Personligt

Vilse

/ LindaG / Lämna en kommentar

I morse när jag stod framför spegeln i badrummet och plockade på mig ansiktet för dagen så for tanken förbi att jag fyller år på lördag. Jag brukar ändå gilla födelsedagar, man blir ju aldrig firad annars så någon dag om året är det ju väldigt trevligt, och jag älskar att få paket, men nu kändes det bara … ingenting? Jag stod där och kände hur deppigt det kändes att bara vara helt likgiltig inför en annars rolig sak. Ibland kan man ju gå runt hur länge som helst och bara inte kunna fånga vad det är som gnager, men bitarna föll väl på plats under natten eller nåt, för i morse kändes det väldigt tydligt.

Jag har tappat bort mig.

Jag har (tack och lov) fortfarande en i grunden positiv syn på det mesta, men jag är ganska säker på att jag brukade kunna ha roligt – och till och med VARA rolig ibland. Jag gillar ju att göra saker nu, men det mesta handlar om att man får en känsla av lugn (tex promenader i naturen) – jag vet inte hur länge sedan det var så att JAG faktiskt hade roligt? Det känns mest som hela jag består av en massa jävligt tråkiga måsten och rutiner (för att ens få vardagen att gå ihop), inget tålamod och ”polis”-sidan av mig där man mest hela tiden kollar så ungarna har gjort läxor, duschat, bytt kläder (ja, jag har ju tre killar som tycker det är pest) och annat så jag måste vara den tråkigaste jävla mamman någonsin. Ibland försöker jag, men det är som jag inte ens hittar dit själv.

Gud vad jag hatar den här personen känner jag.

Jag VILL inte vara fast i alla måsten och borden, jag vill skratta och kunna ha roligt utan att jag känner att jag borde ”ha koll” på allt och alla – men jag vet inte hur jag ska komma dit igen. Jag vet inte hur jag fastnar i det heller, men det är ju så mycket man behöver ha koll på när man har barn tex? Eller jag ser ju att andra klarar sig fint UTAN att bry sig om att kolla så läxor är gjorda, barnen har plockat upp sina kläder från golvet eller hålla ett öra på om leken håller på att urarta till bråk (=alltid, förr eller senare). Hur gör ni?

Fysiskt känns det som jag åldrats typ 10 år det senaste året och jag har inte heller kvar mer än få, små spår av alla muskler jag jobbade mig till för några år sedan för det hinns inte med – och får jag väl en lucka så orkar jag verkligen inte motivera mig själv nog för att gå och ställa mig på gymmet och lyfta något. Fredagsträningen är guld värd för det är ett så roligt gäng och jag trivs suveränt bra där – fast jag blir också lite deppig efter varje träning eftersom jag märker så himla väl allt jag tappat. Där det var muskler är det bara mjukt och vad gör väl det egentligen, men inte är det då något som höjer humöret. Ändå ligger det här långt ner på listan att få ordning på, för vad ska jag med muskler till om jag har glömt att ha roligt? Och vad gör det om kläderna sitter kasst när man känner sig ful inuti?

Vill bara avsluta med att säga att det är jobbigt att skriva om det här – för jag vet ju att det finns HUR mycket folk som helst som har det mycket värre än mig? Vi är två vuxna som har jobb, vi har tre barn där vi visserligen har saker att jobba med men vi har inga diagnoser att kämpa med, ingen av oss är sjuk osv. FÅR jag ens vara deppig då? Men samtidigt kan jag ju inte bara INTE känna det jag gör. Har en kille i ett annat företag vi jobbar med en del som alltid är glad och som alltid har attityden att ”det blir ju inte bättre av att deppa” – han är fantastisk att jobba med och hur jäkla svårt ska det vara att vara mer på det sättet?

Jag borde kunna…

Men ibland går det inte och så är det väl bara. Mina svackor brukar inte vara långvariga heller, så ni får ursäkta mitt svammel, i morgon känns kanske allt bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att jag hittar tillbaka till hon den där som en gång hade roligt – om hon ens fanns? Kanske kan jag däremot hitta fram och ut till nån som KAN släppa på allt och bara ha roligt för egen del? Till nån lite trevligare människa som är mer lättsam att umgås med och som inte har en hjärna som går på högvarv hela jävla tiden. Kanske…

Hur gör DU för att inte tappa bort dig i vardagen?

Kanske är det bara lite vårdepp och allt jag behöver är sol och värme.

Vet ni, kanske är hela det här inlägget enbart ett resultat av en veckas kass sömn, och en dag när jag vaknar utvilad kommer allt kännas bra och som vanligt igen, och så har jag gnällt helt i onödan. I vilket fall ser jag att mina ”gnälliga” inlägg är de som flest läser – antingen för att man tycker det är skönt att relatera eller för att det är gott att läsa om andras problem, oavsett så hoppas jag det ger er nåt. För egen del får jag i alla fall lite ordning i mitt huvud när jag skriver, sen kan man väl ibland fundera på själv om det ska skrivas ut ”offentligt” eller ej.

Ett steg bak igen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nej men alltså, jävla enformigt och gnälligt, men nu är jag helt slut. Det var en bra helg, men sen i måndags morse så fick vi helt plötsligt en hemtenta (vi visste vi skulle få den nån gång framöver men det lät som om det skulle dröja några veckor) som skulle vara klar i dag. Måndag, tisdag har jag ju jobbat heltid, fixat mat, hämtat barn, skjutsat till basket och gått på valpkurs – tentan har gjort runt nio på kvällen måndag och tisdag. Till det så har jag haft två riktigt mastiga möten på jobbet där vi har gått igenom vad som känns som 999 saker jag inte kunnat innan och som jag nu ska ha koll på – charmen med ett hus byggt typ 1904, inget är som man tror. Det tar ENORMT mycket energi när man ska sätta sig in i en massa nytt, mycket mer än man kan tro.

I dag hade vi också skola istället för på fredag – så missade lite pga det stora mötet. Dock gav det en stunds vila på lunchen så jag lade mig i soffan en stund med Nala som var lika trött som jag (efter valpkursen i går). Två kassa nätter i bagaget med, såklart. Men men, nu har valp och jag tagit en promenad i de sista solglimtarna innan snön/regnet. Det är alltid så skönt att gå ut med henne ändå, just för att man får en chans att släppa allt annat för en stund. Önskar att det var fredag som alltid annars när jag har skola…

Min terapi-hund. Vem hade anat det?
Så vackert med alla vitsippor som börjat slå ut, önskar så att det kunde bli lite vårvärme på riktigt nu.

Bestämde mig i alla fall för att bara fylla i godkänt-frågorna på tentan, hade inte ett uns ork över till att ge nåt mer åt den. Ska inte heller göra nåt mer i kväll, alla ungarna får nog en skärm av önskat slag och så lägger jag mig i soffan och äter chips typ. Så, kunde inte göra så mycket åt jobb eller tenta i veckan, men kan i alla fall se till att det blir en lugn kväll nu. Kanske ändå något.

Väx upp?

/ LindaG / 3 kommentarer

Innan jag skriver om själva kärnan i det här inlägget så vill jag förklara en sak känner jag – nämligen om hur jag ser på hemma-projekt och hur det kan funka när jag i övrigt är överstressad. För det kan låta väldigt motsägelsefullt, att jag gärna vill ha ett hemmaprojekt när det redan är för mycket överallt, men faktum är att det är en av de sakerna som verkligen gör mig glad och GER mig energi. Då ska också tilläggas att projekt vi gör hemma är helt lust-styrda och utan vare sig tidspress eller någon annan form av krav på prestation, det är något som fyller på batterierna eftersom jag ÄLSKAR att ha nåt att gå och pilla med. Då får min hjärna vila, den får gå och småfnula på något lättsamt och roligt och händerna får göra något meningsfullt med. Ok, det var väl världens längsta inledning till ett blogginlägg, men jag kände att det var viktigt att tala om hur det här funkar för MIG, eftersom jag annars kan förstå att man tycker att det bara är knäppt att hitta på ett projekt.

Nåväl, till saken. Förra året skulle vi ju byggt ett växthus, men pga både att vi gärna vill flytta ut på landet och pga svindyrt (det enda vi hittade som är i rätt storlek och mot en husvägg var från Willab Garden och kostade skjortan) så blev det aldrig av.

Nu i veckan så satt vi och kikade på nåt program med ett halvt öga, tror det var ”hjälp vi har köpt en bondgård”, när jag kände att fasen, drömmen om ett växthus finns ju ändå kvar där. Hjärnan tuggade långsamt framåt och så kom jag på att herregud, vi har ju just bytt ut en massa gamla fönster på ett hus på jobbet – de fönstren ska ju direkt till tippen så varför inte försöka bygga ett växthus med dem? Så, i veckan hämtade jag ett litet gäng (kommer behöva fler) och tog hem. De är gamla och i ganska skraltigt skick, men jag kommer inte lägga en högre ambitionsnivå på dem än att jag tar bort den färgen som flagnat och fräschar till med lite färg, det kommer inte bli en total skrapning av färg eller något sånt. På de fönster jag tog hem nu är det redan skrapat, vi ska såga av lite kantlister med bara så är de redo för lite färg, så det var inget omfattande underarbete. Man kan säkert göra dem superfina och som nya med att skrapa dem helt rena, men DET är inget jag tänker lägga energi på.

Så, när vi fått hem resten av fönstren (de är inte bytta än) som är mycket större, då ska vi försöka lägga ut dem som ett pussel på gräsmattan för att se hur stort som blir lagom att bygga. Vi kommer göra stommen av tryckimpregnerat virke, så kan vi måla de delar som är utåt nästa år om vi vill. Återigen – ambitionsnivån är att det ska vara kul. Som grund tänkte vi mura upp med Leca-block, för det har jag alltid velat testa att göra och taket det blir kanalplast. Det enda jag behöver lösa är någon form av glasad dörr, sen har vi nog allt vi behöver!

Det känns så kul, både att ha fått lite ork till inspiration och att ha något positivt att fundera på och greja med. Troligen kommer det ta hela sommaren, men vad gör det, det här är ju bara ett tillskott – inget måste.

Förresten, på tal om växter, i uterummet står nu ett gäng tomater och chiliplantor och växer, de kan visserligen stå kvar i uterummet men det hade ju varit extra kul att få ställa dem i ett växthus sedan!

Lärdomar

/ LindaG / 2 kommentarer

Nehej, inte COVID den här gången heller. Tror jag testat tre gånger, en gång för varje barn som smittat mig med nån förkylning sedan i somras typ. Men hängig är jag, lik förbaskat, en envis förkylning som antagligen fick bättre fäste i en trött och stressad kropp (dessutom allergisk, det är ju heller ingen höjdare för immunförsvaret). Jag hostar och snyter mig, men framförallt är jag TRÖTT. Det blir små punktinsatser hemma, med några korta kisspauser i trädgården med Nala så har jag klippt ner den gamla humlen som klättrat på hönsgården. Älskar att klippa ner gamla döda saker i trädgården, det känns så himla tillfredställande på något sätt.

Lika grön och fin som den var i somras, lika trött och risig var den nu.

När psykologen förra veckan frågade vad jag tycker om att göra för att fylla på med energi så var mitt huvud helt tomt. Jag kom inte på EN enda sak som ger mig energi? Men idag kom jag ju ihåg en av dem, att pilla och greja i trädgården ger ju energi! Förutsatt att det såklart inte är för mycket jobb med det så det stjäl mer än det ger.

En annan sak som jag faktiskt inte räknat med skulle ge mig energi, var något som hände i morse. Jag tog Nala på en långsam promenad utmed Hallbyleden här nedanför, typ inget folk ute utan bara hon och jag. Och hon börjar svara på det vi tränar med henne! Hon har lärt sig, att springer hon så långt fram att kopplet blir sträckt så stannar jag, och hon får springa till min sida innan vi fortsätter gå. Hon har lärt sig att om hon kommer till mig under promenaden och har koll på vart jag är, så får hon belöning (oftast godis), och hur självklart det här än är för andra hundägare så hade jag inte alls räknat med att det skulle ge MIG så mycket tillbaka att få den kommunikationen? Jag tänkte liksom att, ja det ska ju funka bara, jag trodde inte att jag skulle tycka det var så givande att få till kommunikationen? Det var riktigt, riktigt kul!

Vår lilla valpis 🙂

Så kan det gå, när man inte haft hund innan, man lär sig något om sig själv på kuppen!

Ögonblicket 07:03

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag och Nala har varit uppe ungefär en timme, när hon behöver gå ut på morgonen sätter hon tassarna på sängen och slickar (och nafsar) mig på näsan. Då var klockan 06:00 – helt ok när man varit småbarnsförälder i över 14 år och dessutom har ett jobb som börjar 06:45 varje morgon. Just nu sitter jag i soffan, med en svart, hårig kringla tätt intill mitt ben och en kopp kaffe på bordet framför mig.

Nä men avslappnad är ju åtminstone en av oss 😂

Snyter mig typ var tredje minut och är hostig med, men inte direkt nån feber utan bara vanligt förkylnings-hängig. Testade mot Covid i går, får se om resultatet kommer framåt kvällen, tror inget annat än att det är negativt men det kan ju vara bra att ha ändå. Det kom nästan lite passande, denna förkylning, på så sätt att jag fått vila och sova utan att direkt göra några extra åtgärder. Filip har varit rätt hängig och lugn med (det lär nog vara annat idag tror jag) och de stora hör ju på mig att jag är sjuk och är därmed lite lugnare med. Himla skönt! Till och med Nala har varit lugnare, antingen för att miljön ÄR lugnare när jag är sjuk eller för att hon kanske varit extra trött hon med.

Om en stund ska vi ta en morgonpromenad hon och jag (jag som är morgonpigg tar gärna morgonen), det är också himla mysigt nu när det kvittrar fåglar överallt och även om plusgraderna är få så finns det löfte om varmare dagar. Just en sån här stund känns det makalöst rätt att ha skaffat en hund! (Men frågar du mig mitt på eftermiddagen när hon får ett spatt-ryck samtidigt som alla 3 barnen och jag kommer hem och vi ska laga middag kanske svaret blir liiiite mer tveksamt 😉 )

Kort instick, nu vaknade Filip (längesedan han sov så här länge), jag hämtade honom och kom ut till en liten dam som stulit ett paket näsdukar och glatt fördelat över soffan. Nåväl, det var ju bara näsdukar och inget värre.

Busfrö 💕

Tycker för övrigt att det är helt galet att det är sommartid i morgon, jag har VERKLIGEN inte hunnit komma dit rent mentalt? Men det är väldigt efterlängtat med både värme och ljus!

Det var lite glatt morgonbabbel från hon som sovit riktigt gott för första gången på länge och som fick lite energi av det (plus att morgnarna är bäst för inget har hunnit gå åt skogen då). Hoppas ni får en bra helg!

Att balansera på gränsen

/ LindaG / 9 kommentarer

Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉

I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.

Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.

Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.

Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.

Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…

Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉

Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?

(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)

Bara en helg som försvann i en blinkning

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu är vi trötta här hemma, maken och jag. Just nu går all energi åt till att mest bara klara dag för dag, med sånt som måste göras och barn och valp som ska tas om hand. Och hållas koll på – framförallt minstingen och valpen – det ska bajsas och kissas (båda), ut och rastas fast helst inte samtidigt (båda), lekas med (båda) och så ska man truga med maten (båda). Japp, det är självvalt med valp och japp, jag vet att det är jobbigt fast övergående, men jag tänker ändå bara beklaga mig en minut ändå – de flesta som läser bloggen kan ju hålla två saker i huvudet samtidigt. Precis som när man har en spädis så KAN man BÅDE tycka det är asjobbigt och vara jätteglad över det samtidigt, naturligtvis.

Det blir inte så mycket leva just nu, utan mest överleva så att säga. Men vi försöker där vi kan, blev så sjukt sugen på typ en grekisk sallad i går så det fick det bli, med ett glas prosecco till. Men det hjälper inte riktigt, vi saknar båda lite mer andrum (min fredag kändes mest som en kort inandning), och just nu hinns inte något extra med, tex tid för oss vuxna att träna. Det funkar ju bara på väldigt kort sikt, så jag hoppas vi snart hittar bättre rutiner för att hinna med även sånt. Det blir ju åtminstone mer vardagsmotion i form av promenader, alltid något.

Ute hittade jag min första krokus i går – det går lite hårt åt dem med Nala som gärna både tuggar och gräver i det mesta ute, men ett par stycken hade i alla fall överlevt.

Vi har gått lite promenader, hon och jag, med varierande resultat. Ibland går det superbra, ibland är hon bara jättestressad och drar och ibland vill hon inte alls gå hemifrån. Men då är det skönt med trädgården med, där älskar hon ju att vara så jag hoppas på lite varmare dagar när det är mer behagligt att vara ute. Dock får man ju som sagt inte kolla bort många sekunder, för då har hon grävt sig ner i gräsmattan eller nåt av mina land…

I dag har hon haft jättesvårt att komma till ro, och gått efter mig som en svans. Nu till slut somnade hon faktiskt i soffan här bredvid, och småsnarkar.

Barnen älskar Nala, även Filip som ändå samtidigt tycker det är lite läskigt när hon kommer och ”biter” i honom (måste säga att hon snabbt lärt sig att inte röra honom, men det räcker ju att hon springer förbi och gapar så är det ju vassa tänder som repar). Däremot är det inget som avskräcker Filip, han kastar gärna leksaker till henne och leker med henne, och hon får gärna sitta i hans knä – som i går när de kollade morgon-Bolibompa ❤

Det var vår tämligen ointressanta helg, som ändå varit helt fullsmockad med saker som måste göras. Jaja, nån gång kommer jag läsa tillbaka på det här inlägget och antingen tycka att ”gud vad mysigt det var ändå” eller ”gud vad skönt att det är lite lugnare nu” (eller båda delarna samtidigt).

Det finns nog hopp

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.

En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…

I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…

Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!

Upp och ner och upp igen

/ LindaG / 6 kommentarer

Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?

I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.

Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…

Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.

Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.

Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.

Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤

Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤

Maxprestation

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ja vilken vecka det här har varit ändå, när det gäller många saker.

Först ut så har ju 3 av 5 varit väldigt förkylda och hängiga, vilket bara det har varit en utmaning. Ni vet när man själv toppar sin förkylning samtidigt som 3-åringen piggnar till och är uttråkad och rastlös? Inte optimalt. Men men, negativt COVID-test och nu är det på sin höjd en mycket mild snuva som återstår, så i morgon är det dagis, fritids, skola och jobb som gäller för alla. Känns skönt, även om det nästan varit skönt att vara så hängig att man inser att det inte GÅR att jobba – det har på ETT sätt ändå blivit lite vila från just jobbet.

Nala har nu varit hos oss en dryg vecka, och JA, jag har absolut tänkt ett par gånger att ”herregud, vad har vi gjort, kan vi lämna tillbaka henne”… Men vi börjar lära oss att hantera hennes mer intensiva bit-perioder, även om mina händer och armar fortfarande ser för jävliga ut. Hon har ändå lärt sig (till nästan 100% i alla fall) att Filip är off limits, och jag är imponerad över att de övriga två inte är rent ut rädda för henne. Det är nog ändå för att hon så uppenbart är glad och exalterad även när hon bits, och för att hon är förbaskat söt när hon sover. Vi börjar lära oss lite hur vi ska gå ut med henne, och även lära oss känna igen när hon behöver kissa – bajsa är enklare. Att hon redan nu sover hela natten underlättar såklart jättemycket, och jag har flyttat från soffan in till min säng – men henne i en bädd på golvet nedanför. Det börjar ändå kännas att hon hör hemma här, att hon fyller ett ganska självklart tomrum, och vi längtar bara lite tills hon inte har sylvassa valptänder längre…

Hahaha, bad maken fota för vi hade det så mysigt i soffan, jag, Filip och Nala. Tyckte ändå jag typ hade kammat mig och fått på mig nästan hela kläder (många t-shirts som gått hädan denna vecka), men när jag ser bilden så ser jag hur sjukt trött jag ser ut. Jobbig vecka, som sagt.

Så den tredje utmaningen denna veckan då, i den mån vi har orkat så har vi funderat och försökt få klarhet i sak efter sak med det möjliga mark-köpet, inte för att det blivit så mycket över för detta. Men, i dag var vi ute en sväng (och lät Nala springa av sig i löplina över åkern, vågar inte släppa henne fritt än) och då passade vi på att prata lite med den ”närmsta” grannen. En av huvudfrågorna på min lista var nämligen hur det är med knott och mygg i och med att det ligger så nära Dumme Mosse, och dessvärre skrattade han högt när vi ventilerade vår farhåga… Det är tydligen mängder med framförallt knott tack vare de kringliggande våtmarkerna, och ska jag bygga hus för närmre 7 miljoner totalt så vill jag ju kunna vara ute och njuta av marken omkring med, så där och då fick vi tyvärr inse att det kommer inte funka. Lite mer flugor och mygg är jag såklart redo för att det är om man flyttar ut ”på landet”, men som sagt, precis intill en mosse så blir det nog mer än vad jag är villig att betala för, så att säga.

Vi drömmer ju ändå fortfarande om att få gå ut på VÅR mark och ha öppet och vackra landskap runt omkring oss!

Så, sjukt jobbig vecka rent mentalt, men samtidigt har vi även haft fördel av att vara hemma så mycket allihop när det gäller Nala, och även om det är en besvikelse att inte just denna tomten var ”vår” så är jag ändå glad över att veta det nu, innan vi lägger ÄNNU mer energi på den. Nu ska jag bara försöka komma ifatt mig på jobbet den kommande veckan, OCH vi ska försöka hitta en fungerande valp-rutin i vardagen. Piece of cake…. (gravt ironisk här)

På ett sätt skönt att det får dröja lite med nytt hus, det känns som jag just nu går på mitt absoluta max och jag presterar det jag kan på jobb, hemma, med barnen och med valp, hade det däremot ändå visat sig vara helt rätt så hade jag aldrig vågat vänta, för så jävulskt svårt det är att hitta mark så får man verkligen ta tillfällena i akt som eventuellt kommer. Nu ska jag sätta mig och … *suck* …. plugga lite betongteknik, vi har tenta om knappt 2 veckor och det är ett sjukt mastigt ämne att lära sig.