Visst är det intressant det där med vad man vet om människor? Jag tillhör ju de som inte är så värst intresserade av vad tex grannar och sånt pysslar med, har knappt koll på vad de heter häromkring (med några undantag för vänner man umgås med såklart), men när det gäller människor man umgås med regelbundet är det ändå intressant med vilka delar av sig själv man delar med sig av i olika sammanhang. Människor jag tycker om däremot, de är jag supernyfiken på, hur de tänker och resonerar, och vad de upplevt tidigare.

Blandar man sina vänner från olika sammanhang i en och samma tillställning så kan det märkas väl, för man ÄR lite olika beroende på situation, givetvis. Så, även om en del av er vet en del av detta, så kommer här en del saker som nog inte de flesta av er vet om:

• 41 år gammal så hoppar jag fortfarande rätt ofta upp i sängen på kvällen när jag ska gå och lägga mig, eftersom jag får känslan att nån ska sticka fram en hand från under sängen och dra mig i fötterna annars. Får alltid en liten ”iiiiih” känsla och kan liksom inte riktigt låta bli.
• Jag föddes med läpp- och käkspalt.
• Jag har grönt kort i klättring (topprepsklättring) och har ett dykarcertifikat som inte använts sedan jag tog det i ett iskallt Vättern en höst för mååååånga år sedan.
• Jag är lite höjdrädd men kan oftast hålla det i schakt.
• Trots ovanstående punkt så ÄLSKAR jag bergochdalbanor. Om de inte är alltför extrema. Balder är en favorit och jag har saknar att gå i nöjespark väldigt mycket i sommar.
• Jag är inte så vidare förtjust i godis, med några få undantag. Däremot är jag en riktig fikaperson, älskar bakverk och hela grejen med att sitta och fika!
• När jag är riktigt glad så blir jag väldigt pratglad, och väldigt tyst när humöret är i botten, oavsett anledning.
• Är det skruttigt väder och jag ska ha en riktig hemmadag (och om vi säger att barnen är underhållna på sina håll) så är något av det bästa jag vet att sätta mig och spela – helst på playstation. Favoritspel är Fallout, Tomb Raider, the Witcher och tex Horizon Zero Dawn.
• Älskar filmer med, men vill ha dem som är så långt i från min vardag som möjligt. Ge mig action och äventyr i Bond-filmerna eller Mission Impossible, eller verklighetsflykt i postapokalyps som Mad Max!
• Sista punkten är kanske mest uppenbar, jag ÄLSKAR listor! 😉

Vad vet inte dina kollegor och nya bekantskaper om dig? Vilka sidor är mest för nära vänner?

Jodå, vi kör fortfarande sjukstuga här hemma, bara äldsta grabben som är i skolan i dag, men det tar sig. Minste är sist ut, ett par nätter med krupp har nu blivit en förkylning.

I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.

Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?

Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.

Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)

På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.

Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?

Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!