Jag har varit ganska ihärdig med träningen det här året och verkligen prioriterat in träning så det i princip alltid blir 3 pass i veckan, även om jag ibland får ta andra pass än jag tänkt eftersom det antingen varit ett ”idiot-pass” (dvs sjukt jobbigt och bara flås) eller för att vi behövt pussla ihop familjelivet, men jag HAR ändå tränat.
Det känns lite som om något äntligen börjat släppa så sakteliga sedan utmattningen, för för första gången sedan innan utmattningen så har jag börjat känna att det finns lite ”gummiband” i mig. Vad menar jag med det då? Jo att efter utmattningen så var det liksom ”stumt” som en bilbältesrem och när det tog stopp (vilket det gjorde snabbt) så fanns det absolut inte en möjlighet i världen att liksom ta i lite mer. När man är i bra form kan man ju lägga i flera växlar till efter att man först tycker att man tar slut, men det har varit som att gå in i en vägg.
Får ändå sån bra stöttning här, lite lagom push och en stor portion förståelse för det man har problem med, vad det än är.
Men NU, nu börjar jag sakta kunna tänja lite på orken i träningen, jag kan ta i liiiite till när jag tycker att jag tagit slut – och det gör ju både träningen roligare och ger mig också möjlighet att välja bland lite fler pass. Min tröskel är fortfarande låg och jag är garanterat bland de absolut sämst tränade på hela gymmet fast jag kört 1,5 år, men det går åtminstone framåt nu. Det har känts jättejobbigt att träna väldigt länge nu eftersom det stått så still, så nu när det finns tendenser till att det rör på sig så känner jag att träningen blev så mycket roligare!
Är det nån av er andra, som har/har haft en utmattning som känner igen sig kanske?
Det har både sina för- och nackdelar det här med att blogga. Mest fördelar, jag får terapeuta mig själv, vänner jag inte hinner träffa så ofta jag vill får en uppdatering, jag får en digital dagbok att gå tillbaka i osv. Nackdelen är att det ibland blir så att jag upprepar mig och pratar om sånt jag kanske redan berättat på bloggen, eller att jag tänker att ”alla” vet vad som hänt i helgen eftersom jag tänker att många läser (eller vet, jag VET att många läser, men inte alla och inte regelbundet alltid). Har i alla fall funderat lite och en väldigt stor fördel är att jag också kan berätta saker för er utan att känna att jag tar mig utrymme i er vardag – för här väljer ni ju själva OM och NÄR ni ska läsa. Och om jag då skulle fundera på vad jag vill att ni vet om mig, då blir det ungefär det här:
Efter utmattningen 21-22 så är mitt närminne sänkt med uppemot 80% om jag själv skulle göra en uppskattning. Skriver jag inte upp sånt jag ska göra – OMEDELBART – så är det i princip för alltid borta. Inte bara den där lite tankspridda småbarnsförälder glömskan, utan här är det ekande tomt. Ni vet, alla kan ju gå in i ett rum och undra vad man egentligen gjorde här, för mig blir det så VARJE gång och jag får verkligen anstränga hjärnan till tusen för att komma ihåg (oftast genom att mentalt gå tillbaka i mina egna fotspår). En lurig grej är också att jag kan glömma att kolla det jag skrivit upp att jag ska komma ihåg, vilket gör att jag väldigt lätt missar saker. Det här blir bekymmersamt både på jobbet och hemma, som ni nog förstår. Som tur är verkar åtminstone inlärning funka ganska bra, jag har inga direkta problem att lära mig nya saker övergripande. Den stora fördelen med det här är dock att jag liksom inte har så mycket annat val än att leva mycket mer i nuet, förutom den där lätt gnagande känslan att jag nog glömt något så bekymrar jag mig inte så mycket för saker jag inte gör just nu.
Jag använder listor till det mesta, både hemma och på jobbet. Todoist är detta, vi använder den gemensamt jag och Majken och har tex listor över saker som ska handlas (typ mat) i en gemensam lista.
Jag kommer att ha så himla svårt att komma ihåg ditt namn, om vi inte känt varandra länge. Mitt namnminne som var dåligt redan innan är katastrofalt efter utmattningen, och även min förmåga att placera in vart jag känner dig ifrån. Det är så jäkla dumt, för om man inte kommer ihåg någons namn så är det som att den personen tror att man inte tycker att den är viktig för en – men så är inte alls fallet. I jobbsammanhang är det rent katastrofalt många gånger att inte komma ihåg vem X är, eller träffa X och inte för sitt liv komma ihåg hens namn. Här kommer mitt dåliga minne in också och om du har berättat något viktigt för mig som du ska göra och jag inte frågar om det – snälla, ta det inte som att jag inte bryr mig utan det är bara mitt dåliga minne som ställer till det – jag bryr mig visst!
Jag har svårt att förstå att andra tycker att det är svårt att komma mig nära – jag har fått höra det här ett så pass stort antal gånger att det måste vara åtminstone en del av sanningen, själv tycker jag att jag är tämligen okomplicerad och lätt att lära känna. Vill du lära känna mig mer och tycker det är svårt – säg till eller ställ frågor! (Sen vill ju såklart inte alla människor det, lära känna mig mer menar jag, hahaha!)
Jag pratar ibland innan jag tänker. Det har hoppat ur tusentals grodor ur denna mun när jag inte hunnit tänka igenom saker ordentligt – ibland blir det bara fel och ibland framstår jag nog som orimligt korkad. Jag ÄR i alla fall inte rädd för att ha fel eller inte veta saker, jag frågar gärna om jag inte förstår något (händer typ hela tiden) och har inga problem med att visa att jag har kunskapsluckor. Det är sån jag är och jag kan inte hjälpa det, men jag är i alla fall villig att lära mig nytt.
Som MYCKET random fakta så har jag tydligen grekiskt ursprung enligt formen på mina tår! 😂
Är jag pigg och glad så är jag pratig, till tusen. Förlåt, men gud vad jag kan babbla på då! Är jag å andra sidan trött eller deppig så får du nog dra ur mig minsta mening. Vill du göra mig glad? Ge mig en kram eller säg nåt snällt så lever jag på det hela dagen. Vad jag gillar att prata om? Mat, gården, tv-spel eller filmer!
Jag är inte så självcentrerad som jag kanske framstår som här på bloggen, det har mer med att göra att jag inte vill skriva om sånt som är utanför mig eftersom det är upp till var och en tänker jag. Men jag kan ha fel!
Inteego, eller är man det automatiskt om man tar en selfie?!
Introvert är nog den stämpeln jag sätter på mig själv, jag tycker väldigt mycket om att vara social på jobbet eller med vänner, men i större sammanhang så tar det ENORMT mycket av min energi. Däremot blir jag aldrig direkt trött av att vara själv – för jag riktigt mycket lugn och ro blir jag faktiskt till och med kreativ (även om det händer rätt sällan att jag hinner ha det lugnt så länge). Även här har utmattningen haft stor påverkan och jag måste numer vara mycket noga med att lyssna på min egen dagsform innan jag tackar jag till saker. Svårt när det kräver mindre energi att säga JA än att säga NEJ…
Nähej, nu har ni nog gett upp för längesedan, och här sitter jag och babblar på bara för att jag kände för det. Har ni läst ända hit så tack (och lite förlåt) för din tid! ❤
Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
Som jag skrev tidigare idag så landade något i mitt huvud när jag vaknade i morse. För övrigt väldigt häftigt när man ”sovit på saken” och kommer fram till något efter att hjärnan i lugn och ro fått sortera ens tankar, även om det nu inte handlade om att det skett över en enda natt utan egentligen massor. I alla fall, det som helt plötsligt tedde sig helt glasklart var ju att jag ÄR ju inte riktigt frisk – från min utmattning alltså. Det är ju DÄRFÖR jag blivit så himla trött efter sociala kontakter och behöver planera in vila efter ett pulspass, jag ÄR ju inte frisk än? På nåt sätt har jag antagit att jag varit det, eftersom åtminstone försäkringskassan bedömer mig frisk nog för att jobba och det funkar typ ok, och vardagen funkar ju också ok. Men om jag istället går in med inställningen att jag fortfarande är sjuk, om än på bättringsvägen, så förstår jag mig själv bättre. Då är det inte konstigt att jag blir socialt bakis och behöver vara väldigt noga att lyssna på min egen kropp och knopp!
Jag vill fortsätta fota med, det är SÅ kul!
Nu har jag ju inte som målsättning att ”bli som förut” eftersom det gjorde mig sjuk, men jag tänker ju ändå att jag både ska kunna träna och träffa hur mycket kompisar jag vill utan att bli helt färdig efter, och där är jag ju uppenbarligen inte än. Tänk vad svårt det kan vara ibland att se sig själv klart?
Det här hänger lite ihop med vad jag tänker om året som ska komma. Jag har inga mål och planer som så, men såklart ändå en riktning för mig själv. Många saker har jag övat på hur mycket som helst i år, och det tänker jag egentligen mest bara fortsätta med. Som att vara snäll mot mig själv även inuti huvudet, att lyssna på mig själv när jag behöver vila, att låta allt bara få vara typ ok utan att tänka att något alls behöver vara perfekt. Jag vill ju mest av allt jobba så mycket som möjligt här hemma på gården, att vara ute mycket och låta kroppen göra det den mår bäst av, och för att orka med det rent fysiskt så vill jag fortsätta prioritera träning (som även ger ett skydd mot stress rent psykiskt som bonus). Jag vill jobba med mina relationer, jag vill göra roliga projekt som ger utlopp för min kreativitet och jag vill bli ännu bättre på att leva här och nu och glädjas åt det. Rent generellt är jag på rätt spår när det gäller mig själv känner jag, och det kommer jag fortsätta jobba med.
Rent fysiskt så skulle jag ju vilja gå ner till mina planerade max 80% under de 6 sommarmånaderna då det finns mest att göra på gården, men mellan elpriser, lågkonjunktur, bensinpriser och höjd ränta så får vi väl se om det är möjligt ens i år. Just nu ser det tämligen mörkt ut på den fronten, och då har vi inga extravaganta utgifter, dyra vanor eller dåliga löner.
Jag hoppas på lite ungar till våren och sommaren med, i form av kycklingar, ankungar och kanske griskultingar? Förhoppningsvis funkar det också bra att låna sommarfår med, det hade varit så roligt att få testa. Jag hoppas på en bra odlingssäsong och att jag hittar ett bra sätt att odla i växthuset, att vi får en skön och varm sommar och att barnen trivs i skola och dagis. Jag önskar det blir lugnt i omvärlden, att kriget får ett slut och att det lägger sig ett välbehövligt lugn, men jag tror kanske inte riktigt på det. Vi får väl se.
Det är lite oklart om min extrema trötthet efter sociala kontakter har ökat jättemycket på sistone, om jag bara inte träffat så mycket folk på länge eller om jag bara blivit bättre på att identifiera att jag är trött – men HERREGUD så trött jag är nu. Vi har varit hos svägerskan med familj i deras stuga i skogarna utanför västervik och sovit en natt där, men min ork tog nog slut ungefär vid 17-snåret dag 1 – jag tror inte jag var så mycket tillskott efter den punkten och inte dagen efter heller. Men det var väldigt trevligt att vara iväg också, det är liksom inte jobbigt för att det är tråkigt eller känns ansträngt, det är liksom jobbigt även med folk som är trevligt att träffa.
Dagen efter svängde vi förbi Tobbes sommarfamilj från när han var liten och köpte med oss fyra otroligt söta mignon-ankor. Dessvärre var jag fortfarande aptrött i huvudet, så jag kände mig rent otrevlig nästan när vi åkte därifrån för att jag inte orkade prata mer. En kontakt i veckan verkar vara typ max… Men i alla fall, kolla här vilka söta små ankor!
Tanken är att de till sommaren kommer få gå ihop med hönorna, men just nu får de bo själva i hönshuset.
I dag hade jag tänkt att jag skulle åkt och tränat, det var ett specialpass nu på morgonen som var både styrka och flås (crossfit), men jag kände på morgonen att jag absolut inte orkade det idag. Även om vi ska fira nyår helt själva så ska det ju ändå fixas lite mat och hela familjen är ju också hemma och är bra om man orkar med åtminstone litegrann, så jag fick tänka om. En bra sak är annars att jag HAR kört ett par riktigt flåsiga pass den senaste tiden, det är typ första gången sedan jag blev sjukskriven förra året som jag känner att jag klarar det – utan att få känslan att jag får en stressatack typ. Däremot tar det ganska hårt på mig än och jag behöver typ lägga mig och vila en bra stund efter – så det är inte något jag kan göra utan att planera in vila också än så länge.
Det här blev ett lite hoppigt och icke-nyårsaktigt inlägg visst, men som sagt är jag rätt trött. Vi har i alla fall lite planer på mat, det blir rösti med vispad färskost, rödlök och rom till förrätt, entrecote med hasselbakspotatis och rödvinssås till varmrätt och chokladfondant till efterrätt. Jag får nog återkomma igen, antingen senare eller i morgon, med lite tankar om det gångna året och det som kommer. Tills dess önskar jag er ett gott nytt år!
Jag har en sån avsmak nu för sociala medier känner jag, lite som man har för julmat efter man ätit för mycket. Instagram har länge varit min favorittillflyktsort, men sedan de ändrade algoritmen för 100’e gången så tycker jag den har tappat allt. Jag VILL inte få en jävla massa reels och tips på vad jag vill se, flödet blir bara samma saker eftersom den anpassar sig efter vad jag råkat kolla på och det rörliga är dels lätt att fastna i men heller inte alls så vilsamt som bilder är. Jag vill ha instagram som inspiration till fina bilder och för att se vad nära och kära sysslar med, inte som nåt substitut för tiktok.
Det får helt enkelt bli mer blogg och bloggande och mindre instagrammande, fast det varit så smidigt och roligt att uppdatera där.
Gjorde en reflektion i går med, liiiite på temat socialt – i går kunde vi äntligen fira jul med min bror och hans familj. Det var så himla trevligt och vi hängde hela dagen, opretentiöst och bara mysigt, men herregud vad socialt ”bakis” jag blir fort nu efter utmattningen? Jag har nog inte riktigt tänkt på det så mycket, men efter att jag har träffat vänner så behöver jag MASSOR av vila? Och snälla missförstå mig rätt, jag både vill och behöver träffa vänner för att ladda upp på ett annat sätt, men jag får uppenbarligen också planera in massor med social vila efter. Efter en vecka på jobbet har jag knappt nån ork att vara mer social så helgerna blir oftast bara vi i familjen – jätteskönt men när ska man då orka/hinna träffa vänner? Efter gårdagens jättemysiga häng med brorsan så känner jag att jag helst vill vila från sociala kontakter typ ett par dagar allra minst, eller helst en vecka. Jag känner det mycket tydligare nu helt plötsligt än under själva utmattningen (om jag på något sätt ska definiera mig som frisk men inte symptomfri nu då) att det tog enormt mycket energi samtidigt som det fyller på det välbehövliga sociala kontot med. Knepigt det där, känner mig riktigt socialt bakis idag.
Änskar den fina frosten och snön kunde stannat kvar med, vädret idag är inte direkt inspirerande…
Det ska träffas lite mer släkt här nu i dagarna, och jag får väl bara planera för att vila därefter så blir det nog bra. Det ska faktiskt bli väldigt skönt att fira nyår själva här hemma känner jag nu, dels för att jag inte behöver vara uppe till tolv om jag inte känner för det och dels för att det inte tar så mycket energi. Med det sagt dräneras batterierna stadigt men långsamt med hela familjen hemma hela dagarna med, det är småtjafs och tjat, syskonbråk och matplanering mm som gör att det pyser ut, men åtminstone inte mer än i väldigt långsam takt.
När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?
Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.
I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.
Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…
Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤
Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.
Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.
Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.
Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉
Två av tre dagar på subcontractor är avklarade – idag var det inte heldag utan jag kom hem runt halv fyra. Jag orkar med just mässarbetet förvånansvärt bra, trots att jag klassar mig som introvert (och får panik av att gå på stan i tex julrusning) – men jag är också VÄLDIGT trött efter. Som nog de flesta blir av mässa, i och för sig. Det blir en massa människor man pratar med och söker kontakt med, kluriga frågor att svara på och så bara ansträngningen av att liksom vara trevlig en hel dag, hahaha!
Men SEN – sen sätter jag mig i bilen, lyssnar på veckans avsnitt av Gynning&Berg och åker hem. Av med kostymbyxor, på med utebrallor, ulltröja, jacka och nog mitt bästa köp – mina muckboots. Det är orimligt att något som egentligen är gummistövlar kan vara så sköna, och varma… Över till bonden för att köpa mer spannmål till grisarna, ner och fylla på halm i deras grishus och ge dem lite äpplen. Glada nöff och små svansar som går som elvispar möter mig, och min puls, som går ner till hälften bara jag ser vårt hem, går ner i ett sån långsamt tempo att jag måste stanna och reflektera lite över saken.
Det är en sån markant TYDLIG känsla av återhämtning, trygghet, glädje och icke-stress att jobba på gården – och allra mest med djuren. Jag kan på ett naivt sätt förstå lite hur bönder genom tiderna orkat med sitt hårda arbete eftersom det ger en sådan tillfredställande och avkopplande känsla att greja med djur. Jag har aldrig någonsin varit i närheten av en aktivitet som ger en så direkt avkopplande känsla, och det är ju FANTASTISKT att ha den här hemma, på vår älskade, älskade gård!
Jag är SÅ himla glad över sällskap från gårdskatten! Hon är så kelig och nästan som en hund när hon traskar bredvid och är med i alla aktiviteter som görs på gården. Dock sällan stilla nog att man hinner fota henne uppenbarligen!
När grisarna fått extra bäddmaterial till sitt boende inför kallare väder, och lite äpplen som extra godis, så går jag över till hönorna.
Växthuset är mycket större och mindre dragit än hönshuset, men det är ett mindre yta om man räknar med deras hönsgård som hänger ihop med hönshuset med. Växthuset funkar kanon att ha dem i, men jag tycker ändå lite synd om dem när de inte kan gå fritt som vi allra helst vill. Samtidigt så bor de säkrare med tanke på fågelinfluensa nu. Jag försöker göra det trevligt och omväxlande för dem, och nu fick halloweenpumpan bli lite både mat och underhållning när den gjort sitt vid entrén.
Det var för typ första gången i höst riktigt kyligt ute, men den korta tiden jag hann vara utomhus innan mörkret kröp på var det ju fantastiskt vackert med höstsolen. Och sen en underbar solnedgång! Önskar bara att det inte var så förbaskat tidigt det blev mörkt…
Trött och frusen efter mässan, men totalt balanserad i själen gick jag sen in och tände en brasa i kaminen i vardagsrummet. Den är SJUKT effektiv, väldigt lite ved värmer upp hela vardagsrummet som ändå är både stort och har högt i tak. Vi har det inte kallt hemma på något sätt, men jag var ändå trött och frusen och INGET värmer lika bra då som brasvärme! Inte ens ett varmt bad skulle jag vilja påstå…
Nu har jag jobbat i fatt mig lite – prioriterade dagsljuset istället för att först gå in och hantera mail mm – så nu tänker jag bara sjunka ner i soffan en stund.
Önskar att ni alla har en aktivitet eller plats som skänker ett sånt totalt lugn!
En jättestor skillnad i mitt liv nu för tiden mot typ alla år innan dess är att jag sedan utmattningen bestämt mig för att för första gången i mitt liv vara snäll mot mig själv. Jag försöker så gott det går låta bli att tänka nervärderande om mig själv eller banna mig själv för att jag inte kan/gör/orkar/kämpar mer – det är då verkligen inte så att jag är i mål med det men jag har kommit en bra bit på väg. Jag lyssnar också på mig själv – i går kväll var jag tex jättetrött så jag gick helt sonika och lade mig 19:37 (!!!!). På ett plan tog det emot lite, att ”missa tid att göra saker på”, men jag var ärlig mot mig själv och kände att efter en lång dag så var det precis det jag verkligen behövde.
Jag prioriterar (i den grad det nu går ihop med att ha barn) min egen tid vilket iofs just nu mest innebär att jag ger mig själv tiden att träna. Men jag är också snäll mot mig om det inte går pga föräldramöte eller andra saker som måste komma före – no hard feelings liksom. Jag lyssnar mer på mig själv med, i går var jag tex och lämnade blod efter en ganska lång och intensiv dag men kände att jag verkligen också behövde röra på mig pga stel i kroppen efter en massa bilåkande. Lösningen fick bli träning trots blodgivning, men i ett såååå lugnt tempo – en mental klapp på axeln till mig själv med motiveringen att det är ju så mycket bättre för en stel kropp att få röra sig lite än att åka hem och sätta sig i soffan och bli ännu mer stel.
För många är det här säkerligen så himla självklart, men för lika många är det kanske också främmande – att prioritera sig själv kanske man kan lära sig att göra men att faktiskt försöka tänka snällt om sig själv har för mig varit en stor omställning. Men det gör också att jag trots att jag inte alltid känner att hjärnan är så skarp som den kanske brukade vara på jobbet känner att det är ok. Jag gör verkligen mitt bästa och det är ok att det är en bit kvar. Det funkar nästan jämt.
Nu har jag skrivit om mig själv i så rediga ordalag att jag får väga upp med en knäppbild jag tog när jag stod och frös på kontoret häromdagen. Logiskt ju.
Det här blev ett tämligen navelskådande inlägg, men jag har verkligen gått och tänkt på att den här medvetna satsningen att vara snäll mot mig själv faktiskt ganska ofta funkar nu för tiden. Heja mig, jag är helt ok!
Nu har jag jobbat 100% i två veckor. Eller ja, det har ju varit lite VAB och så så det är nog ändå inte mer än 80% på jobbet, men jag är absolut tröttare nu – även om jag tror att det kommer ge med sig. Värst är sena eftermiddagen när hjärnan känns som gröt, fast det kunde den ju i ärlighetens namn även göra innan utmattningen, hahaha!
Den ökade tröttheten skapar en liten konflikt i mig känner jag. Jag skrev förra veckan om att jag ÄNTLIGEN känner mig så pass återställd att jag för första gången på säkert 10 år har börjat få ett sug efter att göra något kreativt – bara för den kreativa känslan i sig själv och inte nödvändigtvis för att något kreativt ”ska göras”. Men där blir det ju lite dumt då, när jag samtidigt dels är för trött efter jobbet för att orka starta något och dels så finns det så lite ”dag” kvar när man kommer hem runt halv fem. En halvlösning har varit att sätta mig och läsa i en bok i stället för att skrolla på mobilen, och det är banne mig lite av en övningssak för om jag förr kunde läsa och vara helt omedveten om min omgivning vad som än hände så är jag nu väldigt mycket mer lättdistraherad, vilket gör att läsningen blir mer upphackad såklart.
Att fixa med växter och att fota är ju oxå kreativt, men blir ju liksom bäst med dagsljus och helst höstsol…
Kanske är det även så att projekten på gården tillfälligt nu är ganska få – höstens intågande har inledningsvis inneburit en hel del förberedelser för vintern, men när det mest akuta är gjort så finns det inte SÅ mycket mer att göra ute förrän till våren. Eller ja, det finns en del lite större projekt som ska göras i vinter någon gång, men de kräver ett par heldagar gissar jag så det måste bli när vi har en hel helg ledig och lite vettigt väder. (Det största projektet som ska göras i höst/vinter är att stängsla in den lilla kullen bakom huset som ska bli fårbetesmark, behöver ju inte vara klart förrän i vår men vore skönt och roligt att jobba med även under hösten)
Vet inte vad dessa söta blommor heter men de har precis nu börjat blomma?! (fotobomb av… spindel? Flygfä?)
Kanske blir detta förresten julen då det känns lite roligt med jul igen, efter många jular utan nån vidare glädje över julen? Jag kanske får ta ut min kreativitet på att göra julpyssel och julbaka?!? Fast det är ju det där med att det inte är så kul om ingen annan uppskattar det heller, faktiskt. Nåja, vi får väl se, det är ju en lång höst och en lång vinter som kommer…. (*suck*)
Svårt att inte älska höstfärgerna i all sin prakt ändå!
godatankar.com 