Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.

Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?

Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.

Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?

I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.

Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?