Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!