, fast jag vet att det är som det är.
Nåväl, mycket navelskådning från mig såhär på kvällskvisten, men det hjälper mig så mycket ändå att få ner det i text. Tack hörni, tack för att ni lyssnar och för att det helt utan faktiska grunder känns som ni förstår.
Vilar i skuggan en stund efter en kort sväng i landen för att rensa lite, men orken är ganska liten. ”En liten halsböld” var till slut svaret jag fick på mitt envetna halsont, andra turen till läkaren. Med tanke på att det verkade ta ca 2 minuter för att få svar på att det var streptokocker som låg bakom så kunde de ju kanske kollat redan första gången kan man tycka. Halsböld innebär att det bildats var bakom halsmandeln, har man tur och den är liten räcker det med antibiotika, annars får man ”åka in och skära upp den” för att tömma den. Hua, jag hoppas verkligen antibiotikan hjälper… Det är något mindre ömt kanske, men inte mycket.
Har inte haft så mycket lust att skriva i veckan heller, halsen har gjort ont och humöret har inte varit på topp. Det händer ju så myrket ute med, jag orkar små rundor för att det är så himla skönt att komma ut och göra något konkret.
I växthuset blommar den tidigaste potatisen med väldigt vackra blommor – förhoppningsvis kan vi skörda egen färskpotatis till midsommar.
Annars blir det mest blandad vila, jag testar just nu bookbeat och lyssnar på ljudbok – inte minst när jag ska sova eftersom det är det mest sövande som finns, oavsett hur spännande det är. Det blir lite korsord och ibland bara till att sitta och dumglo på de fina omgivningarna, inte dumt det heller.
Jaja, med penicillin bör jag ju vara smittfri inom ett par dagar åtminstone. Som tur är är ingen annan i familjen drabbad, och så vill jag ju gärna hålla det med såklart. Kram på er.
I morse började ÄNTLIGEN mitt halsont minska lite, och jag kände mig lite mindre hängig. Jag har jobbat hemifrån i veckan eftersom jag varit sjuk – det har varit så mycket frånvaro med VAB, helgdagar och konferenser att jag började hamna lite väl mycket efter annars. Det har gått lite trögt och jag har pausat och sovit på soffan – något jag aldrig lyckas med om jag är frisk, så det är ett tecken om något på att jag är sjuk. Tyvärr fick jag jätteont i halsen nu igen på kvällen, min teori är att ett litet glas rom gjorde sitt igår för att ”desinficera” halsen, så nu gör jag om det igen. Inte alls plågsamt tänkte jag säga, men faktum är att det faktiskt gör rätt ont just när rommen glider förbi min ömmande sida i halsen.
Inget trädgårdsarbete, men korta rundor ut för att bara få lite luft. Och dokumentera, såklart!
Så, det kommer bli en långhelg som till 100% styrs av vad jag orkar med, snarare än vad jag egentligen planerat mentalt för. Men det blir bra det med! Hoppas på snabb bättring ändå, så att åtminstone NÅT av långhelgen blir under ”frisk” flagg (fysiskt, den mentala biten är ju lika knäpp som vanligt!).
Vad ska ni göra denna långhelg (om ni tagit klämdags-ledigt)?
Nehej, nu har jag ”sunkat runt” här hemma sedan förra torsdagen – först långledig och sen förkyld. Har jobbat hemifrån den här veckan när jag varit som mest förkyld, men som tur är så har den börjat ge sig nu för i morgon håller jag i en konferens-dag. Eller seminarium/workshop dag – vet inte exakt hur jag ska definiera det?
I vilket fall har jag ju innan jag blev förkyld gjort det jag gillar mest, dvs skrotat runt här hemma i jobbar-kläder och grejat, men nu har jobbet på gården stått helt still ett par dagar och jag har suttit och jobbat i myskläder. Till slut slår det faktiskt över även för mig, och i går kväll fick jag ett sånt himla sug att bara klä upp mig litegrann, göra sig lite fin och befinna sig bland folk igen. Orken brukar ta slut fort, men samtidigt får man ju passa på när suget kommer. Kanske räcker det med en kort shopping-tur i helgen, jag behöver några t-shirts och ett par shorts till sommaren, och ibland kan det vara allt jag orkar med i social väg, vi får väl se. För ett år sedan var vi i alla fall finklädda, på bästa M&T’s bröllop:
Riktigt så här fin behöver jag såklart inte vara just nu, men bara nåt annat än skitiga arbetskläder eller myskläder liksom.
Nähä, jag ska dra på mina jobbarkläder igen nu ändå en sväng, innan middagen. Skönt när orken saktar börjar återvända så man kan greja lite ute igen.
Två saker jag sett eller hört i veckan fick igång detta blogginlägg – först var det apropå att Rachel (Yogagirl) är höggravid och sen var det när jag lyssnade på Gynning och Berg. Berg hade fått kloka ord från Niklas Strömstedts mamma (om det nu är relevant och jag minns rätt), om att det alltid är svårast i livet när man befinner sig med fötterna på olika plattformar – tex mellan ”ung” och ”medelålders” eller så. I alla fall.
Jag satt i köket och bläddrade förbi Yogagirls gravidmage en dag, och slogs över att jag nu faktiskt äntligen har fått tillbaka hela min kropp alldeles bara till mig själv? När man är gravid delar man ju kropp och när man ammar ger man av sin kropp – och när man har småbarn delar man absolut sin kropp med någon som gärna vill vara nära och helst i famnen. Eftersom jag har långt mellan barnen så har jag ju i princip delat min kropp med barn under typ 16 års tid – men nu är Filip 6 och det är nog oftare jag som drar upp honom i famnen och vill gosa än tvärtom. Så jag har liksom fått tillbaka min kropp nu, absolut begagnad, lite sliten och inte samma som jag började låna ut någon gång för drygt 16 år sedan givetvis, men nu är den bara min igen.
Tre gånger har jag haft förmånen att ha varit gravid, något jag inte skulle bytt bort mot något i världen men som såklart slitit på kroppen.
Jag försöker ge den det den behöver så gott jag kan, jag tränar och slitna axlar ömmar när jag ska sova om nätterna, min träning nu är det dyraste jag någonsin unnat mig själv. Jag ”lagade bäckenbotten” för att ge kroppen bättre möjligheter att kunna röra sig fritt (förresten nåt av det bästa jag själv unnat mig). Jag äter hyfsat vettigt med hemlagad mat, relativt lite halvfabrikat/snabbmat och mycket grönsaker och fibrer. Jag ser till att jag åtminstone kommer i säng i god tid för att ha TIDEN jag behöver för att sova ordentligt – även om jag rätt ofta sover kasst. Jag läser böcker istället för att scrolla på kvällen och jag tar pauser när jag kommer på att jag behöver (vilket kanske inte i ärlighetens namn jag kommer på tillräckligt ofta, men ändå). Jag spenderar merparten av min lediga tid med att arbeta på gården i lagom takt, så kroppen får absolut vardagsmotion även om jag har ett skrivbordsjobb. Samtidigt protesterar kroppen lite mer högljutt för varje morgon och de småskador och inflammationer man drar på sig är allt svårare att bli av med.
Hur som hur så behöver jag släppa den där andra foten som står kvar på en plattform som tillhör ett yngre jag, sluta balansera och istället förhålla mig till att kroppen är visserligen bättre begagnad, men den är åter MIN och den är (typ) hel och frisk. Sluta känna att det är konstigt och ovant och att jag ser gammal ut med skrattrynkor kring ögonen, och istället bara koncentrera mig på att skaffa fler av just dessa. Inte känna att jag behöver forma kroppen för att medierna säger att jag borde det utan istället forma om garderoben för att passa kroppen. På tal om garderob förresten, Underbara Clara tar alltid såna fantastiska bilder på sig själv i hemmamiljö – men av alla ställen där jag ser ut på olika sätt så är det då inte på hemmaplan jag känner mig snyggast. Här är det ju 100% fokus på funktionellt och tåligt och SKÖNT, arbetsbrallor paras ihop med slitna, håliga toppar med färgstänk på och skorna bekläs med antingen muckboots eller foppatofflor beroende på väder. För att må bäst på gården vill jag behöva tänka NOLL på kläderna – jag ska helst knappt känna att jag har dem på mig och absolut inte känna att jag behöver vara rädd om dem.
Haha, jag fotar mig ju aldrig när jag gör gårdsjobb, det är ju tex bara när jag som här skulle skicka nåt knäppt meddelande till maken typ Eller som här, när man är extra snygg efter en omgång med röjsågen
Nu svamlade jag visst ut lite – men kontentan av det hela är att jag ska ta min fungerande, bättre begagnade kropp med alla dess skavanker och ta klivet upp på den plattform där det inte krockar med min tidigare självbild. Och med det blir det förhoppningsvis mer balans med i tillvaron!
