Personligt

En soppa värdig Sigmund Freud

/ LindaG / 4 kommentarer

Känner redan innan jag börjar skriva det här inlägget att det nog kommer bli lite osammanhängande och rörigt, men eftersom det hjälper MIG att få ordning på huvudet genom att blogga så får det väl bli så då. Den här hösten har mestadels bjudit på ganska ytliga inlägg, eftersom det har varit en massa saker i mitt huvud som jag inte vill, eller tänker, dela med mig av, men jag har ett återkommande problem. 

Jag tänker för mycket. 
Det låter ju pretto och ganska bra egentligen, men det ställer till det för mig. För samtidigt som jag faktiskt vet vem jag själv är och vill vara så överanalyserar jag hela tiden hur ANDRA tänker att jag är – dessutom är det ju oerhört osexigt och ganska jobbigt med folk som vill ha bekräftelse hela tiden så jag tänker hela tiden på att jag inte vill visa det. Att vilja att andra tycker om en är ju en grundläggande del i mänskligheten, så det är inte särskilt unikt, men det blir vansinnigt dumt när man överanalyserar saker in absurdum…
I vissa fall funkar det bra, tex på kickboxingen, för dels gör det att jag vill bli bättre och lär mig nya saker hela tiden, och dels så får jag ju omedelbart feedback om jag INTE gör något bra (sitter jag här och skriver med en smärre fläskläpp och sår på näsan). Alltså – är jag ”duktig” går det bra och är jag INTE det blir jag ”straffad”. Enkelt och konkret, tycker min hjärna. OM jag nu inte har en deppig period (som hela den här j-a hösten), när jag hela tiden dessutom försöker analysera om folk suckar över att de ”måste” sparras med mig när det är min tur, om de tycker att jag borde lära mig snabbare, eller helt enkelt inte borde vara där och ta upp deras tid. Ja ni hör ju…. Samtidigt är jag medveten om ATT jag gör det här, så jag försöker tänka bort det – det går jättebra när jag mår toppen för då kan man trycka ner den där lilla rösten till en liten viskning. 
Ganska ofta kör jag med varianten ”fake it ‘til you make it” och låtsas helt enkelt, men ibland går det som sagt inte. När jag börjar överanalysera saker brukar jag dessutom oftast bli tyst och dra mig tillbaka lite, det är ju säkrare så eftersom jag kanske inte ”stör” någon annan då. 
Har funderat lite (nä, såklart har jag funderat alldeles för mycket på det, jag säger ju det) på varför det är så här, och två saker tror jag har påverkat mig rätt mycket. Dels en sak från skoltiden som bara låter meningslös om jag försöker återberätta den, men sen har en liten större händelse på senare tid gjort att jag känner att jag inte är intressant för någon annan såvida jag inte beter mig ”perfekt”, en grej som har orsakat höstens analytiska sinnelag när det gäller andras värderingar. 
Kort sagt (hahaha, jag skojar bara, det här har varit jättelångt) så känner jag att jag är riktigt jävla kass på att ha relationer med människor, så jag försöker hålla mig undan, helt enkelt, och alltså blir även blogginläggen ganska ytliga och kanske inte så intressanta. 
Frågor på det?

Jag kanske bara behöver öva?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag testade en ny eyeliner jag köpte i helgen häromdagen, och fick en komplimang av en kollega för den. Försökte påpeka detta för min man (mest på skoj), varpå jag fick svaret ”ja, jag såg att du hade kletat ut nåt där vid ögat, men det såg så konstigt ut så jag sa inget”.

Ja vad ska man säga… 😉

Duktig-flicka-syndromet

/ LindaG / 4 kommentarer

Det kan vara farligt att duscha ibland. Eller snarare så tänker jag alldeles för mycket i duschen.

Idag började tankarna med att jag kände mig… liksom vemod efter träningen. De som började träna ungefär samtidigt som jag (och som är typ 10 år yngre) börjar dra ifrån mig nu. Det känns som jag står på en platå, och den eventuella fördelen jag hade av att kunna hålla huvudet lite kallare än ”ungdomarna” (herregud, hur gammal är jag?) räcker inte till nu – de börjar bli både bättre och snabbare än mig. Det känns lite deprimerande, det känns som om jag BORDE kunna hänga med bättre, om jag bara ansträngde mig – som om jag inte gör det redan.

Sen började jag fundera på varför jag tog det hela så hårt, och då kändes det som om det representerade typ hela mitt liv just nu. Alltså inte att folk är yngre än mig, men att jag liksom står still och inte blir bättre på saker i den takten jag vill. Lite duktig-flicka-syndromet, dvs om jag bara gör tillräckligt mycket tillräckligt bra så tycker folk om mig. Men på jobbet hinner jag mest håla näsan över ytan just nu, det är massvis att göra, väldigt väldigt kul saker många av dem, men det känns som jag borde kunna göra dem bättre.

Några tankar i sidled därifrån så funderade jag lite på det där med vad andra tycker. Som resten av mänskligheten så vill jag ju bara att folk ska tycka om mig, men jag är ju inte dummare än att jag inser att nu när jag tex tränar en del så är det bara fler folk som tycker att man är pretto och därmed INTE gillar en. Men samtidigt så mår jag ju bra SJÄLV av att träna, jag tycker det är roligt och rent fysiskt är det ju inte så svårt att förstå att man mår bättre av att träna. Så om jag vill att fler folk ska tycka om mig så borde jag sluta träna och äta en massa skit (som innan), men då kommer jag ju inte tycka om mig själv…

Suck.

Nånstans där kände jag väl att jag hade kört fast i nån slags självömkande träsk – och DET gillar ju inte folk =P

Så nu ska jag äta sämre, träna mindre, må bättre, orka mer, prestera bättre på jobbet, vara mer social, bli mer kreativ och bli bättre på kickboxingen. Tror fan att man blir lite splittrad!!!

Hopplöst läge?

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag är, av en massa olika anledningar, inte riktigt mitt vanliga jag just nu. Rent mentalt känns det som jag går på 20% kapacitet och resterande 80% brottas med en massa saker jag inte riktigt hittar en lösning på. Men det var inte det jag tänkte prata om just nu, för det är inget jag tänker blogga om i vilket fall.

Däremot består en del av min frustration och nedstämdhet just nu på att jag inte är nöjd med mig själv – just för att kontrasten av att känna att jag orkade och var taggad på att träna, äta hälsosamt och göra andra roliga saker är väldigt stor mot hur jag kände i våras. Jag kände mig pigg, stark och glad. Just nu gör jag inte det. Träningen är tröööög och jag måste kämpa mig dig, vilket jag oftast har gjort, min 5:2 fasta vet ni ju redan hur det gick med (iofs av en bra anledning) och jag verkar liksom inte riktigt kunna ta tag i mig. Jag VET ju att jag mår mycket bättre om kroppen mår bra, men jag liksom orkar inte just nu.

Så jag släpar mig till gymmet, och jag pallrar mig till kickboxingen (fortfarande den roliga biten, mestadels), men jag bara ORKAR inte ta tag i kosten. Och det är så surt, för jag känner dels att jag inte får ut så mycket av träningen som jag skulle få av en bra kost, och sen är jag riktigt sur på mig själv för att jag inte kan gå ner de där ynka tre kilona jag känner att jag vill bli av med.

Så frågan är nu, hur kommer jag vidare??? Ska jag bara invänta lite mer motivation och vara lite mer förlåtande mot mig själv så länge? Eller borde jag kämpa mer och bita ihop – eller är det ens möjligt? Åh, det är såna skitproblem egentligen, men det gör ju inte att jag mår bättre heller direkt.

Skit, skit, skit.

Ett litet tillägg nu på morgonen. En del av träningsoviljan kan möjligen förklaras av att jag vaknade med världens huvudvärk och ont i halsen i dag….

Fastedag

/ LindaG / 1 kommentar

Ok, idag är det dags för veckans och min andra fastedag. Idag blir det dessutom lite lurigare, för jag ska köra kickboxing i kväll, så det jag nu ska äta vill jag ju äta så sent som möjligt. Visserligen känns det inte som kroppen tappar sådär jättemycket energi (och det hade väl varit klantigt, när man svalt förr så behövde man ju ändå orka jaga), men huvudet hänger inte riktigt med, man känner sig lite yr och ”luddig”. Inte så bra när man ska sparras, därav väntar jag med att äta till i eftermiddag (om jag KAN?).

På tal om nåt helt annat så var jag och klippte mig igår, kände för att göra nåt lite mer ”rockigt” (det lät lite 80-tal, men det var inte så jag menade) och mer flexibelt – så nu har jag superkort på sidorna och längre mitt bak och upptill. Kan göra allt från tuppkam till mjuk feminin ”Twiggy”, eller som idag, nåt mittemellan. Mitt hår ser alltid så ”hårt” ut när man fotar det, men jag har i alla fall försökt….

Det känns väldigt roligt och lättarbetat, en fördel när det blir många, många duschar med all träning.

Tre…två…ett…

/ LindaG / Lämna en kommentar

….herregud dags att ta tag i sig själv!

Fyra veckors totalt träningsuppehåll och en, tja, fransk kosthållning har gjort att den där lite mer fasta kroppen har bytts ut mot en lite mer… mjuk? Och även fast det kändes vansinnigt motigt först, så har jag nu kommit igång med min träning igen. Sakta men säkert börjar det kännas bra igen, jag blir piggare och helt klart gladare (ok, bortsett från att man omöjligen kan vara glad de första dagarna på jobbet efter semestern).

Så, schemat för träningen ser ut ungefär som innan semester – styrketräning (så tung som möjligt) tre pass i veckan, kickboxing tre pass och kanske om nån vecka eller så att jag kanske skulle kunna tänka mig att komma igång och springa lite igen. Det är ALLRA trögast, så jag väntar på att träningssuget ska sätta in.

Men, den största nysatsningen för i höst är att jag (och maken) ska testa 5-2 fasta. Vi kollade på vetenskapens värld om det strax innan semestern, och båda två blev väldigt taggade på att prova. Nu kanske det visar sig att alla positiva effekter kanske inte alls infinner sig, men det är inget man dör av att prova (tror jag 😉 …

I korthet kan man säga att man äter som vanligt (fast jag kör LCHF) 5 dagar i veckan, och två dagar i veckan begränsar man sitt kaloriintag mycket kraftigt (600 kcal för killar och 500 kcal för tjejer). Det här ska bla trigga cellerna att komma igång med cellreparationer och ha en rad andra bra effekter som jag inte har i huvudet just nu. Det är superenkelt att hitta mycket information om man googlar, kika själva om ni är nyfikna!

Idag var min allra första fastedag (jag kommer köra tisdag och torsdag), och den har varit … intressant. Frukosten blev 500 g vattenmelon (borde valt yoghurt, så här i efterhand) och lunchen blev 5 dl toscansk tomatsoppa. Jag avslutade nu ikväll med ett ägg, och hamnade på 520 kcal, men det får vara ok. Eftermiddagen på jobbet var värst, då hade jag typ tvångstankar om att bara trycka i mig typ allt jag kunde komma på, men annars har det hållit sig hyfsat i schack. Själva hungern kommer bara i vågor och är inte så illa som jag trodde, speciellt kvällen har gått bättre än jag trodde.

Så, vi får väl se hur länge jag pallar, men jag tänkte i alla fall försöka hålla i det här augusti ut – ni får väl skälla på mig om jag verkar halka av banan 😉

Hmmm, jag har inget inplanerat på söndagarna?

/ LindaG / Lämna en kommentar

(träning, ifall nån inte vill läsa om det)

Idag körde jag pass 1 av mitt styrketräningsprogram i 3 delar – rumpa och ben. Jag försöker oftast köra det på måndag – onsdag – fredag, men eftersom vi var iväg måndag och tisdag så får det bli onsdag – torsdag – fredag istället. Idag hade jag lite motivation, det har ju varit lite trögt på sistone, så jag tog i för kung och fosterland och orkade verkligen knappt gå upp för backen tillbaka till jobbet sen…

Nu ikväll var det ju så skönt väder, så när jag målat lite till på huset så tänkte jag att en joggingtur kunde ju vara skönt. Insåg i alla fall redan innan att några 30 minuter inte var någon idé att ens fundera på med stumma ben som inte orkade böja sig, så det fick bli en helt opretentiös promenad / joggingtur med några inslag av kort sprint. Det är faktiskt rätt kul att springa sådär som barn gör, så fort man bara kan! Nu blir ju inte det så speciellt fort jämfört med andra kanske, och jag orkar väl typ 100 meter, men det är likväl väldigt kul – testa själva!

Har i alla fall ganska mycket aktiviteter att välja på nu på träningen tycker jag, får jag önska så är det ju styrketräning måndag – onsdag – fredag, sedan jogging tisdag – söndag, kickboxing måndag – onsdag – torsdag och Dans Aerobics på lördagar. Haha, det ser ju rätt mycket ut, men som sagt så blir det ju oftast inte av med alla pass…

Ville bara dela med mig lite, förhoppningsvis inspirerar det någon =)

Så här oglamorösa är mina kvällar nu för tiden 😉

Bäst att njuta så länge det varar!

/ LindaG / 2 kommentarer

Det är lite motsägelsefullt på ett sätt, ju mer vältränad jag blir desto mer ointressant är det att tex träna och äta rätt just för utseendets skull. Oftast är det ju kanske åtminstone till en viss del för utseendet man börjar, men nu känner jag mer att jag vill utmana mig själv – jag vill kunna springa snabbare/längre, jag vill bli starkare, jag vill bli bättre på kickboxing.

Ja, det är ju inte HELA sanningen, jag kör ju tex mitt ”project ass”, men det är liksom inte viktigt på samma sätt, jag står inte framför spegeln och suckar eller känner mig obekväm. Jag tror det här kan vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner mig ganska tillfreds med hur jag ser ut, jag vet att vissa saker går inte att ändra på och det har jag accepterat, och att andra saker, som rumpan, går att ändra på själv.

Jag märker att jag blir lite entusiastisk i att få andra att träna med, men det grundar sig verkligen inte i någon illvilja eller tyckande att nån ser ut som de behöver träna, jag vill bara att folk jag tycker om ska må lika bra som jag gör nu. Det är lite som när man äter LCHF, men vill liksom gärna dela med sig av fördelarna med det till andra, just för att man mår så bra av det själv, förstår ni hur jag menar?

Och bara för att fira att jag känner mig bekväm i min kropp nu, så ska jag och mamma gå och göra våra fötter sommarfina idag – verkligen välbehövligt efter en lång vinter med fötterna i kängor och stövlar! Jag är tyvärr urkass på att ta mig tid med sånt, jag prioriterar helt enkelt inte det, men just när man ska börja använda öppna skor så blir det ju lite intressant igen 😉

Den enda före-bild jag tänker visa på mina fötter 😉 Snart ska de bli
fria efter en lång vinter!

Sound of silence

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu har jag fått ge upp att prata helt, har insett att det bara blivit värre hela tiden, trots att jag försökt prata ”vanligt” (dvs inte viska). Och jäklar vad jobbigt det är att prata så här, hela magen är trött tror jag! Men det blir ju inte bättre, så nu har jag övergått till kroppsspråk, lappar och meddelanden på telefonen.

Vad frustrerande det är! Att inte kunna vara med och uttrycka sig gör att jag blir pratsjuk och smått irriterad… Dessutom har jag kommit fram till att man blir ”osynlig” när man inte pratar, det är som om folk – helt utan att mena något ont” – liksom inte ser en efter en liten stund. Väldigt mystisk känsla…

Så – om det här tänker fortsätta så lär jag lägga in MÅNGA blogginlägg den närmsta tiden…

Stackars Lukas, förresten, han förstår ju inte varför jag inte pratar. Han vet att jag har ”ont i halsen” och blåser snällt utanpå min hals för att göra det bättre, mycket sött, men han förstår inte att det innebär att jag inte kan prata såklart. Det var klart en nackdel när jag var ensam förälder en liten stund innan maken kom hem – försök förklara för en 3-åring att han måste klä av sig ytterkläderna, tvätta händerna och komma och sätta sig och äta. Det GÅR, men jag känner helt klart att vi behöver öva in det här med charader lite bättre 😉 Nu när maken är hemma så har jag däremot kommit på en fördel, det där oändliga tjötandet och frågande ”mamma, vad/hur/varför…?” har ju nu förpassats till maken. Hehe….

Har nog fått höra ALLA tillgängliga skämt oxå… ”har du skrikit på maken?”, ”vad tyst och lugnt det är”, ”tala är silver, tiga är guld” och alla andra man kan komma på…

Men vad sjutton gör jag för att få tillbaka rösten? Jag har ju inte ont i halsen, och jag är bara lite förkyld, men rösten är i princip helt borta. Typ honungsvatten och sånt hjälper ju inte, det är ju inte så att jag kan inhalera det direkt… Har fått tips om att dricka echinaguard i ganska stora mängder, så det ska jag göra, men det känns ändå som om det liksom inte når stämbanden… Jag tar gärna emot tips på hur man får tillbaka sina smaksinnen med, för smaken försvann ungefär samtidigt som rösten – och alla som känner mig vet att det är LÅNGT mycket värre!!! 😉

Målbild

/ LindaG / Lämna en kommentar

Insåg en sak i går kväll när jag slösurfade lite inspiration på några träningsbloggar, det finns väldigt många olika målbilder för hur man vill se ut när man tränar mycket. Nu tränar jag mest för att jag mår bra av det, men självklart vill man även se bra ut. För mig så ser en snygg, vältränad kropp ut ungefär så här:

Eller så här:

Bilderna lånade från Malin Jensens träningsblogg – hon brukar ha fina motivationsbilder. 

Alltså kvinnliga former och en fast kropp, fast inte direkt ”musklig”. Motsatsen för MIG då är den här bilden:

Från Annas sida. Förlåt Anna. 

Alltså när det blir senigt, hårt och okvinnligt. Men det knepiga är ju att de flesta (speciellt tjejer) verkar tro att man blir så här när man tränar tungt på gym, men det är ju faktiskt samma typ av träning som ligger bakom de översta bilderna med. Till en viss del handlar det ju om att balansera fettprocenten, är man för mager så blir det senigt och hårt, en viss del är gener, men tränar man inte så där riktigt extremt som Anna gör så blir det inte den typen av kropp man får.

Sen lägger jag inte värdering i hur folk ser ut, men jag har ju såklart en bild av vad jag SJÄLV tycker är en vacker, vältränad kropp! Hur ser din perfekta bild ut?