 |
| Det här är ett av de få foton jag hittat innan operationen. Ser mest ut som jag skurit mig, ungefär. (datumstämplarna är från när vi scannade in bilderna, inte från när de togs) |
Vet att mina föräldrar var förtvivlade, för eftersom jag antagligen sög i mig mängder med luft så hade jag kolik big-time, och gick i princip inte upp i vikt förrän jag var 6 månader, i dag undrar både jag och de varför ingen gjorde nåt, men det här var ju ett tag sen så. Nu för tiden har jag ju ätit i fatt mig, så att säga 😉
 |
| De första operationerna gick mest ut på att sy igen läppen, så att det inte var öppet längre. Jag hade ändå tur, som inte hade gomspalt därtill, för det är betydligt mer problematiskt att justera. |
 |
| Nyopererad, skulle gissa att jag är ca 7-8 månader här nånting. Det blev ett gäng operationer när jag var bebis, och sen ytterligare fler när jag växte. Jag har alltid opererats på Sahlgrenska, där de har en specialist som nästan enbart jobbar med sånt här om jag inte minns fel. |
 |
| Annars syntes det inte jättemycket, när jag var liten ändå. |
 |
| Med läpp- och käkspalt för man ett lite karakteristiskt utseende, med en lite utplattad näsa. Som vuxen ser jag direkt när ett barn har opererats för samma sak, även om nog ingen annan skulle se det. |
Sen dess har jag opererats ett gäng gånger, ett av de större ingreppen var när jag var nånstans i 12-årsåldern tror jag, då fick man ta en benflisa (togs från mitt smalben) och operera in som ersättning för den lilla biten ben som saknades under en av mina framtänder. Vidare operationer allt eftersom jag växte innebar att flytta näsbenet så det inte var så snett, att justera läppen ett par gånger och lite mindre kosmetiska saker.
Under uppväxten o tonåren var det såklart jobbigt att inte se ut som alla andra, och barn är ju sällan nåt vidare snälla, utan att gå in på detaljer.
Som vuxen nu så har jag ju liksom vant mig, men jag blir förvånad när tex läkaren säger att det är välgjort och knappt syns, eftersom jag själv ser det hur väl som helst – att näsan är sned, och läppen med, men kanske är det så, om man inte tänker på det, att det inte syns så väl som jag tror.
Ville väl inte direkt uppnå något med det här inlägget, mer än att som vanligt skriva av mig lite. Det här är jag, liksom, och det här är en del av min uppväxt. Kan förresten tillägga att jag absolut inte är vare sig sjukhus- eller spruträdd, det har alltid varit en positiv upplevelse för mig att opereras (ja, inte när jag var bebis då såklart, men sen), en förbättring liksom, och dessutom tycker jag att det hela är ganska intressant. Allt från förberedelser, narkos, operation och efter”arbete” fascinerar mig helt enkelt.
Om det är nån som undrar nåt, så får ni jättegärna fråga!
godatankar.com 