Att slåss eller inte slåss

Igår kväll blev det en sväng upp till kickboxingen för lite sparring, det blir bara nån gång i veckan med det nu för tiden, och jag märker att jag väljer andra sorters träning istället, tex jogging eller bodybalance. Det är inte riktigt lika roligt med kickboxingen längre, men jag vet inte riktigt vad som beror på själva kickboxingen och vad som beror på ”övrigt otaggat beteende”. Kanske att det är lite av båda….

En del av det tror jag kommer av att man liksom inte lär sig lika fort nu, i början är det ju så roligt när man gör framsteg för varenda gång, men dels tränar jag det för sällan och dels är jag nog för gammal (haha, ja men ni fattar vad jag menar) för att ha nåt vidare brant utvecklingskurva. Vad nån annan tycker känns irrelevant i just detta sammanhanget, men det känns lite knäckande att gå dit och liksom inte känna att man kommer nån vart, samtidigt som jag inte har vare sig tid och ork att lägga mer tid på det just nu (så det är alltså helt ologiskt, som en massa andra saker i mitt liv).

I väntan på att jag ska få lite mer lust att slå på folk så får jag väl helt enkelt gå nåt pass i veckan så att jag åtminstone inte går bakåt i utvecklingen – det är ju dessutom liiiite lättare att gå dit nu när man får se såna här vackra saker när man kommer ut…

(ps, nu använder jag ju termen ”slåss” lite skämtsamt, eftersom det är extremt långt ifrån det som är sparring)

Bara jag och ingen annan

Sitter just nu framför TV’n och har en alldeles egen kväll… Maken är hos en kompis och barnen är båda två hos mormor som just påbörjat sin semester. Eller ja, ikväll just är det nog INTE semester 😉

Det är sällan jag är helt själv hemma, och då njuter jag av varenda sekund! Dessutom började kvällen perfekt, med det första sparringpasset på 10 dagar – som dessutom gick riktigt bra! Det har varit så himlans trögt och osynkat den sista tiden, så det kändes som en befrielse att det äntligen föll på plats igen. Jag kände mig både stark och oväntat nog dessutom snabb – men det kan bero på att jag var helt uppstressad efter jobbet där det är kaos, som jag berättat om tidigare. Då är det ändå fruktansvärt skönt att kunna få koppla bort allt jobb och koppla på neandertalshjärnan 😉 Ännu skönare när det dessutom då blir ett bra pass, så att det är NÅN del av livet som faller på plats!

På fredag är det ju midsommar, men eftersom i princip alla vi känner redan har egna traditioner så kommer vi nog fira den hemma, själva, med lite god mat och lek med barnen. Inte helt fel det heller, och eftersom vädret lär bli traditionsenligt så kan det ju vara skönt att kunna sitta i uterummet med.

Nu ska jag kolla färdigt filmen, innan jag tänker glida in i en behaglig sömn precis här i soffan tror jag….

Svarstid: 0,1 sekunder

Det finns ju, som ni vet vid det här laget, en massa olika anledningar till att jag gillar kickboxingen. Det är bra träning, roligt folk osv, men en grundläggande anledning är också att det är så enkelt.

Gör du rätt/bra i från dig så träffar du din motståndare och undviker samtidigt att inte bli träffad själv, och är du dålig på något resulterar det omedelbart i någon form av slag mot dig själv. Okomplicerat, helt enkelt. Är jag inte tillräckligt bra gör det ont, och när jag blir bättre gör det mindre ont. Låter det knäppt?

Det hade ju varit enklare om allt i livet gav så omedelbara och lättlästa resultat… Tänk bara på det här med barnen – om jag uppfostrar dem ”rätt” och på ett bra sätt så lär jag ju inte få reda på slutresultatet förrän de är mer eller mindre vuxna, och gör jag fel är det ju lika illa, och jag lär inte få reda på det förrän det är för sent att göra något åt.

På jobbet är det kanske något kortare väntetider, men även där måste man många gånger gissa sig fram till om det man gör ger ett bra resultat och uppfattas på ett bra sätt av chefer och kollegor. Det blir kanske lätt att man missar åsikter folk har, eftersom säkerligen inte alla framförs direkt till en. Sånt får jag lite spader på, hur i hela friden ska jag kunna förbättra mig om jag inte får reda på eventuella fel direkt?

Så, när allt känns komplicerat och det känns som man gör fel hur man än gör, då känns det skönt att få boxas lite i all enkelhet. Låter det fel om jag säger att man borde lösa fler problem på samma sätt? Eller ja, kanske inte genom att slåss då, men genom att ge så direkt feedback… Kanske man skulle slippa göra så många misstag då.

Åsikter

Det fascinerar mig lite, hur oerhört starkt ”folk” reagerar på min träning och kosthållning. Man tycker att jag tränar på tok för mycket, för hårt och äter alldeles för lite. Visst, jämför du med hur jag har betett mig större delen av mitt vuxna liv, när jag som mest gick en promenad på helgen, så tränar jag ju mycket, men låt mig försöka förtydliga saken…

Träningen
Jag har ett stillasittande jobb, eller ja, stillastående, eftersom jag nu för tiden alltid står vid datorn och jobbar. Det är helt enkelt det enda sättet för mig att undvika musarm, och numer är det betydligt jobbigare att sitta ner långa stunder än att stå.

Om vi sen utgår från en träning då jag tränar allt jag kan och vill (vilket aldrig inträffar eftersom livet kommer mellan, men vi utgår ändå från det), då tränar jag 2h 15 min styrketräning, 3 h kickboxing (2 pass) och springer i ca 1h och 15 minuter. Det ger sammanlagt 6h och 30 min (mitt verkliga snitt 10 veckor tillbaka ligger på 5h 45 min) av min vecka. Min vakna tid en vecka består av ca 98h, varav ca 34h är jobb. Alltså spenderar jag ca 6% av min vakna tid med att träna. Hade jag haft ett fysiskt aktivt jobb, eller helt enkelt levt för 100 år sedan när fysiskt arbete var ofrånkomligt, hade det varit skrattretande lite tid. Och då är dessutom min träning ordentligt genomtänkt för att vara BRA för kroppen!

Den träningstiden jag har försöker jag utnyttja till max, så
jag inte är där ” i onödan”. 

Kosten
Ja det första jag bör säga här är att i skrivande stund sitter jag med en bit ost och ett glas vin bredvid mig. Jag försöker att ge min kropp den absolut bästa kosten jag kan åstadkomma, och när jag faller för frestelser så försöker jag att göra någorlunda bra val även där. Och faller, det gör jag, hela tiden! I och med att jag ändå lägger en hel del tid på att träna, så vill jag ju såklart maximera resultaten så gott det går, med bra kost. Och ja, jag försöker hålla nere både kolhydrater och kalorier, men det handlar mycket om att jag behöver hålla mig själv lite kort för att inte helt falla tillbaka till ”mitt gamla” jag.

Nä, jag äter sällan frukost eftersom jag tycker 16/8 funkar bra för mig.
Nä, man dör inte av att hoppa över maten ett par timmar, det är
inte farligt, på något sätt. Tvärtom faktiskt. 

Vikten
Även här har folk åsikter ”nu får du inte gå ner mer”, ”du är för mager(?!?!)” osv. Fascinerande… Det är klart att jag vill känna mig nöjd med min kropp, jag vill att den ska vara fast och vara rundad på ”rätt ställen”, men mitt mål på 24% – det är inte ens i närheten av att vara ”för smalt”!!! För att en kvinnas fettprocent ska vara ”normal” ska den ligga mellan 20-30%. Mitt mål är 24%. Kan vi sätta punkt för den diskussionen här och nu?!? Skulle jag hamna på 18% eller så, så får ni gärna säga till mig, men allvarligt talat, jag är bara ”smal” om ni jämför med mitt gamla jag (typ helt utan muskler dessutom), jag vill inte vara smal, jag vill vara fit.

Tiden
Aaah… den jobbigaste punkten. Det här är också en källa till kritik, även om den ofta kommer lite mer… dold. Hur hinner du med familjen? Vad säger maken? osv… MEN, den springande punkten här är ju att jag tränar min styrketräning på lunchen. På så sätt så skjuter jag på jobbdagen 30 minuter, och ok, det är 30 minuter till barnen måste vara på skola och dagis, men med tanke på att de ALDRIG vill följa med hem när jag hämtar så tror jag inte de lider sååå mycket. Två kvällar i veckan går bort, mina sparringkvällar på måndag och torsdagar, det bara är så. Springer gör jag när jag hinner och känner att ingen annan saknar min uppmärksamhet, därmed är det oxå den träningen som varierar mest. Tex klämmer jag gärna in det under tiden Oliver har tennisträning. Men visst, det här är den enda punkten jag själv kan få ”dåligt samvete” över, men jag vet inte riktigt, det har jag hela tiden ändå som förälder tycker jag?!?

Ja, det är säkert jättesynd om mina barn på många sätt,
jag hade säkerligen kunnat vara en bättre förälder.
Eller kan det rent av vara så att de kommer ha lite
glädje av att jag tränar? Att det på ett naturligt sätt alltid
kommer vara en del av deras egen vardag, eftersom vi
satt en förebild för dem?!?

Det här är ju såklart något de flesta som tränar en del säkert stöter på, för att inte tala om de som väljer att gå ner i vikt med tex LCHF (herregud vad åsikter folk kan ha om det). Kanske, kanske, att någon reagerar på detta eller undrar något? Skriv då, och fråga!!!

En befriande upplevelse

Oj vilken skillnad… Ikväll var det sparring, första sedan tävlingen eftersom jag var förkyld förra veckan. Det har ju varit ganska trögt och lite omotiverat, trots tävlingen, ganska länge nu, så jag hade väl inga jätteförväntningar på kvällens pass. MEN vilken stor skillnad det var! Nu när jag inte behövde fokusera på tävlingstekniker, poäng och rena träffar så kunde jag ju bara … köra. Jag hade SÅ roligt igen! Fullt ös bara, inte analysera allt så himlans mycket, utan bara köra på för fullt – underbart!

Av det här passet så känner jag att jag hittade tillbaka till det som är så roligt med sparringen – inte för att jag inte fortfarande vill förbättra mig och göra teknikerna renare, men nu var jag ju inte ”tvungen”. Jag körde alla ronder med ett stort leende på läpparna (ja, bokstavligt talat faktiskt, så gott det nu går med tandskydd) och gick därifrån genomsvett, genomkörd och mycket, mycket lycklig!

Min första match

Ja se där, som 34-åring så har jag då gjort min första kickboxingmatch i en tävling… Vi ska se om jag kan försöka sammanfatta dagen lite grand..

Klockan ringde 05:00, ute var det full regnstorm och mörkt, inte jättesugen på att ens gå upp ur en varm säng i det här läget, men men, bara att gilla läget. Som tur var så hade vi barnvakt från i går kväll, så jag och Maken kunde åka tillsammans (haha, så han fick alltså oxå gå upp tidigt), lite mer avslappnat och skönt än om jag skulle stressat upp till klubben först. Förutom jag, så var det ju 3 till tävlanden (killar) och två coacher som var med, de övriga körde ihop från klubben.

All utrustning, skydd och ombyten var packade sedan i går kväll, så det var bara att sätta på lite kaffe och packa ner matsäcken så var det klart för att åka iväg. Riktigt skitväder, tills vi kom fram mot Göteborg där solen sken 🙂 Vi kom fram strax före 08:00 och först ut på schemat stod invägningen. Nu var det ju inte så stor anledning att väga mig, eftersom jag fick gå upp en viktklass pga att det inte fanns några tävlanden i min -70 kg klass, så jag skulle ju tävla i +70 istället (dvs från 70 kg och uppåt), men jag vägde i alla fall in mig på 68 kg och fick reda på att två av mina 3 möjliga motståndare vägde 82 respektive 84 kg. Jaja, inte så mycket att göra, men när vi gick ut till planen och satte oss för att vänta såg jag dessutom att min mottävlare enligt schemat dessutom var lite längre än mig. Skit oxå, jag har ju baserat mycket av min stil och mina strategier på att jag är längre än motståndaren eftersom det ofta är så….

Inget att göra nåt åt, så det var bara att pilla i sig lite kycklingsallad till frukost.

Lite fokuserad.

Från kl 8 hände det inget fram till 10 när det var genomgång av reglerna, och sedan började de första matcherna kl 11.00. Jag hade match nr 5 i ringen, så jag tävlade vid 12-snåret ungefär, och innan dess ska man ju se till att man är uppvärmd och laddad.

Värmer upp med lite mits-träning mot en av mina klubbkompisar. 

Sen var det som sagt var min tur. I korthet kan man säga så här, det var totalt 4 tävlanden i min viktklass, inklusive mig själv, vilket innebar att jag skulle gå minst en och som mest två matcher om jag vann den första. Inte mycket att göra jobba med, med andra ord.

Ungefär så här kändes hela första ronden, dvs jag hade hennes vänster i mitt ansikte och själv nådde jag inte fram. Oerhört frustrerande, speciellt när man byggt upp stora delar av sin taktik på att man är längre än motståndaren. Ingen bra rond alls, för min del!

Varje match var bara två ronder lång – med en vila mellan på en minut. Första ronden gick rätt kasst, jag gjorde så gott jag kunde men såg ingenting med hennes vante i ansiktet och med en taktik som inte funkade alls. I rondvilan hann jag i alla fall reflektera lite, jag måste röra mig mer och se till att frontsparka henne istället för att jabba (frontsparken funkade jättebra när jag fick in den, men det är inte helt enkelt med en motståndare som trycker på hela tiden).

Andra ronden gick bättre, jag hann smälta att jag måste ändra strategi, även om jag nu inte vann den ronden heller. Jag fick helt enkelt övergå till att frontsparka och se till att hoppa in och ut, när hon matade på framåt, istället för att köra som vanligt (dvs jag själv trycker på framåt som jag brukar göra). Utan hennes vante i ansiktet såg jag fler av hennes låga sparkar (hon fick in mängder första ronden som jag inte ens såg) och kunde blocka, samt plocka in en del själv. Sen bygger mycket min teknik på boxning (är bättre på det än på att sparka), men det gick inte alls bra eftersom jag inte nådde fram till henne innan hon nådde mig.

Inte särskilt förvånad när domaren dömde henne till vinnare efter de två ronderna. Pratade med henne i omklädningsrummet med, hon hade tränat sedan 2006, så det kändes inte som jag hade kunnat vinna mot henne riktigt.

Min reflektion över själva matchen var att det blev sjukt grötigt, inte alls så rena tekniker som när man sparras, vilket till en stor del berodde på att man blev nervös och att adrenalinet stod på max, samt att man inte hade nån aning om hur ens motståndare kör. Jag gjorde absolut så bra jag kunde, så det känns ändå ok med min insats, även om det såklart hade varit roligt om man vunnit.

Reflektionen över hela fenomenet att tävla är däremot lite mer kluven, och helt ärligt så tror jag inte att den åsikten hade ändrats om jag vunnit, men visst, jag kan inte vara HELT säker. Det tog väldigt mycket tid och kraft, för att vara med och köra 2 ronder á 2 minuter. Även om jag vunnit så hade det ju inte blivit mer än 2 ronder á 2 minuter igen, så själva insatsen på tävlingen känns så… futtig. En massa väntan, och väldigt lite prestation. Jag tror dessutom att jag kanske är lite för lite tävlingsinriktad, jag kan inte påstå att jag på något sätt blev mer än milt besviken på att jag inte vann min match, och DET är inte ens en förskönad bild.

Kontentan av det hela är väl att jag inte riktigt vet om jag tycker det var värt tiden – det var det väl nu idag för att jag ville känna att jag hade prövat på att tävla – men jag vet inte om jag känner att det gav så mycket att jag vill göra om det direkt. Kanske nån gång ibland sådär, möjligen.

Efter en dusch och lite ytterligare väntan stod det klart att mina två klubbkompisar som inte tävlat än inte skulle göra det på en timme till i alla fall, så jag stämde av läget och tog maken och åkte hemåt. Vi var ju ändå tvungna att hämta barnen hos mormor, så sådär mycket längre hade jag inte kunnat stanna ändå. Skönt att inte behöva dra runt ännu längre, det finns ju gränser för hur roligt det är i en gympasal, även när det pågår tävlingar man kan kolla på…

Makens reflektion över dagen var väl generellt att det var väldigt mycket väntan för väldigt lite action, och han tyckte väl att matcherna såg tämligen långsamma ut. Det hade jag förvarnat om lite sen innan, det ser ju jättemesigt ut när man står bredvid, men när man är mitt uppe i det så kör man ju i 110 % även om det inte ser ut så. Kan ju förresten säga att jag tror jag var lika slut efter de här 2 ronderna som efter 7-8 vanliga sparringronder pga allt adrenalinpåslag, men man hämtar sig ju fort efter.

Så, det var väl ungefär mina tankar efter dagen, är det någon som undrar något?!?

Uppladdning

Det börjar ju liksom närma sig lördag och tävlingen, dags att  planera lite detaljer känns det som. Jag har ju aldrig varit med på en sån här tävling innan, men lite har jag snappat upp.

Först ut är det invägning, vid 8-tiden, det är ju hellugnt för mig som tävlar i en viktklass högre upp än den jag tillhör. Sen ska arrangörerna och domarna sätta ihop en slutgiltig matchlista, och framåt 11-snåret ska den vara klar och då ska matcherna börja. Det är många anmälda – ca 80 st som ska tävla i olika viktklasser och stilar (light contact som jag, full contact eller K1), så det kan nog ta ganska lång tid innan allt är klart. Om ingen hoppar av så är det tre tjejer till i ”min” viktklass, vilket innebär att det blir antingen en eller två matcher, beroende på om jag vinner den första eller inte.

Jag kommer åka ihop med klubben, vid 6 på morgonen, och sen kommer maken efter när han lämnat barnen hos mormor. Jag kanske inte har berättat för henne att jag ska tävla, hon är inte jätteförtjust i mitt val av sport och jag vill inte att hon oroar sig när det inte är något att oroa sig för liksom.

På fredag kväll måste jag packa ihop en liten matsäck, det blir nog nån kycklingsallad och så bakar nog jag och ungarna lite energibollar (typ chokladbollar fast med dadlar, jordnötter, kakao och havregryn) som ger extra energi som inte tar slut så fort som rent socker gör.

Ok, nu blev jag liiiite nervös kände jag, mest för att jag inte vill göra bort mig. Jag behöver inte vinna, men jag vill känna att jag verkligen har gjort mitt bästa, och det är klart, skulle man bli totalt utklassad då så skulle det ju inte kännas så kul…

Jag tror jag ska ta mig upp till sparringen ikväll, kanske köra lite säck eller så, och mest bara känna på det lite lätt så att jag ”har det i kroppen” tills på lördag, men utan att skada mig helst. Håll tummarna!

Dålig tajming

Jag. Är. Så. Otaggad.

Inför lördagens tävling, inför träningen, inför kosten och i princip allt just nu. En liiiiiten del kan man nog skylla på allergi-tröttma, men annars så är det väl liksom bara en av de där svackorna man har ibland. Himlans dålig tajming att få en sån svacka när man ska tävla bara… Tyckte jag höll i rätt bra ända tills jag fick veta att jag inte får tävla mot nån i min egen viktklass, men sen.. Irriterad på mig själv blir jag ju med, för jag mår ju mycket bättre av både träning och vettig kost (träningen fuskar jag ju inte med, även om nu det tilltänkta extra-passet med löpning i går kväll uteblev), jag trivs ju bäst när min kropp mår bra. Såklart.

Så, nu är jag irriterad, frustrerad och allmänt grinig känner jag – ber om ursäkt till alla som måste dras med mig just nu!

Gear up

Eftersom de flesta som läser den här bloggen kanske inte har så bra koll på det där med kickboxing så tänkte jag att det kunde vara lite roligt att visa alla skydd vi använder – det är ju stor skillnad på att träna och tävla på amatörnivå mot proffsnivå, såklart.

Det här är alla mina skydd:

Benskydd (ersätts av ben- och fotskydd till tävlingar, i separata delar)
Suspensoar – används enbart på tävlingar (eller ja, det är ju valfritt förstås, men där MÅSTE man ha det)
Bröstskydd – som ovan
Lindor – valfritt men jag tycker de ger lite handledsstöd och gör att handsken sitter bättre
Handskar
Tandskydd
Hjälm

Benskydd och handskar är till för att skydda motståndaren, inte mig, till skillnad mot vad man kanske först tror. Det kommer nån bild med allt på sen, om inte annat så från matchen på lördag… Maken ska följa med och stötta, men det lär nog bli lite både fotat och filmat skulle jag tro 🙂

Som ni ser är det ganska mycket skydd, och trots att man kan tro att det är en ”farlig” sport så är det ovanligt med värre skador än lite blåmärken och ett och annat näsblod, mycket pga vi är en bra klubb men även pga alla skydd. Det är ju ingen bra träning om man skulle bli skadad och missa en massa träning hela tiden!

Vår och tävlingsproblem

Precis som övriga invånare häromkring så har vi idag vårstädat trädgården i det ljuvliga vädret. 16 grader – helt magiskt skönt! Vi har klippt häcken, äppelträden och alla perenner som ska klippas ner, krattat löv, städat lekstugan och rensat. SÅ mentalt tillfredsställande att rensa bort vintern lite! 6 h slit ute har det blivit, sen är man ju lagom hungrig och känner sig rätt trött, på ett väldigt skönt sätt.

Hittade mängder med vårtecken i trädgården, tyvärr bara tagna med en kass mobilkamera, men ändå.

Klipper äppelträden enligt ”fake it til you make it” principen. Rabarbern börjar sticka upp små alienhuvuden ur jorden. Smultronen har börjat växa (inte bären då), och vi har tagit ut Sixten (gräsklipparen) på lite rastning!

Fick däremot ett himla dumt meddelande idag – tydligen är det ingen annan tjej anmäld i min viktklass. Det jag fick att välja på är då helt enkelt att antingen gå ner 2,5-3 kg tills nästa lördag – inget som är lätt att göra ens på lite längre sig, speciellt inte om jag ska orka tävla med, eller att tävla i en högre viktklass. Den högre viktklassen heter då +70, och nackdelen med den är att jag kan komma att möta nån som väger 80-90 kg i så fall, det finns liksom ingen övre gräns där. Men men, det är ju egentligen inte så jättemycket val, det är för stor risk att jag inte får tävla alls om jag försöker gå ner och misslyckas. Det tog väl en timme att bestämma sig och smälta beslutet, sen åkte jag ner och köpte semlor till fikat till oss allihop som lite tröst – jag behöver ju i alla fall inte hålla nere vikten för tävlingens skull nu längre!

Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en semla i hela mitt liv!!!

Så, lite besviken är jag visserligen på att jag inte kommer få möta någon i min egen viktklass – speciellt som det var tre tävlanden i både -65 och +70…. Maximal otur helt enkelt! Men visst, det är skönt att kunna äta lite mer utan att bekymra sig för om jag fixar viktklassen eller inte.

Nu ska jag strax iväg och köra ett teknikpass, känner mig inte direkt superigång efter att ha varit ute hela dagen och nu däckat ihop på soffan efter maten, men det ger sig nog när jag väl är där.