I dag är jag riktigt mör i huvudet efter två ganska intensiva möten som tagit upp större delen av dagen, där man verkligen vill känna att man är 100% med och delaktig, speciellt i det ena där jag höll i själva mötet. Och det märks, efter dessa så var det ekande tomt i skallen och det enda som funkar är att göra rutinuppgifter. Ibland kan jag tycka lite synd om min nya arbetsgivare som fick den här varianten av mig, utan korttidsminne och som blir så mentalt trött av krävande dagar, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden (och jag tror inte det upplevs som att jag sköter mitt jobb illa på något sätt heller), men vad ska man göra?
Det var i vilket fall fruktansvärt skönt att ägna kvällen åt något som inte alls hade med ansvar och komplicerade tankegångar att göra utan istället använde i princip bara den kreativa delen av hjärnan. En del som jag för övrigt inte har märkt någon skillnad på alls efter utmattningen, nu när jag tänker på det? Ja såvida jag inte är väldigt trött då, då blir man ju inte så kreativ, men det gällde ju innan med. Det var nämligen så att jag och en kollega anmält oss till att testa på att dreja på Annas krukmakeri i Smedbyn, via personalklubben på jobbet. Har drejat någon gång under skoltiden (för 100 år sedan) men inget sedan dess, minns däremot att jag verkligen tyckte det var galet roligt. Och vet ni, det var det nu med!
Vi fick två ”lerklumpar” på sammanlagt ett kilo att jobba med, och en av sakerna vi gjorde kommer bli bränd och glaserad och klar ”på riktigt”, den andra fick vi ta hem och lufttorka om vi ville. Däremot fick vi ju göra om klumparna så många gånger vi ville, och det var ju som sagt hur kul som helst att dreja så jag tror jag hann göra 5-6 varianter på skålar under tiden vi var där. SÅ skönt att sitta och bara meditativt göra något med händerna, låta dem göra hela jobbet och bara vila den tänkande delen av hjärnan. Hade det inte varit typ svindyrt så hade jag gärna haft grejor hemma för att dreja lite, men ärligt talat är det liksom inte motiverat att skaffa alla prylar och så som behövs för att det ska bli nåt. Nåväl, kul att prova på i alla fall, jag blev dessutom nöjd över mitt resultat och har likt ett stolt barn visat upp det för alla som vill (och inte vill) se!
Om det är något jag kan känna att jag saknar i mitt liv lite så är det någon form av kreativt skapande. Det blir ju lite när man fixar och donar här hemma och så skriver jag ju på bloggen, men jag hade väldigt gärna haft mer kreativ tid i mitt liv. Att skriva på en bok, måla eller rita, dreja eller forma med lera, det är ju sånt som är så himla tillfredsställande att göra – OM man har förutsättningar för det. Och med förutsättningar menar jag inte de fysiska prylarna utan att man är i ett tillräckligt lugnt och avslappnat tillstånd för att kunna komma åt kreativiteten som annars gömmer sig långt inne i hjärnan någonstans. Faktiskt är det ju en väldigt konkret mätare på hur jag mår, när jag tänker efter, hur kreativ jag har lust och orkar att vara! Så att jag har längtat efter att fixa på Filips rum är ju tex en kanonbra indikation på att jag mår bra och har tid att fundera på såna ”oväsentliga” saker.
I vilket fall, nu är det ändå dags att sova för klockan är mer än halv tio och jag är TRÖTT men GLAD. Önskar att ni var och en hittar era saker ni ”unnar er” att göra när ni mår bra och att ni får möjlighet att utöva dem!
Oj jösses, nu är jag trött! I tisdags höll jag och min kollega i en stor workshop för att bilda ett nätverk i bygg- och fastighetsbranschen som ska jobba mot en klimatneutral bransch till 2045. Jätteroligt, spännande och väldigt givande, men absolut också något som krävde mycket av oss båda.
Onsdag till idag så var vi dessutom på konferens med jobbet i Toftaholm (ca 1 timme resväg söderut). Det har varit två väldigt roliga och givande dagar med både bra konferens-/utbildningsdelar och jätteroliga aktiviteter med femkamp, musikquiz och hur mycket skratt som helst, men också något man blir väldigt trött av.
Så himla fina omgivningar!Vi har grym tur med vädret och var bara ute i sol ☀️Jäkla pussel i femkampen som vi inte hann få ihop 😂
Mina strategier för att orka med en så här intensiv vecka (intensiv för mig efter utmattningen alltså) är att för det första lägga nivån för ”hemmasaker” så nära noll det bara går. Lägsta nivå på allt – inget fix, enkel mat, lugna stunder i soffan och delegera allt som går till (de större) barnen. På jobbet blir det att jag väljer att jobba hemma i morgon för att ”vila” från den sociala biten och alla intryck runt omkring, och jag kommer bara välja arbetsuppgifter som inte är så krävande – eftersom jag (oftast) kan lägga upp arbetet så jag kan välja när jag gör lite mer krävande jobb som tex innebär mycket inlärning eller hög koncentration.
Alltså känner jag mig ändå hyfsat tillfreds, trött som jag är, eftersom jag har en plan för att hantera det hela. Sen inser jag ju att det kan gå helt och hållet åt skogen eftersom det ju händer saker, men en plan är ändå ett steg i rätt riktning. Har dessutom en känsla av att jag håller på att bli sjuk, men det kan vara bara trötthet med, lär väl i vilket fall märka vilket i morgon.
Nu ska jag ta och lägga mig tror jag, klockan är inte ens nio men det behövs känner jag! Kram på er, och hoppas ni hittar era egna strategier!
Nej det här inlägget handlar inte om vare sig utseende eller inredning. Istället tänkte jag sammanfatta något annat lite – det är, så när som på nån vecka eller så, ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Den här tiden förra året blev det inte droppe för droppe som fick bägaren att rinna över utan kranen stod på för fullt hela tiden. Men nu då? Hur mår jag nu, vad funkar, vad funkar inte?
Ni får en selfie från jobbet, ett jobb med en mer hanterbar mängd uppgifter och ansvarsområden.
Jag tänkte faktiskt sammanställa en lista, typ. En lista på ”symptom” som kvarstår, men häng i för det kommer en lite annorlunda lista strax därefter.
Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:
Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder
Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta
Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂)
Orkar inte lika mycket
Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös
Blir fortare trött i sociala sammanhang
Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan)
Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt.
Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut.
Finns ingen koncentration till multitasking
Säkert ganska klassiska symptom, fast jag trodde verkligen att det inte skulle vara alls så märkbart efter ett helt år, men vissa saker (som närminnet) är sämre nu än det var i början av utmattningen. Kom ihåg nu med att jag har problem med minnet, så jag har nog glömt några punkter! MEN – alla kvarstående symptom är faktiskt inte nackdelar. Här kommer några jag på det stora hela konstigt nog är rätt bra!
Kvarstående symptom som är på positiva sidan:
Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet.
Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre.
Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna.
Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med.
Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig
Jag känner mig lugn
Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här.
Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete
Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen
På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.
Ska försöka leva mer som grannens katt och ta tillvara på alla möjligheter till njutning!
Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!
Har landat på altanen efter min första jobbdag. Utsikten är verkligen inte att klaga på, här är så skönt att sitta så man har svårt att motivera sig att lämna alls – om det inte hade varit för att det är roligt att göra saker på gården eller för att familjen krävde lite insatser så skulle jag nog bli kvar jämt.
Känner mig fortfarande ”bakis” efter att jag tog ut mig för mycket, kroppen är mycket tydlig med att den INTE kommer ställa upp på de infall jag konstant får här hemma när det gäller att småfixa lite. ”Jag kanske kan lägga på täckbark i landet i alla fall?” ”Kanske kunde jag ta ett varv med färg på fönstren, det tar inte lång tid” ”Det hade nog behövts fixa lite med nåt” . Viljan finns där men inte orken, bara att acceptera och sitta kvar här.
Jag är verkligen inte färdig med sommar och ledigt känner jag, jag vill ju åka och fiska, vandra lite, åka och fika på mysiga gårdsfik, plocka (leta) kantareller och en massa annat. Jag VILL inte att det redan ska vara slut på semester och dessutom augusti, men såklart är det som det är och ekonomiskt oberoende är vi då rakt inte. Kanske ska förtydliga att jag inte har några problem med jobbet i sig, men jag är inte klar med att vara ledig bara.
Tror den här bilden är från förra hösten, i år har jag inte sett minsta lilla kantarell. Har iofs inte haft ork/tid till att ge mig ut och leta heller, så det är väl inte så konstigt.
Jag märker också hur jag likt min mamma tycker att det blir jobbigare för varje år när det blir mörkt allt tidigare. Än så länge är det ju ingen fara, men jag får på riktigt en känsla av ångest när jag tänker på mörka vinterdagar och höstkvällar. Vet att jag brukade tycka det var mysigt om kvällarna förr på hösten, men det finns inte längre, om det inte är något speciellt.
I alla fall, det jag egentligen hade tänkt skriva om är de sommarprat jag gillat i år. Har bara lyssnat på ett fåtal, men senast om 6-barnsmamman som räddade sina barn ur ett brinnande hus. Väldigt bra och tårögd blev man minsann med. Fast just ur gråtsynpunkt har jag nog aldrig fulgråtit så till ett sommarprat som när jag lyssnade på Stina Wolters från 2018 efter ett tips från min frisör (tack Anette!). Det var OTROLIGT bra och jag hulkade mig igenom hela timmen samtidigt som jag försökte måla lite fasad mellan tårarna (poddar och ljudböcker är ju BÄST när man ska göra trista och långsamma saker som att måla eller rensa ogräs). Annars har jag lyssnat på Lena Philipsson (stor igenkänningshumor) och E-type (helt ok, bra berättat), men inte så många fler. Har du några tips man absolut inte får missa?
Den här veckan har mestadels präglats av lite arbete här hemma med hus och trädgård. Det finns gott om projekt att välja på och jag njuter av att ta det jag känner för för stunden. Många saker är ganska enkla men gör stor skillnad, tex att tvätta lite knutar, foder och andra vita detaljer på huset. Här nedan ser ni hur det såg ut innan, SKULLE kunna gå nerför gången och ta ett kort på hur det blev men orkar verkligen inte – men det blev åtminstone stor skillnad.
Syns inte så väl på bilden ändå, men alla vita detaljer är svarta av smuts och påväxt.
De senaste två dagarna har varit såna där när man hållit igång från morgon till sen kväll, det är svårt att låta bli helt enkelt, speciellt när vädret varit så skönt. Man vill liksom inte gå in, och även om jag pausat, löst korsord och lyssnat på poddar så har jag mestadels varit i farten. Idag får jag sota för det känner jag, för hur mycket mental energi det än fyller på med att gå här och greja så har jag uppenbarligen inte lärt mig riktigt vad min gräns går för såna här saker. Jag är sådär ända in i märgen trött känner jag, och det är visserligen omöjligt att ignorera nu för tiden så nu har jag satt mig för att vila i soffan, men det är just i sådana här tillfällen väldigt tråkigt. För det här är ju det jag tycker är roligast, att gå här och greja och fixa, göra fint och lösa små saker. Här vill jag allra helst kunna hålla på oändligt länge, men jag får ju uppenbarligen inte välja det själv.
På den sidan av vårt hus som vetter mot en åker vajar just nu ett mjukt böljande fält av korn. Kan fastna länge och bara kolla ut över det, det ser ut som ett fluffigt hav i en fantastiskt vacker färg. Det finns ingenstans runt vårt hus där det inte är vackert, det är så vilsamt!
För varje gång jag tar slut eller får bakslag så lär jag mig ju något nytt om mig själv, och som med alla upptäckter är det inte alltid bara sånt jag VILL upptäcka. Men men, jag accepterar det nu för tiden i princip omedelbart, även om jag inte alltid gillar det.
Jag njuter också så himla mycket av att gå runt här och titta på sånt som är fixat och fint, nymålade fönster (åtminstone några), fasad och tusen andra saker vi gjort här i sommar. Det blir så fint och det känns så härligt! Älskar att få göra saker för mig själv och familjen på det sättet. I morgon är min semester slut, och jag vet inte hur jag ska kunna gå och jobba hela veckorna utan att få vara här så mycket som jag vill… Glad i alla fall att det är ett lite lugnare jobb nu, snart är det dessutom helg igen tänker jag. Och än så länge finns ju ljusa, fina sommarkvällar, även om de väldigt sällan i år är sådär varma och sköna som man helst vill ha dem.
Hoppas ni också har och har haft en bra semester, och att ni har ett jobb som inte ger ångest att gå tillbaka till!
Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.
Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästanjämt nu.
Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.
Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.
Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.
Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!
Hjälper nog inte att bara måla här 😂
I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.
Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.
Ok lite krystat, men som när man sammanfattar sin dag på kvällen var tanken när jag valde foto…
Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.
Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.
Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.
Fick energi nog för att förnya min ”stil”, det fick bli bl.a. ett par vida jeans (som både man och barn skrattar åt).
Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).
Går i trädgården och njuter av allt vackert som ploppar fram ♥️
Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.
Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.
Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).
Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!
Omotiverad bild på pionvallmo pga så otroligt vacker!
Vi är ju fem plus hund i den här familjen, och jag kan nog räkna på ena handens fingrar de dagar jag varit själv hemma en större del av dagen sedan vi flyttade hit. Ja i september förra hösten då (fast det var ju innan flytten) när jag var sjukskriven på heltid, men det är ju dels länge sedan och dels så var jag minst sagt inte riktigt mig själv då. Men idag har jag jobbat hemma själv, resten av företaget har varit på företagsdag som då inte involverar en som just sagt upp sig, så i stället för att sitta på ett tomt kontor valde jag att vara här. Väldigt skönt, speciellt när man ska sitta och sortera besiktningspunkter och helst inte vill bli störd. Dessutom så är Filip hos mormor vilket gör att maken hämtar honom efter jobbet och gör lite ärenden innan de kommer hem, O är på scouter och L är hos en kompis – alltså är klockan nu 17:30 och jag har fått vara själv sedan lite innan 08.
Det är ju så jäkla skönt, speciellt när det typ aldrig inträffar. När orken tröt på uppgiften på jobbet så tog jag en paus, torkade lite i köket eller dammsög ett rum, något som skiljer sig från att sitta och sortera saker på datorn liksom. Alltså har jag fått mycket gjort på jobbet OCH sitter just nu i ett ganska rent hem – som fortfarande ÄR rent eftersom ingen kommit hem! Känslan är underbar… Började bli hungrig och passade på att fira denna ovanliga dag med kronärtskocka, lite brynt smör och ett litet glas rosevin. Bara sådär, en tisdag. Jag arbetar aktivt på att förstå att jag inte måste förtjäna att sätta mig och ta en lite lyxigare stund utan att jag kan göra det utan att prestera ett endaste dugg – men visst känns det ändå lite extra gott att sätta sig ner i ett nystädat hus.
Kronärtskocka är en sån där sak jag köper bara för min egen skull, i princip ingen annan i familjen som gillar dem.
Förresten har jag fått min sista sjukskrivning nu förlängd fram till när jag slutar mitt gamla jobb, alltså till 27 maj (om inte försäkringskassan har andra idéer), vilket känns skönt. Nya jobbet är medvetna om min sjukskrivning och jag har förvarnat om att jag kommer vilja vara 25% föräldraledig i början och tills i höst – så jag själv ger mig chansen att komma in i jobbet på ett bra och hållbart sätt. Känslan i det? Stor, avslappnad suck…. Tänk om jag vetat att jag var värd saker utan att prestera nåt i gengäld tidigare.
Nu ska jag avsluta mitt lilla vinglas och läsa en bok i lugn och ro, hoppas du får en minst lika skön tisdag!
Jag känner att det var längesedan jag skrev om min utmattning nu, och jag skulle vilja sammanfatta lite vart jag befinner mig nu – och kanske hela resan. För hur det nu är, en utmattning blir man inte frisk från i bemärkelsen att man blir densamma som innan, eller i alla fall är det ju inte målet eftersom den personen ju blev sjuk. Men ändå, jag känner mig inte längre sjuk och som jag nu mer ska återhämta mig EFTER en sjukdom snarare än att jag håller på med själva läkeprocessen. Det innebär inte att allt är som vanligt, som sagt är det inget jag eftersträvar, men jo – det går verkligen åt rätt håll.
Eftersom vi alla har ett grymt längt efter sommaren så kommer det bli foton från förra sommaren till det här inlägget.
Jag mår himla bra, måste jag säga. Jag har ju haft tur som inte varit deprimerad under min sjukskrivning utan möjligen bara stundtals deppig när det känts motig. Vet inte om det är min fundamentalt positiva inställning till livet som låtit mig må psykiskt bra hela tiden, eller om det är för att jag verkligen och genuint känner att jag hade inte kunnat göra något på ett annat sätt – vilket gör att jag inte känt mig dålig eller sämre för att jag inte klarade mitt jobb i den situationen som var. Vår gård har också varit en starkt bidragande anledning till att jag mår så bra, för även om själva flytten och försäljningen var pissjobbigt så är det här min fristad – här är det så otroligt rofyllt och jag har 1000 saker att göra om jag vill – och som GER energi. Att inse att det är viktigt att faktiskt göra saker som fyller på mina egna batterier har varit en sån där sak som har tagit tid att verkligen förstå.
Allt har inte varit lätt, absolut inte, och en av de svåraste sakerna att acceptera är väl att jag har ett värde även om jag inte presterar något särskilt för stunden, och att jag är värd att göra saker för min egen skull och kan vila utan att först ”förtjäna det”. Men jag lär mig, och sakta går det åt rätt håll. Jag kommer absolut göra misstag, ta i för mycket eller boka in för många saker – då kommer det bli som i helgen att jag blir mentalt ”bakis” i några dagar. Att lära sig planera in vila före och efter ansträngningar utöver det vanliga är en sak som jag även i fortsättningen ska lära mig att jobba med t.ex., bland mycket annat såklart.
En sak jag verkligen inte var beredd på var det otroliga stöd jag känt, från nästan alla jag känner. Så många har kommenterat att de är, har varit eller känner folk som är utmattade, och jag har fått så himla mycket välvilja och önskningar att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig. Ett oväntat stöd dök upp från en gammal träningskompis, som jag inte hade en aning om att han varit utmattad, han kom med mycket stöd och bra råd och det har betytt mycket. Mina hantverkare och underentreprenörer har också visat så väldigt mycket omtanke, det värmer verkligen – speciellt när det är folk som inte på något sätt ”måste” visa omtanke.
I slutet på april går min sjukskrivning ut, och om den ska förlängas innebär det att jag måste göra en ny utredning igen. Jag tänker att jag nog inte orkar ge mig in i det igen, utan kommer istället ta föräldraledigt till i höst på 25% för att i lugn och ro ge mig själv en extra möjlighet att verkligen landa med fötterna på jorden. En present bara till mig själv, liksom, som en klapp på axeln för allt jag gått igenom. Och VAR jag ska landa på fötterna – det lovar jag att berätta mer om i morgon…
Fatta att det snart är dags för vårkvällar med en mättad doft av syren, fyllda med fågelkvitter….
Med den teasern (förlåt, men det blir för långt om jag ska skriva om allt nu) så vill jag bara konstatera att den här utmattningen och det senaste året har varit det bästa som kunde hända mig. Jag har hunnit i fatt mig själv och fått en möjlighet att tänka om och prioritera om mitt liv, att uppskatta nuet (förlåt för klyscha men det är nästan oundvikligt), att förstå att en rimlig prestation är bra nog och att jag faktiskt är värd nåt bara som jag är – allt det är saker som jag verkligen förstått i år. Jag känner mig bergsäker på att jag är en bättre människa idag, om inte annat för mig själv – och det är banne mig inte fy skam. Jag tänker fortsätta på den inslagna banan, att ta hand om mig själv och vara snäll mot mig själv utan att sluta utvecklas, så nu kan det bara bli bättre!
Det har varit en väldigt intensiv vecka på många olika sätt, så idag känner jag mig absolut mentalt bakis. Ja ok, en gnutta vanligt bakis med, eftersom vi firade en sak som jag ber att få återkomma om, med att dela en flaska champagne till gårdagens plockmat.
Mums!
Vi har varit tvungna att komma framåt med badrummet vilket har resulterat i en hel del hemmajobb kvällstid den här veckan. Nu skiljer det sig ju tämligen markant att gipsa vårt badrum mot vad man gör på jobbet, så på så sätt är det ingen ”fara”, men man blir ju ändå trött av att vara igång långt in på kvällen. Men – nu är gipset uppe förutom i fönstersmyg – och ett första lager flytspackel täcker golvet. På måndag blir det det avslutande lagret med flytspackel, sen tätskikt och sen är det äntligen dags för plattsättning, vet inte än exakt när bara för det beror på när plattsättarna kan komma ifrån. Det börjar verkligen bli efterlängtat med ett till fungerande badrum nu kan jag säga, ett badrum på 5 pers är inte kanon.
På jobbet har det varit mycket med, många saker som ska klaffa och som dyker upp när vi börjar med arbetet inför fönsterbyte, så även det har tagit på krafterna. I torsdags träffade jag vänner ute på middag – så otroligt välbehövligt och utan den energikicken hade jag varit mycket tröttare nu. Och så den här sista grejen då, förlåt om jag håller er på halster, men jag kommer berätta mer i veckan – en väldigt, väldigt rolig sak, men den har också krävt lite energi även om den också gett massor. Kort sagt en turbulent vecka!
Inte ens vädret har ju varit lugnt, eftersom vi hade bytt till sommardäck på ena bilen har vi fått pussla och jobba hemifrån en del för att kunna dela på den bilen som haft vinterdäcken kvar – men fy vad motigt det varit med den jäkla vinter-väderleken som legat över oss i veckan. Nu längtar man ju nåt vansinnigt efter lite värme, vårsol och grönska, inte isande vindar, snö och kyla!
Efter detta så förstår ni kanske att det kommer bli en extremt lugn helg, mest blir det bara vila och lite TV-spel tror jag. Idag har Filip varit lite hängig med, men vi tror det är för att vi alla fyllde på TBE-vaccin i går eftermiddag. Gnälligt har det i alla fall varit – i hela familjen för den delen, så vila gör oss nog gott. Det ska också bli väldigt, väldigt skönt med långhelg nästa vecka, vi har inte minsta antydan till planer så vi får väl se vad det blir för påsk. Ha det gott nu hör ni, och ta hand om er!
godatankar.com 