Hos Foodpharmacy läste jag häromdagen ett inlägg om Lustprincipen som jag tyckte hade en hel del poänger. När jag googlade just ”lustprincipen” så fick jag däremot upp Freuds definition av ordet, vilket i korthet verkar vara mest att ”välja kortsiktig glädje och enkla val framför en svårare väg och långsiktig glädje” (det senare kallas realitetsprincipen). Men om vi bortser från Freuds uppdelning och istället pratar om samma som Foodpharmacy, då tänker jag lite så här…

En sak hon skriver träffar lite mitt i prick på mig, på ett sätt:

Av någon anledning har många av oss fått för oss att livet ska vara slitsamt och svårt och vi har svårt att tillåta oss själva att njuta, flamsa och ta lite lätt på livet ibland (läs: Helena för 10 år sedan). Men tänk om vi har fått det här om bakfoten? Tänk om det är tvärtom?

Citat från Foodpharmacy

För det första så håller jag med dig Helena. Eller delvis i alla fall, för det är så LÄTT att man av bara farten jobbar mot det ”folk” verkar tycka att man ska göra. Att tänka att man ”ska” göra karriär, skaffa familj, ha dyr bil eller allt annat som är allmänt vedertaget som ett lyckat liv. Men det är lätt att glömma bort att allt det där kanske inte ens gäller en själv!

Kort exempel – innan vi fyllde 40 jag och maken sparade vi i ett par år lite pengar för att kunna åka till New York som 40-års present. Men när tiden började närma sig så kändes det liksom lite obekvämt att tänka på det, och det var ju inte så himla konstigt eftersom ingen av oss är personer som gillar storstäder? Men ändå var det det vi siktat på? Det blev ingen resa till New York för oss, det blev lite annat i stället, men just den där känslan att man kanske hinner nästan i mål innan man kommer på att det här egentligen inte är min egen idé – den ligger kvar och lurar i mig.

Det är tudelat som allt annat det där, för jag är FÖR att inspireras och få idéer av det andra gör, men det är SVÅRT att alltid skilja på vad jag verkligen vill göra själv och vad som verkar som att andra mår bra av att göra. Ibland tror jag att om bara personen jag blir inspirerad av är riktigt nöjd med sina val/sin väg/sitt mål så smittar det liksom av sig på mig, utan att det är MIN vilja. Man ser bara att ”personen mår ju toppen av att göra just detta, då gör nog jag det med”.

Efter vår ”new york-incident” så har jag blivit mer ifrågasättande av min egen vilja, på gott och ont. Det är ju himla bra att inte bara planera in sånt som egentligen inte är MIN vilja, men jag har också blivit så osäker på min egen förmåga att se vad jag själv vill. Delvis på grund av att i princip vad man än kan tänka sig att man själv vill göra gör ju redan någon annan – är det då verkligen min vilja eller projicerar jag bara? En del saker man vill göra är ju också mycket tid och arbete bakom, så det går inte bara kliva in i situationen och känna efter om det verkligen var det här jag ville.

Men, för att återgå till själva diskussionen om lustprincipen efter det långa avhoppet ovan – lustprincipen enligt principen att välja saker som ger glädje och lust och att inte fastna i tanken att livet måste vara svårt och jobbigt. Jag tänker att jag är både bra och dålig på det här.

Jag är BRA på att ta tillvara på alla möjligheter att göra en dag eller ett tillfälle till ett så bra sådant som möjligt. Tex den här semestern, den har ju inte blivit det vi planerat eller velat, men jag kan ärligt säga att jag verkligen försökt göra det bästa möjliga av det som varit. Jag är bra på att sätta guldkant på vardagen (ok, oftast med mat eller dryck, men man tager vad man haver). Men jag är DÅLIG på att tillåta mig själv att göra mig glad i det lilla. Att inte alltid vara kontrollerad och ha kontroll på allt och ta ansvar för allt, att bara göra roliga saker en stund. Gäller det familjen så är jag bättre på det, men inte om det om det är ”bara” mig själv det gäller.

Jag tänker att jag ska försöka tillämpa lustprincipen lite mer och försöka välja aktivt. Det kommer kännas ovant och kanske tillgjort till en början, men jag tänker ändå att det kan ju bara bli bättre. Det största problemet är nog att få in tankesättet i allt man gör, för jag kan liksom inte ”avsätta tid” och planera in det, då blir det ju inte det det ska vara – lust i ett spontant ögonblick.

Vad tänker du om det här? Är ditt liv ditt eget val eller har du som så många andra fastnat i tankar om hur det ”borde” vara? Vad gör dig glad i stunden? Och hur bra är du på att ta tillvara på det?

*En sak som slog mig när jag funderade på vad jag ska lägga in för bild i det här stycket var ändå att just fotografering är något jag verkligen blir glad av – att fånga ett kort ögonblick och se glädjen och det fina i det. Så, till det här inlägget får det bli några av mina favoritfoton just nu, helt orelaterat till det mesta i inlägget, bara för att de gör mig glad!