Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!

I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.

Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.

Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.

Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.

Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.

Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).

Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.

Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.

Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).

Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!