Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.

Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästan jämt nu.

Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.

Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.

Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.