I morse när jag stod framför spegeln i badrummet och plockade på mig ansiktet för dagen så for tanken förbi att jag fyller år på lördag. Jag brukar ändå gilla födelsedagar, man blir ju aldrig firad annars så någon dag om året är det ju väldigt trevligt, och jag älskar att få paket, men nu kändes det bara … ingenting? Jag stod där och kände hur deppigt det kändes att bara vara helt likgiltig inför en annars rolig sak. Ibland kan man ju gå runt hur länge som helst och bara inte kunna fånga vad det är som gnager, men bitarna föll väl på plats under natten eller nåt, för i morse kändes det väldigt tydligt.
Jag har tappat bort mig.
Jag har (tack och lov) fortfarande en i grunden positiv syn på det mesta, men jag är ganska säker på att jag brukade kunna ha roligt – och till och med VARA rolig ibland. Jag gillar ju att göra saker nu, men det mesta handlar om att man får en känsla av lugn (tex promenader i naturen) – jag vet inte hur länge sedan det var så att JAG faktiskt hade roligt? Det känns mest som hela jag består av en massa jävligt tråkiga måsten och rutiner (för att ens få vardagen att gå ihop), inget tålamod och ”polis”-sidan av mig där man mest hela tiden kollar så ungarna har gjort läxor, duschat, bytt kläder (ja, jag har ju tre killar som tycker det är pest) och annat så jag måste vara den tråkigaste jävla mamman någonsin. Ibland försöker jag, men det är som jag inte ens hittar dit själv.
Gud vad jag hatar den här personen känner jag.
Jag VILL inte vara fast i alla måsten och borden, jag vill skratta och kunna ha roligt utan att jag känner att jag borde ”ha koll” på allt och alla – men jag vet inte hur jag ska komma dit igen. Jag vet inte hur jag fastnar i det heller, men det är ju så mycket man behöver ha koll på när man har barn tex? Eller jag ser ju att andra klarar sig fint UTAN att bry sig om att kolla så läxor är gjorda, barnen har plockat upp sina kläder från golvet eller hålla ett öra på om leken håller på att urarta till bråk (=alltid, förr eller senare). Hur gör ni?

Fysiskt känns det som jag åldrats typ 10 år det senaste året och jag har inte heller kvar mer än få, små spår av alla muskler jag jobbade mig till för några år sedan för det hinns inte med – och får jag väl en lucka så orkar jag verkligen inte motivera mig själv nog för att gå och ställa mig på gymmet och lyfta något. Fredagsträningen är guld värd för det är ett så roligt gäng och jag trivs suveränt bra där – fast jag blir också lite deppig efter varje träning eftersom jag märker så himla väl allt jag tappat. Där det var muskler är det bara mjukt och vad gör väl det egentligen, men inte är det då något som höjer humöret. Ändå ligger det här långt ner på listan att få ordning på, för vad ska jag med muskler till om jag har glömt att ha roligt? Och vad gör det om kläderna sitter kasst när man känner sig ful inuti?
Vill bara avsluta med att säga att det är jobbigt att skriva om det här – för jag vet ju att det finns HUR mycket folk som helst som har det mycket värre än mig? Vi är två vuxna som har jobb, vi har tre barn där vi visserligen har saker att jobba med men vi har inga diagnoser att kämpa med, ingen av oss är sjuk osv. FÅR jag ens vara deppig då? Men samtidigt kan jag ju inte bara INTE känna det jag gör. Har en kille i ett annat företag vi jobbar med en del som alltid är glad och som alltid har attityden att ”det blir ju inte bättre av att deppa” – han är fantastisk att jobba med och hur jäkla svårt ska det vara att vara mer på det sättet?
Jag borde kunna…
Men ibland går det inte och så är det väl bara. Mina svackor brukar inte vara långvariga heller, så ni får ursäkta mitt svammel, i morgon känns kanske allt bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att jag hittar tillbaka till hon den där som en gång hade roligt – om hon ens fanns? Kanske kan jag däremot hitta fram och ut till nån som KAN släppa på allt och bara ha roligt för egen del? Till nån lite trevligare människa som är mer lättsam att umgås med och som inte har en hjärna som går på högvarv hela jävla tiden. Kanske…
Hur gör DU för att inte tappa bort dig i vardagen?

Vet ni, kanske är hela det här inlägget enbart ett resultat av en veckas kass sömn, och en dag när jag vaknar utvilad kommer allt kännas bra och som vanligt igen, och så har jag gnällt helt i onödan. I vilket fall ser jag att mina ”gnälliga” inlägg är de som flest läser – antingen för att man tycker det är skönt att relatera eller för att det är gott att läsa om andras problem, oavsett så hoppas jag det ger er nåt. För egen del får jag i alla fall lite ordning i mitt huvud när jag skriver, sen kan man väl ibland fundera på själv om det ska skrivas ut ”offentligt” eller ej.