Utmattning

Ett ljus i mörkret

/ LindaG / Lämna en kommentar

När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?

Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.

I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.

Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…

Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤

Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.

Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.

Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.

Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉

Hur klarar man sig utan?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Två av tre dagar på subcontractor är avklarade – idag var det inte heldag utan jag kom hem runt halv fyra. Jag orkar med just mässarbetet förvånansvärt bra, trots att jag klassar mig som introvert (och får panik av att gå på stan i tex julrusning) – men jag är också VÄLDIGT trött efter. Som nog de flesta blir av mässa, i och för sig. Det blir en massa människor man pratar med och söker kontakt med, kluriga frågor att svara på och så bara ansträngningen av att liksom vara trevlig en hel dag, hahaha!

Men SEN – sen sätter jag mig i bilen, lyssnar på veckans avsnitt av Gynning&Berg och åker hem. Av med kostymbyxor, på med utebrallor, ulltröja, jacka och nog mitt bästa köp – mina muckboots. Det är orimligt att något som egentligen är gummistövlar kan vara så sköna, och varma… Över till bonden för att köpa mer spannmål till grisarna, ner och fylla på halm i deras grishus och ge dem lite äpplen. Glada nöff och små svansar som går som elvispar möter mig, och min puls, som går ner till hälften bara jag ser vårt hem, går ner i ett sån långsamt tempo att jag måste stanna och reflektera lite över saken.

Det är en sån markant TYDLIG känsla av återhämtning, trygghet, glädje och icke-stress att jobba på gården – och allra mest med djuren. Jag kan på ett naivt sätt förstå lite hur bönder genom tiderna orkat med sitt hårda arbete eftersom det ger en sådan tillfredställande och avkopplande känsla att greja med djur. Jag har aldrig någonsin varit i närheten av en aktivitet som ger en så direkt avkopplande känsla, och det är ju FANTASTISKT att ha den här hemma, på vår älskade, älskade gård!

Jag är SÅ himla glad över sällskap från gårdskatten! Hon är så kelig och nästan som en hund när hon traskar bredvid och är med i alla aktiviteter som görs på gården.
Dock sällan stilla nog att man hinner fota henne uppenbarligen!

När grisarna fått extra bäddmaterial till sitt boende inför kallare väder, och lite äpplen som extra godis, så går jag över till hönorna.

Växthuset är mycket större och mindre dragit än hönshuset, men det är ett mindre yta om man räknar med deras hönsgård som hänger ihop med hönshuset med. Växthuset funkar kanon att ha dem i, men jag tycker ändå lite synd om dem när de inte kan gå fritt som vi allra helst vill. Samtidigt så bor de säkrare med tanke på fågelinfluensa nu. Jag försöker göra det trevligt och omväxlande för dem, och nu fick halloweenpumpan bli lite både mat och underhållning när den gjort sitt vid entrén.

Det var för typ första gången i höst riktigt kyligt ute, men den korta tiden jag hann vara utomhus innan mörkret kröp på var det ju fantastiskt vackert med höstsolen. Och sen en underbar solnedgång! Önskar bara att det inte var så förbaskat tidigt det blev mörkt…

Trött och frusen efter mässan, men totalt balanserad i själen gick jag sen in och tände en brasa i kaminen i vardagsrummet. Den är SJUKT effektiv, väldigt lite ved värmer upp hela vardagsrummet som ändå är både stort och har högt i tak. Vi har det inte kallt hemma på något sätt, men jag var ändå trött och frusen och INGET värmer lika bra då som brasvärme! Inte ens ett varmt bad skulle jag vilja påstå…

Nu har jag jobbat i fatt mig lite – prioriterade dagsljuset istället för att först gå in och hantera mail mm – så nu tänker jag bara sjunka ner i soffan en stund.

Önskar att ni alla har en aktivitet eller plats som skänker ett sånt totalt lugn!

Bra jobbat!

/ LindaG / 1 kommentar

En jättestor skillnad i mitt liv nu för tiden mot typ alla år innan dess är att jag sedan utmattningen bestämt mig för att för första gången i mitt liv vara snäll mot mig själv. Jag försöker så gott det går låta bli att tänka nervärderande om mig själv eller banna mig själv för att jag inte kan/gör/orkar/kämpar mer – det är då verkligen inte så att jag är i mål med det men jag har kommit en bra bit på väg. Jag lyssnar också på mig själv – i går kväll var jag tex jättetrött så jag gick helt sonika och lade mig 19:37 (!!!!). På ett plan tog det emot lite, att ”missa tid att göra saker på”, men jag var ärlig mot mig själv och kände att efter en lång dag så var det precis det jag verkligen behövde.

Jag prioriterar (i den grad det nu går ihop med att ha barn) min egen tid vilket iofs just nu mest innebär att jag ger mig själv tiden att träna. Men jag är också snäll mot mig om det inte går pga föräldramöte eller andra saker som måste komma före – no hard feelings liksom. Jag lyssnar mer på mig själv med, i går var jag tex och lämnade blod efter en ganska lång och intensiv dag men kände att jag verkligen också behövde röra på mig pga stel i kroppen efter en massa bilåkande. Lösningen fick bli träning trots blodgivning, men i ett såååå lugnt tempo – en mental klapp på axeln till mig själv med motiveringen att det är ju så mycket bättre för en stel kropp att få röra sig lite än att åka hem och sätta sig i soffan och bli ännu mer stel.

För många är det här säkerligen så himla självklart, men för lika många är det kanske också främmande – att prioritera sig själv kanske man kan lära sig att göra men att faktiskt försöka tänka snällt om sig själv har för mig varit en stor omställning. Men det gör också att jag trots att jag inte alltid känner att hjärnan är så skarp som den kanske brukade vara på jobbet känner att det är ok. Jag gör verkligen mitt bästa och det är ok att det är en bit kvar. Det funkar nästan jämt.

Nu har jag skrivit om mig själv i så rediga ordalag att jag får väga upp med en knäppbild jag tog när jag stod och frös på kontoret häromdagen. Logiskt ju.

Det här blev ett tämligen navelskådande inlägg, men jag har verkligen gått och tänkt på att den här medvetna satsningen att vara snäll mot mig själv faktiskt ganska ofta funkar nu för tiden. Heja mig, jag är helt ok!

En liten gnista ändå

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu har jag jobbat 100% i två veckor. Eller ja, det har ju varit lite VAB och så så det är nog ändå inte mer än 80% på jobbet, men jag är absolut tröttare nu – även om jag tror att det kommer ge med sig. Värst är sena eftermiddagen när hjärnan känns som gröt, fast det kunde den ju i ärlighetens namn även göra innan utmattningen, hahaha!

Den ökade tröttheten skapar en liten konflikt i mig känner jag. Jag skrev förra veckan om att jag ÄNTLIGEN känner mig så pass återställd att jag för första gången på säkert 10 år har börjat få ett sug efter att göra något kreativt – bara för den kreativa känslan i sig själv och inte nödvändigtvis för att något kreativt ”ska göras”. Men där blir det ju lite dumt då, när jag samtidigt dels är för trött efter jobbet för att orka starta något och dels så finns det så lite ”dag” kvar när man kommer hem runt halv fem. En halvlösning har varit att sätta mig och läsa i en bok i stället för att skrolla på mobilen, och det är banne mig lite av en övningssak för om jag förr kunde läsa och vara helt omedveten om min omgivning vad som än hände så är jag nu väldigt mycket mer lättdistraherad, vilket gör att läsningen blir mer upphackad såklart.

Att fixa med växter och att fota är ju oxå kreativt, men blir ju liksom bäst med dagsljus och helst höstsol…

Kanske är det även så att projekten på gården tillfälligt nu är ganska få – höstens intågande har inledningsvis inneburit en hel del förberedelser för vintern, men när det mest akuta är gjort så finns det inte SÅ mycket mer att göra ute förrän till våren. Eller ja, det finns en del lite större projekt som ska göras i vinter någon gång, men de kräver ett par heldagar gissar jag så det måste bli när vi har en hel helg ledig och lite vettigt väder. (Det största projektet som ska göras i höst/vinter är att stängsla in den lilla kullen bakom huset som ska bli fårbetesmark, behöver ju inte vara klart förrän i vår men vore skönt och roligt att jobba med även under hösten)

Vet inte vad dessa söta blommor heter men de har precis nu börjat blomma?! (fotobomb av… spindel? Flygfä?)

Kanske blir detta förresten julen då det känns lite roligt med jul igen, efter många jular utan nån vidare glädje över julen? Jag kanske får ta ut min kreativitet på att göra julpyssel och julbaka?!? Fast det är ju det där med att det inte är så kul om ingen annan uppskattar det heller, faktiskt. Nåja, vi får väl se, det är ju en lång höst och en lång vinter som kommer…. (*suck*)

Svårt att inte älska höstfärgerna i all sin prakt ändå!

Kreativitetens lov

/ LindaG / 1 kommentar

I dag är jag riktigt mör i huvudet efter två ganska intensiva möten som tagit upp större delen av dagen, där man verkligen vill känna att man är 100% med och delaktig, speciellt i det ena där jag höll i själva mötet. Och det märks, efter dessa så var det ekande tomt i skallen och det enda som funkar är att göra rutinuppgifter. Ibland kan jag tycka lite synd om min nya arbetsgivare som fick den här varianten av mig, utan korttidsminne och som blir så mentalt trött av krävande dagar, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden (och jag tror inte det upplevs som att jag sköter mitt jobb illa på något sätt heller), men vad ska man göra?

Det var i vilket fall fruktansvärt skönt att ägna kvällen åt något som inte alls hade med ansvar och komplicerade tankegångar att göra utan istället använde i princip bara den kreativa delen av hjärnan. En del som jag för övrigt inte har märkt någon skillnad på alls efter utmattningen, nu när jag tänker på det? Ja såvida jag inte är väldigt trött då, då blir man ju inte så kreativ, men det gällde ju innan med. Det var nämligen så att jag och en kollega anmält oss till att testa på att dreja på Annas krukmakeri i Smedbyn, via personalklubben på jobbet. Har drejat någon gång under skoltiden (för 100 år sedan) men inget sedan dess, minns däremot att jag verkligen tyckte det var galet roligt. Och vet ni, det var det nu med!

Vi fick två ”lerklumpar” på sammanlagt ett kilo att jobba med, och en av sakerna vi gjorde kommer bli bränd och glaserad och klar ”på riktigt”, den andra fick vi ta hem och lufttorka om vi ville. Däremot fick vi ju göra om klumparna så många gånger vi ville, och det var ju som sagt hur kul som helst att dreja så jag tror jag hann göra 5-6 varianter på skålar under tiden vi var där. SÅ skönt att sitta och bara meditativt göra något med händerna, låta dem göra hela jobbet och bara vila den tänkande delen av hjärnan. Hade det inte varit typ svindyrt så hade jag gärna haft grejor hemma för att dreja lite, men ärligt talat är det liksom inte motiverat att skaffa alla prylar och så som behövs för att det ska bli nåt. Nåväl, kul att prova på i alla fall, jag blev dessutom nöjd över mitt resultat och har likt ett stolt barn visat upp det för alla som vill (och inte vill) se!

Om det är något jag kan känna att jag saknar i mitt liv lite så är det någon form av kreativt skapande. Det blir ju lite när man fixar och donar här hemma och så skriver jag ju på bloggen, men jag hade väldigt gärna haft mer kreativ tid i mitt liv. Att skriva på en bok, måla eller rita, dreja eller forma med lera, det är ju sånt som är så himla tillfredsställande att göra – OM man har förutsättningar för det. Och med förutsättningar menar jag inte de fysiska prylarna utan att man är i ett tillräckligt lugnt och avslappnat tillstånd för att kunna komma åt kreativiteten som annars gömmer sig långt inne i hjärnan någonstans. Faktiskt är det ju en väldigt konkret mätare på hur jag mår, när jag tänker efter, hur kreativ jag har lust och orkar att vara! Så att jag har längtat efter att fixa på Filips rum är ju tex en kanonbra indikation på att jag mår bra och har tid att fundera på såna ”oväsentliga” saker.

I vilket fall, nu är det ändå dags att sova för klockan är mer än halv tio och jag är TRÖTT men GLAD. Önskar att ni var och en hittar era saker ni ”unnar er” att göra när ni mår bra och att ni får möjlighet att utöva dem!

Jag har en plan

/ LindaG / Lämna en kommentar

Oj jösses, nu är jag trött! I tisdags höll jag och min kollega i en stor workshop för att bilda ett nätverk i bygg- och fastighetsbranschen som ska jobba mot en klimatneutral bransch till 2045. Jätteroligt, spännande och väldigt givande, men absolut också något som krävde mycket av oss båda.

Onsdag till idag så var vi dessutom på konferens med jobbet i Toftaholm (ca 1 timme resväg söderut). Det har varit två väldigt roliga och givande dagar med både bra konferens-/utbildningsdelar och jätteroliga aktiviteter med femkamp, musikquiz och hur mycket skratt som helst, men också något man blir väldigt trött av.

Så himla fina omgivningar!
Vi har grym tur med vädret och var bara ute i sol ☀️
Jäkla pussel i femkampen som vi inte hann få ihop 😂

Mina strategier för att orka med en så här intensiv vecka (intensiv för mig efter utmattningen alltså) är att för det första lägga nivån för ”hemmasaker” så nära noll det bara går. Lägsta nivå på allt – inget fix, enkel mat, lugna stunder i soffan och delegera allt som går till (de större) barnen. På jobbet blir det att jag väljer att jobba hemma i morgon för att ”vila” från den sociala biten och alla intryck runt omkring, och jag kommer bara välja arbetsuppgifter som inte är så krävande – eftersom jag (oftast) kan lägga upp arbetet så jag kan välja när jag gör lite mer krävande jobb som tex innebär mycket inlärning eller hög koncentration.

Alltså känner jag mig ändå hyfsat tillfreds, trött som jag är, eftersom jag har en plan för att hantera det hela. Sen inser jag ju att det kan gå helt och hållet åt skogen eftersom det ju händer saker, men en plan är ändå ett steg i rätt riktning. Har dessutom en känsla av att jag håller på att bli sjuk, men det kan vara bara trötthet med, lär väl i vilket fall märka vilket i morgon.

Nu ska jag ta och lägga mig tror jag, klockan är inte ens nio men det behövs känner jag! Kram på er, och hoppas ni hittar era egna strategier!

Före och efter – ett år senare

/ LindaG / 2 kommentarer

Nej det här inlägget handlar inte om vare sig utseende eller inredning. Istället tänkte jag sammanfatta något annat lite – det är, så när som på nån vecka eller så, ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Den här tiden förra året blev det inte droppe för droppe som fick bägaren att rinna över utan kranen stod på för fullt hela tiden. Men nu då? Hur mår jag nu, vad funkar, vad funkar inte?

Ni får en selfie från jobbet, ett jobb med en mer hanterbar mängd uppgifter och ansvarsområden.

Jag tänkte faktiskt sammanställa en lista, typ. En lista på ”symptom” som kvarstår, men häng i för det kommer en lite annorlunda lista strax därefter.

Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:

  • Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder
  • Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta
  • Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂)
  • Orkar inte lika mycket
  • Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös
  • Blir fortare trött i sociala sammanhang
  • Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan)
  • Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt.
  • Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut.
  • Finns ingen koncentration till multitasking

Säkert ganska klassiska symptom, fast jag trodde verkligen att det inte skulle vara alls så märkbart efter ett helt år, men vissa saker (som närminnet) är sämre nu än det var i början av utmattningen. Kom ihåg nu med att jag har problem med minnet, så jag har nog glömt några punkter! MEN – alla kvarstående symptom är faktiskt inte nackdelar. Här kommer några jag på det stora hela konstigt nog är rätt bra!

Kvarstående symptom som är på positiva sidan:

  • Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet.
  • Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre.
  • Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna.
  • Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med.
  • Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig
  • Jag känner mig lugn
  • Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här.
  • Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete
  • Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen

På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.

Ska försöka leva mer som grannens katt och ta tillvara på alla möjligheter till njutning!

Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!

Inte än, snälla?!

/ LindaG / 4 kommentarer

Har landat på altanen efter min första jobbdag. Utsikten är verkligen inte att klaga på, här är så skönt att sitta så man har svårt att motivera sig att lämna alls – om det inte hade varit för att det är roligt att göra saker på gården eller för att familjen krävde lite insatser så skulle jag nog bli kvar jämt.

Känner mig fortfarande ”bakis” efter att jag tog ut mig för mycket, kroppen är mycket tydlig med att den INTE kommer ställa upp på de infall jag konstant får här hemma när det gäller att småfixa lite. ”Jag kanske kan lägga på täckbark i landet i alla fall?” ”Kanske kunde jag ta ett varv med färg på fönstren, det tar inte lång tid” ”Det hade nog behövts fixa lite med nåt” . Viljan finns där men inte orken, bara att acceptera och sitta kvar här.

Jag är verkligen inte färdig med sommar och ledigt känner jag, jag vill ju åka och fiska, vandra lite, åka och fika på mysiga gårdsfik, plocka (leta) kantareller och en massa annat. Jag VILL inte att det redan ska vara slut på semester och dessutom augusti, men såklart är det som det är och ekonomiskt oberoende är vi då rakt inte. Kanske ska förtydliga att jag inte har några problem med jobbet i sig, men jag är inte klar med att vara ledig bara.

Tror den här bilden är från förra hösten, i år har jag inte sett minsta lilla kantarell. Har iofs inte haft ork/tid till att ge mig ut och leta heller, så det är väl inte så konstigt.

Jag märker också hur jag likt min mamma tycker att det blir jobbigare för varje år när det blir mörkt allt tidigare. Än så länge är det ju ingen fara, men jag får på riktigt en känsla av ångest när jag tänker på mörka vinterdagar och höstkvällar. Vet att jag brukade tycka det var mysigt om kvällarna förr på hösten, men det finns inte längre, om det inte är något speciellt.

I alla fall, det jag egentligen hade tänkt skriva om är de sommarprat jag gillat i år. Har bara lyssnat på ett fåtal, men senast om 6-barnsmamman som räddade sina barn ur ett brinnande hus. Väldigt bra och tårögd blev man minsann med. Fast just ur gråtsynpunkt har jag nog aldrig fulgråtit så till ett sommarprat som när jag lyssnade på Stina Wolters från 2018 efter ett tips från min frisör (tack Anette!). Det var OTROLIGT bra och jag hulkade mig igenom hela timmen samtidigt som jag försökte måla lite fasad mellan tårarna (poddar och ljudböcker är ju BÄST när man ska göra trista och långsamma saker som att måla eller rensa ogräs). Annars har jag lyssnat på Lena Philipsson (stor igenkänningshumor) och E-type (helt ok, bra berättat), men inte så många fler. Har du några tips man absolut inte får missa?

Bakslag och lärdomar

/ LindaG / 1 kommentar

Den här veckan har mestadels präglats av lite arbete här hemma med hus och trädgård. Det finns gott om projekt att välja på och jag njuter av att ta det jag känner för för stunden. Många saker är ganska enkla men gör stor skillnad, tex att tvätta lite knutar, foder och andra vita detaljer på huset. Här nedan ser ni hur det såg ut innan, SKULLE kunna gå nerför gången och ta ett kort på hur det blev men orkar verkligen inte – men det blev åtminstone stor skillnad.

Syns inte så väl på bilden ändå, men alla vita detaljer är svarta av smuts och påväxt.

De senaste två dagarna har varit såna där när man hållit igång från morgon till sen kväll, det är svårt att låta bli helt enkelt, speciellt när vädret varit så skönt. Man vill liksom inte gå in, och även om jag pausat, löst korsord och lyssnat på poddar så har jag mestadels varit i farten. Idag får jag sota för det känner jag, för hur mycket mental energi det än fyller på med att gå här och greja så har jag uppenbarligen inte lärt mig riktigt vad min gräns går för såna här saker. Jag är sådär ända in i märgen trött känner jag, och det är visserligen omöjligt att ignorera nu för tiden så nu har jag satt mig för att vila i soffan, men det är just i sådana här tillfällen väldigt tråkigt. För det här är ju det jag tycker är roligast, att gå här och greja och fixa, göra fint och lösa små saker. Här vill jag allra helst kunna hålla på oändligt länge, men jag får ju uppenbarligen inte välja det själv.

På den sidan av vårt hus som vetter mot en åker vajar just nu ett mjukt böljande fält av korn. Kan fastna länge och bara kolla ut över det, det ser ut som ett fluffigt hav i en fantastiskt vacker färg. Det finns ingenstans runt vårt hus där det inte är vackert, det är så vilsamt!

För varje gång jag tar slut eller får bakslag så lär jag mig ju något nytt om mig själv, och som med alla upptäckter är det inte alltid bara sånt jag VILL upptäcka. Men men, jag accepterar det nu för tiden i princip omedelbart, även om jag inte alltid gillar det.

Jag njuter också så himla mycket av att gå runt här och titta på sånt som är fixat och fint, nymålade fönster (åtminstone några), fasad och tusen andra saker vi gjort här i sommar. Det blir så fint och det känns så härligt! Älskar att få göra saker för mig själv och familjen på det sättet. I morgon är min semester slut, och jag vet inte hur jag ska kunna gå och jobba hela veckorna utan att få vara här så mycket som jag vill… Glad i alla fall att det är ett lite lugnare jobb nu, snart är det dessutom helg igen tänker jag. Och än så länge finns ju ljusa, fina sommarkvällar, även om de väldigt sällan i år är sådär varma och sköna som man helst vill ha dem.

Hoppas ni också har och har haft en bra semester, och att ni har ett jobb som inte ger ångest att gå tillbaka till!

NÄSTAN allt går bra

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.

Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästan jämt nu.

Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.

Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.

Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.